Häromkvällen var jag nere i jazzklubben Village Vanguard mitt i centrala New York. Denna jazzälskarnas pilgrimsort är en rätt medioker lokal. Trång. Ingen matservering. På borden några öl. Människornas ansikten lyssnar uppmärksamt. Jag får svagt amerikanskt kaffe och ser mig om. Här har saxofonisten John Coltrane gjort flera liveinspelningar. När musiken startat förs jag nedåt i minnets virvel. Framför mig ser jag en LP-skiva med Coltranes Ballads.
Den inhandlades en lördagmorgon på sextiotalet i en butik Gamla stan. Länge hade jag lyssnat på jazz; medioker, bra, rå, slentrianmässig, insmickrande, svängig, svettig – men vad var detta? Denna raka ton och kubistiska harmonik. Hans ton var eld. Skivomslaget – i mörkgrönt – står fortfarande i bokhyllan; snett bakom en världsatlas. Den är lika sliten som skivan är raspig. Var kom musiken från? Musikforskare säger oss att musik inte betyder något. Den är bara en samling toner. Det är människan som tillskriver musiken en mening, men i sig själv är den tom. Den har inget syfte. Ändå berör den vårt innersta.
Vi är många som erfar att musik tröstar och skaver, läker och river; medicin mot alltings leda. Den avtäcker sidor av verkligheten som vi vet finns men ingen kunnat gestalta. Men var finns musiken när ingen lyssnar? Ytterst få av de improvisationer som vällde ur Coltranes saxofon finns kvar. Men några kvällar för femtio år sedan – och just på denna plats i New York – kastade mikrofoner lasso över hans associativa förmåga. De drog ned den bångstyriga musiken i en bandspelare. Så graverades den in i millimetertunna spår. Skivor spreds med vinden över klotet.
Nu lyser hans Ballader som fyrar i tidens djupa hav. Hans musik sågar sig genom harmonier, utdraget röda eller svarta toner; roseneld och snö, ja, om man vill skriva om musik låter man snart som en lallande Lindegren-epigon eller en vinkännare ur ”Allt om mat”. Men vad skall vi säga när språken halkar och musikens gåta kvarstår? Säkert har John Coltrane lika vaga svar som alla andra musiker vars röst, munstycken eller klaviaturer börjar leva.
Apropå klaviaturer: hovmusikanten Salieri i Milos Formans storfilm Amadeus slet flitigt när han komponerade. Men hur han än bar sig åt lät allt mekaniskt. Det förblev utan lyftning. Så kom en pruttande Mozart med sina ekivoka flatskratt och rev ned himmelsk musik. Han improviserade, broderade, vrängde tonerna – till synes helt utan ansträngning. Också Salieri frågar ”Var kom musiken från?” Sänks den bara ned i det mänskliga kärl som får bilda Den stora Musikerns klanglåda? Salieri förundrades, avundades och bländades.
Dear mr Coltrane; vad händer när dina ögon blundar, några harmonier ligger i pianot och toner råmar ur saxens blanka rör. Vem döljer sig i musikens svarta hål? Av den jättelika stålfågeln vaggas jag tillbaka till Europa. Men via hörlurarnas jazz en mil upp i luften tillåter jag mig foga jazzen till den kristne fader Bachs branta tanke: musiken öppnar luckor till andra världar, gudomliga, heliga. Thanks maestro!