Owe Wikström
Himlaharpan – musik i stället för logik
– om en tema i PO Enqvists roman Nedstördad ängel
Som norrlänning landar jag regelbundet vid Falmarks flygplats strax söder om Skellefteå. Jag hoppar in i en hyrbil och kör nedåt mot vårt sommarställe. Efter bara några minuters färd söderut ser jag huset vid byn Sjön. På vänster sida ligger en ljusgult, föga märkligt hus; det gamla bönhuset i Hjoggböle. Det har vitmålade spetsbågefönster. Alldeles i närheten ligger ett anspråkslös bostad, det är nött av vind och väder, grönmålat men plågat av regn. En gång byggdes huset av författaren PO Enqvists far.
Detta är alltså den yttre miljön i den by, där den gänglige P O Enqvist växte upp, tränade fotboll, höjdhopp men framför allt satt i ett otal ”möten” i den lågkyrkliga väckelsens viktigaste tempel: bönhuset. Detta yttre landskap med dess byggnader blir i hans episka världar bärare av ett budskap. Särskilt har minnet av hans eget hem successivt utvecklats till en metafor, ett slags resonanslåda för den inre mentala zon där evighetens klanger sig hörda. Själva byggnaden blir till en himlaharpa som ljuder.
Som en hemlighetsfull symbol med en hitsida som är påtaglig och en frånsida som vätter mot himlen blir huset bärare av ett meddelande. Det talar om en osynlig – men icke desto mindre påtaglig – realitet. Vid just denna husgavel är ett antal telefontrådar faktiskt fästade. I de stränga kalla norrländska vinternätterna ”sjöng” det i de trådarna. Rummen i husen bildade en klanglåda när vinden ven vid fönstren.
Just detta ljud blir i flera av Enqvists romaner till ett stillsamt meddelande om den absolut ömheten. Det är som om Enqvist värjt sig för den lågkyrkliga väckelsens språk där man talade om ”nåden” men i stället väljer en annan metaforik för ett liknande innehåll: människan duger som hon är, med allt sitt misslyckande och sin ondska.
Nåden i Norrland
Stora delar av PO Enqvists berättelser –liksom Torgny Lindgren eller Sara Lidman är präglade av den västerbottniska läsarfromheten och dess betoning av synd och nåd. Människan erbjuds att oberättigad ta åt sig av förlåtelsen, ett klassisk pietistiskt mönster.
»Läsare« kallades dessa lågkyrkligt präglade kristna. De misstrodde stockholmare och den statligt drivna kyrkans professionella aktörer. Alla skulle läsa sin bibel själva. Därför förhöll de sig skeptiska till
alltför vackra kyrkor, skrudar och biskopar. De misstrodde yttre glans. Vad som gällde var hjärtats förtröstan på »tron allena« liksom att denna tro
omsattes i handling. Ofta påmindes om orden: »Vad helst I haven gjort
mot en av dessa mina minsta, det haven I gjort mot mig.« »Godhet« var en alltför märkvärdig eller uppblåst term. Bara en kunde vara god; Gud. Men också ordet »snäll« lät alltför romantiskt. Detmåste komma söderifrån. Det var för insmickrande. Då var ord som »barmhärtighet«, »rättfärdighet« och »frälsning« mer centrala – men Störstordet var »nåden«.
Många av den norrländska lågkyrklighetens människor hämmades av nådens motpol; det ångestladdade talet om syndens dagliga plåga – något som finns väl beskriven i exempelvis Enqvists roman Musikanternas uttåg. Religiositeten ledde till överjagstyrda själviakttagande och ständigt pinande skuldkänslor. Talet om synd har vaccinerat hela byar och bygder mot religion. Den enda känsla som var tillåten i dessa kretsar var skuld och ånger. Om människan inte kände sig usel och stod med mössan i hand kunde hon ju inte glädja sig åt Kristi offerdöd. Denna masochistiska är självfallet –psykologiskt sett – en förfärlig kristendomstyp, konstruerad för att legitimera en luthersk ortodox antropologi och teologi.
Väckelserörelsen framhöll att människan var ansvarig inför den Högste. Moralens källa är inte grundad i ett samhällskontrakt, i överenskommelser eller gemenskap. Godheten är inte en följd av ett socialt spel. Den yttersta referenspunkten var metafysisk. Men också dessa ord var stockholmska. Hellre talade man om ”Frälsaren”. Det krav Den förlåtelse och barmhärtighet han visade den förlorade son som återvände hem gjorde glädjen desto innerligare. Men euforiska krumsprång är inte Västerbottens livslust. Här ropas inte Halleluja! Det är snarare en behärskad upprymdhet som ligger i luften, lågmäld enkelhet.
