I januari 2004 kunde svenskarna på första parkett se hur religionen kan användas till allt, framför allt bevittnades en symbios mellan maktbegär, otyglad sexualitet  och aggressivt våld. Några personer kunde bokstavligen gå över lik. För åtskilliga år framåt är Knutbys fria pingsförsamling associerad med ett intrikata samspel mellan religion och psykiatri:  närmast  patologisk grandiositet och teologiskt motiverad underkastelse. Men att reducera denna församling och liknande fall till medicinska diagnoser vore att underskatta situations-, grupp- och personlighetsfaktorer. Mycket forskning har visat att lydnad gentemot auktoritet inte alls är särskilt svårt att framkalla. Rädsla för straff kan driva människor till så stark destruktivitet att deras ”normala”  samvetsfunktioner slås ut, man kan både ta andras och sitt eget liv för en den föregivet starke profeten.  Denna artikels avsikt  är att försöka ta ett steg tillbaka och sätta in skeendet i ett övergripande sammanhang

osynliga världar
Under århundadena har det i religionens världar funnits fullt av personer som erfarit sig vara i direkt kontakt med den osynliga världen. Från denna eviga, goda och slutliga värld upplever de sig  mottaga meddelanden som skall förmedlas till mänskligheten, folket, stammen eller gruppen. De benämds gärna uppenbarelser och får därför en stark makt.  Detta är ett transkulturellt och historiskt faktum. Sådana transcendensupplevelser tillskrivs av den mottagande själv och av den omgivande gruppen ett utomjordiskt ursprung  och kan därför – i sitt eget sammanhang – inte ifrågasättas. Att kritisera en profetiska ingivelsen  skulle i stort sett vara detsamma som att häda eller att ignorera gudomens eller den Eviges avsikt med människan.
Sådana uppenbarelser fyller hela världens stora religiösa skriftliga traditioner, de finns i Koranen, i Bibeln, i Bhagavadgita, Rigveda,  i Upanishaderna. De  finns i mer eller mindre stiliserade former i heliga texter. Tilliten till deras helighetsstatus odlas av de institutioner som kallas samfund, kyrkor, sekter.  Hela lärdomstraditioner och särskilt avdelade professionellt teologer sysslar med att försöka uttolka de ursprungliga versionerna av auditioner, visioner och att ge dem normativ och ontologisk status. Dogmatiker inom de skilda religionerna  försöka bestämma den mer eller mindre rätta tolkningen av ursprungsrösten från himlen.
Men mer direkta insikter i mysterierna finns  i de skriftlösa religionerna såsom hos shamaner eller hos samiska nojderna. De finns i indiansk föreställningar,  i  de prelitterata kulturer  där exempelvis en person under extas via en trumma, en dans eller en drog försätter sig i ett tillstånd. Vederbörande erfar sig under en avgränsad period tala med eller tolka Guds innersta vilja.
Sådana revelationer finns i kulturellt förfinad form –  som kristna mystiker hos heliga Birgitta eller Swedenborg, de finns i den esoteriska traditionen – som Madame Blavavtskij i den tidigaste teosofin och det finns i spekualtiv psykologisk form – som hos CG Jung som menar att de arketypiska drömmar en person har – rötter in i den kollektivt omedvetna eviga världen. Jungs syn på psykotiska människans symboler var just att de refererade till det han kallar självets enhetssymboler.
Det betyder att  i klassisk och nutida, i populär eller filosofiskt reflekterade religiösa traditioner ingår det som  en självklarhet att det dels finns en osynlig evig och sann värld och dels en synlig, konkret och påtaglig.  I denna osynliga värld döljer sig goda gestalter, Gud eller gudar eller helt igenom onda krafter ; djävlar, sataniska makter.  Från den osynliga världen får vissa personer mottaga budskap som förmedlas, kanaliseras eller profeteras in i den synliga världen. I vissa delar av den evangelikal kykorna har tungotal och andedop samma dignitet i kristenheten.
Det hittills sagda har ingenting med psykisk störning eller patologiska tillstånd att göra – i stället kan vi säga att det finns hela kulturer, subkulturer, symbolsystem, textmassor, institutioner,  kyrkor och aktörer vars verklighetsuppfattning bygger på denna tudelning av tillvaron. Där finns de som bevakar eller tar sig rätten att vara sanna uttolkare av denna celesta värld, de må sedan vara en muslimsk fundamentalist, påvens teologer i vatikanen, bekännelsekommittéer i en luthersk kyrka eller en grupp äldstebröder som bedömer profetiska ingivelser i ett pingstsamfund.
