Om att säga det som inte går att säga
Häromdagen blev jag sittande med en ny bok om den ryska teologen Vladimir Lossky. Nu och då måste jag luta mig tillbaka, ta en till kopp kaffe. Jag förstår bara delvis. Samtidigt väcker det en vilsam svindel att läsa om Guds helighet som går att erfara, men förstå ?– knappast. Så, håll i er nu:
Om en filosof talar om Gud i positiva termer är det inte Gud han talar om. Han talar snarare om (i och för sig intressanta) gudsföreställningar. Det han tror sig finna när han söker det absoluta är inte mer än vad som behövs för att skapa ett begripligt system. Gud måste finnas för att hans föreställning om universum skall hänga ihop – fylla ut de tankemässiga luckorna i det vi (ännu) icke vet.
Teologens tillvägagångssätt är det rakt motsatta, menar Lossky. Han utgår från uppenbarelsen. Tron är för honom följder av ett personligt möte med den Kristus som tar initiativet. Därför går tron inte att reducera till svar på tankemässig gåtor. Den kristne bävar inför en personlig Gud, en som uppenbarar sig och blott anas utanför hans uppenbarelse. Man upptäcker honom när han kommer oss till mötes, man lär känna honom när man träder in i en existentiell gemenskap med honom. Tron är därför inte bara en psykologisk företeelse (behov av mening eller en tröstande famn) men heller inte heller en tankeprodukt, utan en respons på ett faktiskt tilltal.
Men nu kommer Losskys poäng: När evangelierna varnar för tomma ord är det inte småprat som menas utan de alltför självsäkras ord, de som säger sig exakt veta. Inför Guds majestät tystnar människan. Den kristne måste därför öva tankeaskes, eftersträva nyanser. Det man talar om inte är ju tankespån utan följder av möten med en personlig men outsäglig realitet.
Dock varnar Lossky för en sentimentaliserad tro som bara talar om hur viktigt det är med fromma känslor. Sådant skapar förvirring, högmod eller förtvivlan. Nej, trosbekännelsens ord hänvisar inte till abstrakta sanningar, de är inte auktoritära utsagor som kräver blind tro. Inte heller är de förklaringar i strid med förnuftet som måste accepteras i blind lydnad eller vridas för att anpassas till vår fattningsförmåga. Nej, den kristna bekännelsen eftersträvar att fånga in en verklighet som övergår allt förstånd, den som icke jordiskt öga sett.
Inom ortodoxin gör dogmerna inte anspråk på att förklara eller ens redogöra för mysteriet. I stället ringar de in det outsägliga och tvingar därmed sinnet att överskrida sig själv i tillbedjan och i vördnadens hänförelse.
Varje lära som gör anspråk på att ge en uttömmande förklaring på mysteriet blir oundvikligen falsk. I och med att den hävdar kunskapens fullhet sätter den sig upp mot den fullhet som vi bara delvis känner. Tron bevarar i stället hemligheten i den kristna förståelsen av orden uppenbarelse.
Nja, tänker jag. Jag är skeptisk åt denna skillnad mellan ”filosofen” och ”teologen”. Som om inte filosofer kunde röja i teologiskt snömos eller teologer inte kunde ställa skarpa filosofiska frågor. Dock; grundpoängen att Guds oändliga annorlundahet måste bevaras, vördas, tillbes och inge ödmjukhet – den kvarstår.
Jag läser i tidningar om bokstavstroende kristna och fundamentalistiska vetenskapstroende och förskräcks över dessa som ständigt vet-hur-det-är. De försöker reducera den förundrans livshållning där gudstalet hör hemma. Då är det skönt att vila hos sådana som – utan genans eller att ge avkall på tankemässig klarhet – bugar sig inför hemligheten. Skatten som vi intill slutet får bära i lerkärl.
(Ref. Olivier Clément Vladimir Lossky & Paul Evdokimov. Artos 2008)