Romanen Nedstörtad ängel står i denna tradition men har det stora konstverkets mångdimensionalitet. Den går att läsa psykoanalytiskt, feministiskt eller strukturellt. I denna artikel sätter jag på mig den lågkyrkliga pietismens glasögon. Då framträder ett tydligt mönster. Tanken att den absoluta barmhärtigheten är tillvarons centrum snarare än intellektuellt logiska svar på livsfrågornas mångfald.
Antydningens läsning
I denna roman glider det förbi en mängd tankefragment, människor som man i förstone knappt lär känna, det droppar in iakttagelser som antyds, återkommer, försvinner. Saker förskjuts, förtätas, kondenseras och några symboler tycks mer laddade. Först i en andra genomläsning får man grepp om själva berättelsen eller snarare de parallella berättelserna och märker att den är skriven som i en cirkel – den slutar där den börjar, nästan som Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Som läsarer befinner man sig i psykoanalysens språk i ett slags fantasins mellanområde. Samtidigt blir man inte klar över berättarens position. De skilda fiktiva karaktärernas förutsättningar, funktioner och förändringar blir antydda och samspelar med olika miljöer och iscensättningar. Inne i det episka universum som skapas i samma stund som läsare öppnar boken och försöker föreställa mig personerna återfinns starka känslor, där finns konflikter och upplösning. Ambivalenserna gäller ofta acceptans och förkastelse, förlåtelse och ondska.
Eftersom texterna är i stora stycken endast är antytt fragmentariska bygger läsningen till stora delar på ett slags projektiv identifikation. I så måtto kan man betrakta delar av romanen som ett slags litterärt rohrschahtest. Varje läsare lägger in delar av sig själv i texten. Kanske läser vi om vårt eget svek, oförklarlig ondska och behov av barmhärtighet.
Delar av berättarens inre värld är befolkad av minnets hus och landskap. Stora delar av romanen rör sig i en atopisk miljö. Men om huset i klassisk psykoanalytisk teori kan tolkas som symbol för den egna personligheten har kanske det lilla gröna bostadhuset del i en sådan självbild men ännu mer huset med himmelsharpan.
Några par
På det yttre planet kan urskilda vissa gestalter. Berättaren drömmer, han sitter i dimman, han minns sitt barndoms kök. Han går in i och ur ur sina fiktiva gestalter. Han ger ”pojken” – en av huvudfigurerna – en novell som handlar om att kväva sig själv till döds. Det förekommer en man som ligger med ögonen uppåt i en isvak, kylan är stark och han dör – en bild som återkommer i andra böcker av Enqvist.
Men framför allt finns några ”par-relationer” beskrivna. Det första gäller berättarens ”jag” och hans ”själv”. Berättaren undrar”Vad händer när vi får syn på oss själva?” Berättarens jag får relief genom att han återvänder till minnen av hur han tidigare varit, dels hans naiva barnsliga själv som är relaterat till den (frånvarande) pappan – som dog när berättaren var sex månader.
Ett andra par är Bertold Brecht och Ruth Berlau. De lever i ett symbiotiskt förhållande fylld av kärlek och hat. Hon är instängd i ett mentalsjukhus, men när Bertold Brecht vill att hon skall återvända hem säger hon i ett slags nyckelreplik att hon ”hellre tillsammans med de fördömda än de frikända” – redan här hör anar vi talet om nåden för de av sig själva eller andra fördömda.
Ett tredje par möter vi i K, en rättpsykiater och god vän till berättaren sedan tjugo år tillbaka och K:s hustru. Hon togs in 1982 på sjukhus, men hade tidigare fått vårdnad om barnet, ”pojken” efter deras skilsmässa. Också dessa lever i ett sadomasochistiskt förhållande.
En 22 årig pojke som har mördat en flicka kom först till Säters sjukhus kallades ”Vargen i Säter” och fördes sedan till Ulleråker där K är läkare. Han mördar även dottern i familjen K. Den unge mördaren skriver små lappar och sprider dem omkring sig i sin förvirring, bland annat en lapp där det just står Nedstörtad ängel. Den lappen är inkletad med avföring och återfinns när pojken senare tar sitt liv. På en annan står det ”Är det inte orättvist att det skulle bli jag, att just jag skulle bli utsedd.” Det tycks inte finnas några som helst skäl till att han mördade Ks barn. Men åtta gånger försöker han ta sitt liv med en plastpåse över sitt huvud.