Det ingår med andra ord ett axiom eller en tyst förutsättning i religionernas värld att man kan få insikter i den osynliga världen. I vissa traditioner är denna insikt ”frusen” vid ett givet ögonblick i en uppenbarelse såsom i Koranen eller när Bibeln förklarades färdigskriven. Sådana texter kräver därför specialister på tolkning och förtydligande. I andra traditioner sägs uppenbarelsen vara en pågående process.  Det senare betydligt mer ovanligt inom kristendomen och islam, där man misstror personer som både upplever sig ha  direct access till gudomen. Sådana hotar de prästerskap eller hierarkierna som förvaltar traditionen. Profeter har alltid blivit ifrågasatta, liksom de mystiker som i stillhet säger sig fått direkta uppenbarelser  från den andra världen. Vanligare är att man i de institutionaliserade religionerna lyssnar efter Guds vilja ungefär som samvetets röst, en maning. Stillsamma upptäckter av tecken och sammanträffanden tolkas som bönesvar.
Låt oss se nu på några psykologiska konsekvenser av dessa religiösa förhållanden! Om en person säger sig ha fått en uppenbarelse från Gud och sedan lyder hans röst är detta helt enligt normen. Det ingår i både den enskildes och den omgivande gruppens verklighetsuppfattning – förutsatt att gruppen tillskriver denna andlige person ( pastor, apostel, profet)  en sådan insikt. Sådana miljöer finns i  väst och framför allt i de pentekostala rörelserna där extas, apostolisk myndighet,  sång i anden, tal i anden, glossolali, dvs att man talar ett himmelskt eller ett främmande språk xenolali eller man uppfattar sig  se och höra gudomliga gestalter i visioner och drömmar.  Sådana uppenbarelser  ingår då i en kulturell-religiös norm och är inte avvikande.
Deras verklighetssyn är förvisso ignorerad av samhället, men ofta självklar inne i gruppen, den är situationsbestämd. Låt mig ta ett grovt exempel: om en person på Centralen plötsligt ställer sig mitt på golvet och  ropar ”Jag har ett meddelande från Gud”  skulle de flesta uppfatta vederbörande som konstig och kanske ringa efter doktorn. Men om samma person ropade exakt samma sak under ett väckelsemöte på Maranata i Solna, så skulle detta inte uppfattas som avvikande utan som ett en profetisk utsaga. Upplevelseinnhållet ges legitimitet av den omgivande gruppen
Att påstså att man har ett meddelanden från Gud  är inte något underligt, det är  normala vanliga föreställningar i de stora religionerna. Att lyda eller följa Guds stämma –  om än i utspädd form som i tecken eller genom mer vaga bönesvar –  är snarare en kulturell normalitet i de flesta religioner.


Men det sjuka då?
Men på dessa sociala öar av uppenbarelsetro vi kallar kyrkor eller samfund. rör sig nu personer med mer eller mindre intakta psyken. Religion kan ha en viktig funktion i relation till psykisk sjukdom på tre sätt. Religionen kan för det första ha betydelse för  en psykisk störnings uppkomst – patogenesen. Det betyder att religionens idéinnehåll och/eller religiösa upplevelser  i grupper eller enskilt kan förorsaka en psykisk ohälsa. I mer inomvetenskapliga termer kan vi säga att religionen kan sägas vara en oberoende variabel.  För det andra är att religionens bilder och myter snarare ger ett språk och ett uttryck åt en psykisk störning eller diagnos, men den har inte förorsakat den, detta kan vi kalla patoplastiken, man beskriver sin oro i religiösa termer. I detta fall är religionen en beroende variabel.  En tredje förhållande är att religionen kan ha  en viktig funktion i salutogenesen, dvs den är en viktig läkande faktor. Det sistnämnda är en särskilt omhuldad föreställning internt inne i religionerna.
Om man relaterar frågan om en religiös människas lydnad gentemot en inre uppenbarelse till frågan om psykisk ohälsa framträder således förenklat tre dimensioner. När det gäller religionens roll för en grav psykisk störnings uppkomst, nu talar jag här för enkelhetens skull om schizofreni och det som förr kallades för manodepressivitet eller grov melankol – det vill säga en känsla en grav förändad självuppfattning, ingen sjukdomsinsikt, ofta hör man distinka röster eller ser syner och menar sig uppfatta meningsfulla sammanhang – är det ytterst ovanligt att en person utvecklar sådana drag som en följd av att man tillhör en religiös grupp eller har haft  en religiös upplevelse. Det är mycket svårt att påvisa att en person skulle kunna grubbla sig tokig eller att funderingar över livets mening och mål leder till en psykisk sjukdom.  De flesta människor med en stark religiös upplevelsevärld klarar av att hålla kontroll på att dessa inre föreställningar och uppfattar dem inte bokstavligt utan invid dessa finns hela tiden en kritisk blick. Dock finns två viktiga undantag, när det gäller genesen, så kallade meditationspsykoser och vissa extatiska upplevelser.
