Rapport från ett slags existenspaus
För några år sedan drabbades jag av akut hjärtstopp medan jag tränade på Svettis. Ingen spontanandning, panik. Min fru – läkare – ”råkade” vara i närheten. På tre minuter hände följande. En kollega till henne råkade komma förbi för att hämta sina kvarglömda gymnastikskor.En ambulans ”råkade” köra förbi träningslokalen. Allt gick bra. Medvetslös kyldes jag ned ett par dar. Ingen infarkt.
Det var som att blåsa ut ett ljus, släcka en lampa, trycka på off-knappen. Allt blev svart. Som i en säck av brungrått intet. Mitt jag påtvingades en existenspaus. Min personlighet lades ned i ett tomt veck i tiden. Inga nära döden upplevelser. Zero.
När jag vaknade såg jag min fru, mina barn och personalen runt sjuksängen som suddiga figurer. Jag kände mig rörd. Jag, en stor stark karl som knappt hade varit på sjukhus tidigare, blev som ett litet barn. Mitt beroende av andra blev i det närmaste totalt. Min roll som forskare helt utan betydelse. Nu fördes jag längst ut i tillvarons ytterskärgård. Folk har frågat mig vad som händer när en tidigare sjukhuspräst, psykoterapeut och forskare är med om detta, hittills har jag talat tyst om detta. Men några reflexioner
I kondenserad form visar självfallet varje sjukdom förödande tydligt hur beroende jag vi är av varandra. No man is an Island. Insikten om att livet är oerhört skört har alltmer sjunkit in i mig. Det som tidigare varit teori blev på en sekund påtagligt. Detta har gjort att jag försöker hålla fast vid insikten om att hela livet är interremistiskt provisorium; ett lån. Jag blir rörd. Ännu var det inte min tur. Jag lever mer intensivt. Jag struntar i allt fler ”måsten”, läser inte ut böcker som är tråkiga, ignorerar det jag inte kan påverka, väljer mina krig.
En fråga som uppstod redan på hjärtintensiven var varför just jag fick överleva? Det är som om en verkan söker en orsak. Visst, på biokemisk, fysiologisk, psykologisk nivå går det att beskriva i termer av kransartärer, arytmier, heriditet etc..Men biologin kan inte svara på meningsfrågan. Den kausala frågan (varför?) är inte detsamma som den finala (vad är syftet?). Var detta tillfälligheternas spel, Gud, Ödet eller Slumpen? Som kognitionsintresserad religionsforskare vet jag hur vi alltid söker se mönster – även där mönster inte finns.
Jag kan förstå mitt eget meningssökande som en copingprocess. Hjärnan söker efter mönster. Sådana ger känsla av kontroll och lindrar ångest. Så skapas föreställningar om en gudom, mening eller syfte. Men när min läkare sade att endast ca 4 % klarar sig efter hjärtstopp utanför ett sjukhus är det svårare att ignorera meningsfrågan.
Samtidigt, vem har mandat att svara på den? Jag förblir skeptisk åt två håll.Vetenskapsfundamentalisterna som säger att frågan måste ignoreras eftersom människan egentligen inte är något annat en neurokemiskt fabrik – undviker problemet. Men också religiöst bokstavstroende som hävar att symbolspråk måste tas ordagrannt leder till intellektuell oklarhet.
Frånvaron eller närvaron av en andlig realitet förblir omöjlig att vetenskapligt bevisa eller motbevis. Dock, om Gud finns verkar det vara en smal sak att använda sig av biologi. Alla upplevelser har biologiskt underlag. Bara för att man förstått en erfarenhets ursprung har man inte sagt något om dess giltigthet eller värde. Visst kunde Jesus gå på vattnet, men för det mesta använde han båt.
Desto viktigare blev bilder av tillit på sjukhuset. Jag nynnade på psalmen ”Blott en dag” under sjukhusets svala smutsgula filt och hoppades att ingen överläkare skulle upptäcka en professor som regridierade. Jag läste en av mina favoritförfattare Torgny Lindgren som talar om ”Nådens grova näve”: man duger som man är, det behövs ingen make-over inför slutet. Den känsla av nåd är mera nära nu. Men min religiösa tro är varken större eller mindre än före sjukdomen. Att tvivla är en del både av mitt yrke och min läggning. Utan tvivel är man inte riktigt klok.
Men under detta har jag stabil tillit till att en evig realitet faktiskt finns. Men den tilliten är inte grundad på en statistiska studier. Evidensen är subjektiv och existentiell – så som alla hållningar till livsgåtorna förblir. Nej, jag vet inte säkert; men jag tror. Dessutom på Kristus, den kaxige man som hävdade sig var tillvarons centrum; tala om grandiositet!
Men så svårt det är att uttrycka sig kring dessa undflyende verkligheter som vi bara kan fånga i de åtta korta bokstäverna Guds rike. Språket kan inte fånga detta som för den troende är starkt som berg, stilla som en sommarsjö på natten, trivsamt som den trevligaste fest, lyckat som de stora skratten efter en hejdlöst kul afton. Ja, vad kan vi säga om denna dimension som Jesus talade om som Det Stora Kalaset, det som inte bara skall komma, utan som vi befinner oss i?
Sannolikt är det just glipor in festsalen som öppnas när vi – utan genans släcker och kryper under täcket eller med hörlurarna i öronen åker tunnelbana. Samtidigt som vi ber till den som finns under och i allt anar vi musiken.