K lär känna mördaren och han säger: ”Vad är det vi får syn på när vi ser oss själva? Någon måste vara en länk mellan ljus och mörker. Bara de skyldiga förtjäna att frikännas”.
Det fjärde parets ena person är Pascal Pinon, en groteskt vanskapt man som suttit instängd i en gruva under fruktansvärda förhållanden. Han har en utväxt på sitt huvud, ett kvinnohuvud som är stumt. Dock kan huvudet nynna. Hon får namnet Maria. Pinon liksom omgivningen och berättaren lär känna hennes personlighet och de gifter sig sedan de befriats från den förnedrande gruvtillvaron. När de kommit ut ur gruvan så tas de upp i en cirkusfölje lett av herr Shideler. De visas upp med sina lyten. Senare går de med i en satanistiskt grupp. Hon kan nynna ”Närmare Gud till dig” och han kan sjunga ”Happy birthday to you. Pinon dör och de två huvudena sågas isär, men en syster syr samman dem efter döden. I en dröm får författarjaget ett budskal via Marias läpprörelser. ”Förstå dock: jag är förlåten. Barmhärtighet. Kan det vara så enkelt?”
Ondskan, paradoxen och himlaharpan
Några symboler är tydliga i romanen. Det ena är riktningen nedåt. Det står som en symbol för det onda eller diaboliska. Grottan och titelns tal om något som störtar nedåt talar indirekt om Demiurgen, den ängel som ställde sig upp mot Gud och därmed föll för att bli underjordens furste. Djävulen är det godas absoluta motpol. Pinon kallas Satans barn och även ”pojken”, K:s mördare, sägs vara ömhetens motsats. Men det originella med pojkens dödande av Ks barn är att den inte får någon förklaring. Det onda bara sker, det har inget syfte, ingen intention och ingen mening.
Den fallne ängeln – Pinon – betyder just budbärare. Och kanske är hans budskap inne i detta episka universum att ondskan inte är möjlig att förstå, den har ingen förklaring. Det går varken att begripa kärleken eller ondskan. Människan är tvunget att låta dem leva invid varandra utan logisk motivering.Förhållandet till ondskan är snarare en acceptans av livets dubbelhet eller paradox. Detta gestaltas påtagligt när Enqvist låter ”den onde” Pinon och ”den goda” Maria i rent fysisk mening sitta fast i varandra; det är omöjligt att fly från motsatser. Hatet och kärleken går in i varandra för alla par; Brecht och Rut, för K och Ks hustru liksom för Pinon och Maria.
En annan symbol gestalter motsatsernas enhet. Denna ”coincidentia oppositorum”- var en av huvudpoängerna hos den Nicolaus Cusanus, den medeltida mystiker. Paradoxerna förblir påtagliga och utan dem kan människan inte fortgå. Men motsägelser förstår man inte, de måste uthärdas utan intellektuell acceptans. I romanen verkar alla försök att förstå eller att låta det rationella förnuftet klara ut kärlekens eller ondskan gåtor omöjliga. Detta gäller såväl mord som ömheten. Dessa grundgåtor är ”som katten, den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras, enklare än så är det inte. Vem har sagt att det skall vara enkelt”. En tanke återkommer – det gäller att kunna uthärda det motsägelsefulla utan att sprängas. Här finns en misstro mot matematik eller logik: ”Jag har förstått så småningom att inte allt i livet är matematik. De ville att jag skulle formulera en fråga åt dem, en som gick att besvara, men så enkelt är det ju inte” säger berättaren.Under gastroskopin som författaren företar och när han skådar in i sig Själv säger han ” för första gången såg jag mig själv som jag var, utan matematik. Han fortsätter ”Det fanns frågor om vad människolivet hade tjänat till och vad det var att vara människa, inga bra frågor, och vet man inte frågan då är det svårt” Detta påstående får stå emot det som formulerades tidigt i boken ”Man kan inte förklara kärlek, men om man inte försökte, var stode vi då?”.
Det är smärtsamt att leva i det oförenliga. Det som är smärtsammas är insikten om att livet inte är en flod som kommer från en källa och leder till ett mål. Denna meningsbrist måste betraktas med varlighet. ”Det är mycket svårt att förstå det onormala, det rationella är hanterligt, det orsakslösa är ohanterligt”.
