Religion och destruktivitet ( Rec SvD)
De sista året har den massmediala bilden av religionen givit religionskritiker vatten på sin kvarn. Sexualitet, maktbegär och ond bråd död har alldeles uppenbart haft med religiös tro att göra. Inte bara pingstvänner utan delar av det katolska prästerskapet svajar inför obehagligheter. På den politiska arenan är det uppenbart att religiös retorik och symboler är kraftladdade vapen i etniska och ekonomiska konflikter. Religiösa ideal byggda på urgamla berättelser får legitimera våld, hämnd och cynism på familjeplanet, på gruppnivå, på nationell nivå. Gud kan knappast reduceras till en ofarliga kosmisk nallebjörn eller ge stöd åt den stilla långsamhetens lov. Religiösa texter ger tvärtom stundom bränsle till terror och himmelsskriande brutalitet. Bibeln och Koranen erbjuder maktens arrogans en gudomlig förlängning; ”Den som är mot mig är mot Fadern”.
Just denna förbisedda sida av religionen står i centrum för fyra volymer som kommitut denna vår: The Destructive Power of Religion. Violence in Judaism, Christianity and Islam (vol I Sacred Scriptures Ideology and Violence, vol II Religion, psychology and violence, vol III, Models anc Cases of Violence in Religion, vol IV, Contemporary views on spirituality av violance. Ed J. Harold Ellens, London-Westport: Prager 2008.
(1230 p ). Psykologen och religionsvetaren Ellens har samlat ett stort antal skribenter som ur enmängd skilda perspektiv diskuterar den eviga frågan vad som råttan och vad som är repet. Förorsakar religion destruktivitet eller får destruktivitet draghjälp av religion?
Förvisso blir det spretande kvalitet och skilda ambitionsnivåer när så många som
fyrtio olika författare skall samsas kring ett gemensamt tema. Men det visar sig att fundamentalistforskaren Martin E. Marty och ärkebiskopens Desmund Tutus
rekommenderande förord i boken inte bara är dekoration. I dessa böcker finns en del oväntade insikter väl värda att ta vara på
Här finns religionshistoriska djupdykningar kring de tre abrahamitiska religionernasallra tidigaste förhistoria. Till de mer givande avsnitten hör beskrivningarna av de kananeiska religionerna och deras påverkar på senare tänkande. Hämndens sociologi och psykologi får en intressant belysning liksom tankegångar om hur Guds vrede och Domens dag finns både i de tre religionernas urkunder och får en tydlig funktionända fram till vår egen samtids intifada. Dessa religioners starka betoningen av utvaldhet och renhet har i sin tur att göra med att de alla är monoteistiska,dvs att de hävdar att det finns bara en gudom som dessutom är helt igenom god. Det sistnämnda är ju inte alls framträdande i indisk eller kinesisk religiositet. Guden Shiva både är ju både ond och god samtidigt och flera gudar accepteras bredvid varandra.
Detta hindrar förvisso inte att religiöst våld inte skulle finnas i öst.
Ellens visar hur föreställningen om den kosmiska klyvningen mellan det helt igenom onda och den helt genom goda världen ligger som en bas under de abrahamitiska religionerna. I sin tur går det tillbaka till förbibliska föreställningar. Jahve, Allah eller Gud sägs i dessa tre religioner ha en uppdämd vrede som ligger och lurar långt efter att en ond gärning eller en synd har begåtts. Det ligger bakom allt från syndabocksbegreppet, Kristi försoningsdöd och reningsriter. Men den kosmiska striden mellan ont och gott ligger även bakom begreppet jihad. Hämndens psykologi går att förstå i anslutning till två slags aggressioner, menar författarna. Vid den direkta aggressionen är upprördheten en momentan respons på kränkning eller våld. De uppskjutna däremot går, evolutionärt sett, tillbaka till den del i hominiseringsprocessen där människan förmådde skapa inre minnesbilder eller symboler som kunde göra fienden present. Det är då effektivt att under långa tider
stimulera aggressivitet mot en föreställd fiende. Hämndberättelser förmedlas över generationer. De definierar fienden, upprätthåller oförätter och skapar en
stridsberedskap med gudomliga övertoner. Sådana hämndhjältar finns i historier
som den om Simson eller David i Gamla testamentet. Orestes eller Odysses, ja hela Iliaden, handlar om hämnd.