När det gäller religionens roll i pato plastiken är det tvärtom. Det är snarare väldigt vanligt att en människa använder sig av religiösa symboler eller metaforer för att beskriva sin förändrade verklighetsuppfattning. Så ger exempelvis en strukturell förändringen i vissa psykossjukdomar – att en person uppfattar sig tagen i besittning av främmande krafter, att onda viljor invaderar hennes eget inre –  en paranoid vanföreställning. Då tillhandahåller det religiösa språkets tal om onda makter som vill människan illa ett slags ”hakar” som en person kan nyttja för att begripliggöra den intensiva självförkastelse hon/han känner. Den är ”egentligen” uttryck för onda andar. Det är djävlar som antingen finns inne i kroppen eller utanför henne själv, sataniska konspiratoriska krafter på den överjordisk nivå.  Den strukturella förändringen är förföljelse idéer. Det som passar som hand i handske i den enskildes förföljelse är just tankar om personligt onda Andar. Den person  som sommaren 2004 med en bil körde på en mängd personer i Gamla stans gränder, erfor sig i händerna på befallande krafter. Men vanligare är det paranoidas snara motsats, det som förr kallades megalomani eller grandiosite. Då blåser man upp sin egen betydelse till kosmiska proportioner: ”allt som sägs syftar egentligen på mig”,” Jarl Alfredius talar nog om mig i TV”.  Varför ? ” Jo därför att egentligen är jag som är Jesus, Messias eller världsfrälsare. Hela världen är på väg mot sin upplösning – men det är jag som håller ihop den.” Grandiositeten upplevas just som en uppenbarelse.I  Israel finns hela avdelningar på psykiatriska kliniker där man talar om Messiah-  eller ”Jesus delusion”. Det ingår ju i den judiskt – kulturella koden att en frälsare skall födas. Här och där på sjukhusen går det omkring sådana politiskt religiösa räddare. Men återigen det är inte religionen som förorsakar dessa fenomen, det är snarare att religionens starka symbolspråk passar som hand i handske i en patologisk grandiositet och den får intern legitimitet genom anknytningen till den.
Men detta måste kompliceras. Inne i religionen finns det två vanliga psykologiska tillstånd; extrema repetetiva stimuli, dans, rytmisk andning, som kan hålla på i timmar, ett slags sensorisk överstimulering som i sin tur kan leda till att en person tappar kontrollen under några minuter och går in i extas eller trance. Detta är vanligt många samfund. Denna trans är reglerad med en tydlig början och ett tydligt slut, det är rituellt, i allt från tungotal till sång i anden etc. Men – och här kommer det komplicerande faktorerna in – om en person har prepsykotiska drag eller en svag jagstruktur – kan det vara svårt för vederbörande att återvända och stadga upp sitt inre efter en stark extatisk period.
Något liknande finns beskrivet i klinisk religionspykologi där  man sett att en tidigare starkt engagerad religiös sektmedlem hoppat av från en extatisk och hierarkisk rörels. Ifrågasättande har där stämplats som följder av onda andar. Där kan man se ett psykosliknande tillstånd – som i facklitteraturen kallas floating – där skräcken för det som kommer inifrån leder till ett slags flytande personlighet. Individen längtar tillbaka till det enkla svaren, samtidigt som han fruktar att överlämnar sin personlighet till ledaren, profeten eller den helige.  Ett annat välkänt fenomen  är meditationspsykos där någon utsatts för sensorisk understimulering, En person fastar, sover inte, lever i total tystnad, förlorar  till slut kontrollen. Också detta kan ge liknande symtom, indivien går upp i den totala enheten. Om initianden inte har en guru-chela relation som det heter i indisk meditationskontext eller en andlig vägledare så kan det leda till problem.