Det tredje symbolen är det gröna huset med himlaharpan. Det blir inne i romanens episka värld en symbol för sfärernas musik, det ordlösa det andliga, det är typiskt nog telefontrådarna som ljuder – de talar inte. Trådarna ledet till en alternativ ”värld”. Denna sfäriska musik hörs när berättaren sitter i timmerhuset i Norrland.
Huset blir ett slags metafysiskt nav i berättelsen som står emot eller uthärdar paradoxernas plågsamma oro. Jag läser i Musikanternas uttåg ” Huset blev som en väldig resonanslåda där sången från himlen kunde fortplanta sig. Sången hade kommit vintern efter det att bellapparaterna hade monterats. Det var en oerhörd sång som tycktes hämtad från stjärnorna och den kom natt efter natt: alltid när det var kallt. Det vrålade som om trähuset varit en cellolåta och någon därute i det gnistrande iskalla mörkret hade dragit en jättestråke över strängarna.”
Men denne någon som hållit stråken i handen som förbinder himmel och jord är aldrig kvalificerad eller tydliggjord. Någon gudom nämns knappast som motpol till Pinons djupa fängelsehåla eller pojkens ondska. Det som hörs är musiken samtidigt som trådarna paradoxalt nog sägs vara fästade i något som sedan länge tystnat: ” Trådarnas ände var fäst i ett trähus i Västerbotten, den andra fanns ute i rymden, trådarna hängde i döda stjärnor och det ven och råmade, sången kom från rymden och var ordlös och handlade om det ordlösa”
Barmhärtighet – att vara sedd snarare än att förstå
Inne i himlaharpan finns inte bara acceptansen av det paradoxala – snarast en kognitiv akt – tillvaron går inte att förstå. Där finns även en emotionell akt beskriven: förlåtelsen. Brechts fru hade tidigare sagt ”Hellre tillsammans med de fördömda än med de frikända. En människa kan leva utan syn, en blind människa är också en människa, men blir man inte sedd är man ingenting” – Det betyder att intellektuell förklaring inte själva poängen med livet utan snarare en empati och acceptans.Det talade språket förblir fattigt. Huset med himlaharpan ger rum ger både tragiken med det ofattliga och upprättelse: ”Himlaharpan. En sång om sorg, förlåtelse ordlöst och sorgset, natten lång, trådarna var fästa i ett trähus, sången kom från rymden och handlade om det ordlösa. Glöm oss inte, sjöng den. Vi är som du, glöm oss inte, en bön. Hängde fast ute i rymden/…/ Agape; att inte behöva göra sig förtjänt av förlåtelsen. Vilket fint ord.”
In i detta barmärtighetens hus förs i berättelsen de misslyckade, Pinon, den nedstörtade ängeln, mördaren som dräper utan motiv men dit förs den plågade fru K och fru Brecht. Varför? Kanske därför att det där inne talas så mycket, där finns inga förklaringar, däremot ljuder där en ton och den tonen kom från himlaharpan.
Om detta ljud sägs det: ”Nu förstod de att de inte var utstötta utan genom Gud gick en rämna. Att kärleken både var liv och död och att de representerade livet. De förstod att deras lidade varit ett offar för den gud de valt, inte han som nedstördade satan utan för människan. Alltså till sist en försoning. Människan en helig okränkbar princip.
I slutet av romanen sjunger Maria för berättaren, för Pinon och för hustrun. De sitter invid en strand. ”Evigheten skrämde mig då, men nu var den innefattad i deras självklara kärlek. Nu inte detta med evigheten som en fågel som pickar på ett berg. Agape- att inte behöva göra sig förtjänst av nåden. De fann mot slutet av sitt liv tröst i denna tro. ”
När jag tar bilen och åker mot flygplatsen tänker jag att det kanske är här som ”svaret” finns. Ondskans och kärlekens paradoxen förblir intellektuellt ouppklarade – men barmhärtigheten läker. Men det är långt ifrån en snäv lågkyrlig förståelse av mysteriernaoch jag minns Fjodor Dostojevskijs ord ”Ibland blir två gånger två inte fyra utan fem”.
När jag landar och kört hem kollar jag i bokkhyllan och kontrollerar Tranströmers syn på paradoxen. Jo, det stämmer. Han skriver i Guldstekel ”Det är nödvändigt att gå genom väggar. Vad jag avskyr orden ´till hundra procent´”
(Festskrift till Siv Illman, Åbo Religionsvetenskapliga skrifter 2008)