En av de intressantare artiklarna är skriven av Andrew Kille: ”The Bible made me do it”. Text, interpretation and violence”. Nästan alla religiösa texter beskrivs ha engudomlig avsändare. Särskilda tolkningskollektiv tar sig eller tilldelas makten att påett slutligt sätt uttyda denna skrifts mening. Det gäller allt från Nya testamentetstillkomst fram till modernare religionsbildningar.
Men det är viktigt, menar författarna, att texter inte lever för sig själva. En föregivet gudomlig text lever i symbios med en from grupps specifika sociala eller politiska behov. Bibeln eller Koranen fungerar som ett jättelikt Rohrschach. Användaren finner det han själv behöver. Fundamentalistens skriftanvändning säger nog så mycket om deras egna behov (politiska/sexuella/moraliska/etniska) som om själva texten. Religiösa våldshandlingar är snarare en legering mellan en -helig text och
användarens –mer eller mindre medvetet – dolda syfte: ”Gud sade X till mig.”
Böckerna visar på likheter mellan destruktiva religiösa rörelser. Där finns ofta en
stark, karismatisk ledare som säger sig ha gudomliga anspråk på grund av en
uppenbarelse. I dessa rörelser finns krav på lydnad. Då uppstår en undertryckt
rädsla — även om man inom gruppen talar om kärlek till Profeten eller Aposteln. I ledarskikten finns ofta närmast paranoid uppfattningar om den sekulariserade
omvärldens farlighet. Förföljelsetankar kombinerade med gruppmedlemmarnas tillit till ledarens egen tro på sin egen och gruppens andligt/kosmiska betydelse – att vara utvalda för att rädda världen – samtidigt som kontakten med omvärlden helt förbjuds kan det leda till självförakt, självstympning och död.
Destruktiva religiösa grupper uppfattar sig som en elit som har en direkt insikt i andliga ting. Torah, Bibeln eller Koranen kompletteras därför med andra
auktoritativa skrifter eller profetior som en ledare sägs ha tagit emot. Deras ord sägs ha gudomlig status. Ofta upplever sig gruppmedlemmarna stå i konflikt med den rådande religiösa eller politiska ordningen. De känslor som denna konflikt väcker i den profana”världen” tolkas i sin tur som en bekräftelse på att de själva är utvalda.
Att uppleva sig förföljd ökar engagemanget i det egna trossystemet. Rörelserna är hierarkiska, dvs kräver en total tilltro till ledaren. Man betonar lydnad mer än
övertygelse. Ofta leds rörelsen av en enda person som säger sig ha direkt kontakt
med den andliga världen. Genom att ledarens makt och inflytande inte är möjlig att ifrågasätta, gör att social över– och underordning får en teologisk innebörd och blir en del av religiositeten. Att ifrågasätta är detsamma som att synda.
Vad bidrar till dessa gruppers attraktion? Uppenbarligen att de har mycket tydligaoch fasta svar. Medlemmen får en stark och av många efterlängtad uppgift. Hon får ett klart mål med sitt liv. Hon får kompensation för en eventuell social eller ekonomisk misär: (”Vad spelar det för roll att jag inte har arbete eller att ingen bryr sig om vad jag gör eftersom jag ju vet att jag tillhör den lyckliga skara som har Sanningen, och som kommer att få belöningen när den stora förändringen kommer”). Man får alltså en roll som höjer statusen i ens egna ögon — även om den samhälleligt sett kanske är trivial.
För många är en kort period i sådan rörelser där man får en fast roll: ”frälst”,
”initierad”, ”clear” etc., vara mycket viktig i personlighetsutvecklingen. För andra är detta en svår period, där man tvingas inse att ens eget engagemang i själva verket var en kränkande underkastelse.