 
Tvåvåningsmentalitet
En annan religiöst betingad stress som leder till djupgående ambivalaens  är de sociala miljöer som har inrett ett slags ”tvåvånings värld”, men där kunskapen om den andra världen – av gruppen och eller  en tongivande individer – är överlämnad till en enskilt profet, pastor eller mystiker och som i sin tur skapar en stark hierarkisk struktur kring sig själv. Det leder till ett kollektivt undertryckande av tvivel, en idealisering av kärleken inom gruppen och ett lika starkt behov av att förneka att man hade ett tillfredsställande liv innan man kom in i denna grupp. Individen får en mycket tydlig identitet när det egna  jaget får  ”hjälp-jag” av en sådan uppblåst fadersgestalt. Det betyder att gruppdynamiken inne i sådan slutna världar skapar ett slags  tvåvåningspersonligheter. Det medvetna jaget hyllar och dyrkar och lyder, eftersom det ofta finns en mycket stark rädsla för att gå förlorad eller komma till helvetet. Men denna rädsla överkompenseras genom ett ständigt tal om hur frälst eller glad man än. Det bortträngda tvivlets styrka korresponderar med ett lika starkt behov av att  omedvetet idealiserar ledaren eller dennes uppenbarelser. Där kan man tänka sig att de egna behoven – särskilt om de trängs undan i en kombination av skräck och kärlek – kan leda till att individen börjar uppfatta ledarens vilja som större än ens egen. Om det dessutom ingår i en subkultur eller kyrka att drömmar och visioner är vanliga sätt av gudomen att göra sin röst hörd för profeten, så kan lärjungen göra saker rakt emot ens egen bättre vilja eller kunskap, eftersom man vinner evig frälsning.Att döda i Guds namn är det yttersta konsekvensen eller att låta sig dödas något som finns väl belagt i sektforskningen, inte minst pastor Jim Jones i Guyana, i soltempelorden, i Tokyos tunnelbana eller i Knutby.
Kombinerar man personlighetspsykologi med religionpsykopatologi så kan man i vissa sammanhang se så kallade blixtlåsneuros eller folie-aux-deux. När en person med psykopatiska och narcissistiska drag, charm, passiv aggressivitet och sexualitet lever i symbios med personer med svag jag struktur och starka, behov av idealisering och raka svar så kan  sådana kombinationer bli uppenbarligt farliga, man kan bokstavligen gå över lik.
Det tredje och absolut vanligaste är att se att religionen kan fungera terapeutiskt eller läkande. Inom samhälls- och socialmedicin talar man ibland om sk salutogena faktorer. Ett av de viktigaste skälen till att en person tillfrisknar eller stärker immunförsvar och minskar psykiska pålagringen på kroppslig åkomma är att en person har något som den israeliska forskaren Antonovsikij  har kallat SOC, Sense of Coherence, en känska av sammanhang. I Sverige översätts  detta ofta med KASAM. Det betyder att om en enskild människas känner sig insatt i en större ordning, är delaktig i en vidare berättelse och därmed ingår i värld som är begriplig så mår hon helt enkelt bättre;  världen är begriplig. Ett slags meningssystem är religion. Detta betyder inte att religion skulle vara något slags mentalt valium. Men religionernas symboler och riter  förmår ofta ta omhand och bearbeta de grundgåtor som ingår i den mänskliga villkoren;  tidens gång och dödens realitet, ansvarets plåga och skuldens tyngd, om livet har en övergripande meningeller inte, om tillvaron är  slumpmässig eller om det finns en aktiv intervenerande kraft, en Gud.
Religionen kan sägas ”göra”  tre saker med existentiella frågor:  dels artikulerar den dessa problem, dels erbjuder den ”svar” i sina skrifter och dels ger de estetisk uttryck åt dem  i sina byggnader och gestaltning i sina berättelser och i riter. Att därför foga sin egen livsberättelse in i en större berättelse, Gamla eller Nya testamentet, eller – för en kristen – i kyrkoår och kyrkorum gör att människan därmed får ett övergripande perspektiv, ett KASAM (känsla-av-sammanhang)   Det kan göra att ledan, tomheten och vemodet inför livets ti engånglighet  kan avta för att i stället ersättas av tron på att man har funnit ett andligt hem, en trygghet; en tro. Detta brukar ibland kallas för narrativ restrukturering
Religionens bilder och symboler, dess sanninganspråk och moraliska krav kan nyttjas cyniskt och arrogant.  Men ur ett mer övergripande perspektiv är detta undantag. För de flesta med en religiös livssyn så är tanken på en osynlig världs realitet något som ger stabilitet, tillit och tillhörighet. Det hindrar inte att den i kombination med patologiska personligheter och extrema gruppprocesser  kan den nyttjas i våldsamma och destruktiva sammanhang och därmed ge gudomlig legitimitet till de mest bestialiska handlingar.