Om något går in i ett trossystem som av det omgivande samhälle uppfattas som
underligt eller avvikande så inträder en mekanism: medlemman ökar sitt religiösa engagemang ju mer man ifrågasätts. Om en person har bränt broar till sina anhöriga och vänner får han en större tendens att svartmåla sitt tidigare liv och att idealisera det liv han lever “som frälst”. Ju mer en person har tagit farväl av sitt tidigare liv
desto svårare har han att förneka eller ens ifrågasätta sin nya tro. Den sociala
skammen, att erkänna att man skulle kunna ha fel eller att man är andligt ”förförd” värjer man sig emot. Den teologiskt legitimerade bortträngningen av ifrågasättandet av ledarens makt är tydlig. Så ses tvivel på Ledaren som tecken på medlemmens ondska eller på att hon är besatt av “förnekelsens ande.” Ett totalt ifrågasättande av omvärlden och underkastande under religiös profet kan eskaleras och leda till att man agerar ut sin självdestruktiva övertygelse. Detta skedde exempelvis i november 1978 när dog personer 913 i Guyanas djungler, med största sannolikhet på order av rörelsens ledare, pastor Jim Jones.
Detta är en nödvändig serie böcker därför att de vänder på perspektiven.
Akademiska texter som kritiserar religioners filosofi eller sanningsanspråk har
funnits länge. De som anser att Gud borde pensioneras och att hans anhängare
omyndigförklaras hörs tvärs igenom idéhistorien. De hävdar att varje intellektuellt redlig person bör inse det absurda i att postulera eller sluta sig osynliga krafter – benämnda gud/ar!
Men detta intresse för religionen rationella sida måste nog balanseras av en klarare granskning av religionens samhälleliga uttryck och funktioner. De
beteendevetenskapliga frågorna blir då snarare vilka krafter det är som gör att en
människa eller grupper av människor erfar sig i kontakt osynliga makter som de
uppfattar som mäktigt ingripande, kärleksfulla och rättvisa. På så sätt flyttar man intresset från den filosofiska frågan till den sociala eller psykologiska. Det är
nödvändigt särskilt som frågan om religionens destruktiva sida annars flyttar in i
metafysikens knepiga frågor om ondskans väsen eller andra undflyende teman.
Sedan länge har religionspsykologin i sin forskning försökt sätta parentes på den
ontologiska sanningsfrågan (Finns Gud? ), en fråga som i och för sig är viktig och
kräver filosofisk eller teologisk reflexion – för att i stället reda ut den funktionella
frågan (Hur är en religiös upplevelsevärld möjlig?). Vilka är alltså de kulturella och psykologiska förutsättningarna för att en religiös upplevelsevärld skall uppstå och vilken (dys-) funktion har den för en given individ eller grupper. Att på detta sätt rikta fokus från den teologiska frågan till den psykologiska kan öka förståelsen inte bara för den ständigt aktuella frågan; varför är/blir en människa religiöst utan vilka obehagligheter döljer sig under ett fromt tal?
Nästan all psykologisk forskning har visat att religion fyller en meningsgivande eller kognitiv funktion. Religionens berättelser innehåller jättelika mytiska nätverk av gestalter, synliga lika väl som osynliga, som en människa kan idealisera, identifiera sig med eller hämta kraft från. Den religiösa människan personliga berättelse länkas då till en stor berättels, blir del i ett kosmiskt sammanhang. Ett annat perspektiv talar i mer emotionella termer; Gud kan tolkas som en personifikation av en ytterst godhet/rättvisa. Att knyta an till denna eviga och kompenserande makt fungerar stabiliserande både för en individ eller en förorättat grupp (”En gång skall rättvisa
skipas”). Ett tredje sätt framhäver att kollektivet utgör ett slags socialt och moraliskt kitt. I kondenserad form finns detta ethos i symboler som kyrkor, korset, halvmånen. Religion är ”egentligen” ett uttryck för social sammanhållning. I förklaringsförsök som dessa finns emellertid ett förrädiskt idylliserande apriori. Detdiskuteras inte. Att religion är meningsgivandet, att Gud går att förstå som enpersonifikationen av det goda och att myten kan ses som en social legeringen mellan individ och kollektiv sägs nästan alltid vara bra. Men att religiös gudstro faktiskt också är nedbrytande, kränkande och våldsam är långt mindre beaktat, i forskningen nästan osynliggjort. Det är denna teoretiska och empiriska lakun som böcker om den svarta sidan av religiositeten måste fylla.
Owe Wikström
Professor i religionspsykologi, Uppsala Universitet