En flora av böcker har genom åren sökt komma åt Freuds kluvenhet gentemot till sitt judiska arv. Idéhistoriker, biografer, vetenskapsteoretiker för att inte tala om personhistoriker har skrivit tegelstenar. Vid sidan av dem har åtskilliga ur den psykoanalytiska klanen sökt de- och rekonstruera sin upphovsmans fromhet i termer av den egna teorin. Man har undrat om inte Freud själv led av ett oidipuskomplex som han sedan projicerade på den Gud han förnekade. Var det inte Freuds relation till sin mamma eller skulden inför en önskan om en yngre broders död som låg bakom hans teori om religionen?
. Psykiatriprofessorn, MD Ana-Maria Rizzuto, har sökt förstå Freuds väg från enkel barnslig tillit till en levande Gud över en vetenskapstroende period fram till en mer vacklande hållning de sista åren i boken Why did Freud reject God ? A Psychodynamic Interpretation, 1998 ny uppl 2010)
I stället för att foga in Freud i den biologistiska positivismen eller att sätta in honom i sitt vetenskapssociologiska sammanhang försöker hon förstå de omedvetna drivkrafter som låg under hans kluvenhet. Hon har studerat de små grekiska och egyptiska figureriner som i cirka fyrtio år stod uppradade i Freuds arbetsrum och stirrade mot honom.
Freud hade nämligen ett nästan tvångsmässigt sätt att samla på och umgås med antika statyetter. De stod uppställda – tätt, tätt – på hans arbetsbord och iakttog honom. Genom åren blev de c:a 2000. De fanns även i glasskåp, på bord och i hyllor. Hans städerska berättade att man aldrig fick flytta dem ur deras läge. En liten leende kinesisk figur mötte honom med ett smil på morgonen varvid doktor Freud log tillbaka. Ofta tog han en figur från en hylla och satte bredvid sig vid måltiderna. Rizzuto menar att dessa små antika figurer för Freud blev ett slags gudabilder. Just sådana terafim. dvs husgudar, som den judiska tron förbjöd – eftersom Gud kan inte avbildas – stod stumma på första parkett och såg stumt på honom när han skrev sina brev, artiklar och böcker. Den osynliga realitet Freud som forskare och intellektuell varelse förnekar återkommer på ett omedvetet plan och i utspädd form genom dessa figurer. Det underliga är ju att Freud – som formulerat sig om nästan allt – systematiskt tycks undvika att berätta om sina statyetter. Förutom i allmänna ordalag omnämns de i stort sett aldrig.
Rizutto började av en tillfällighet att se närmare på illustrationerna i den familjebibel som Freud läste som litet barn. Hon fann att den liberala juden Phillippsons stora bibel innehöll mängder av avbildningar från antik konst. Men hon slogs av likheten mellan de återgivna bibliska träsnitten och Freuds egen gudasamling och de konst – kopparstick och träsnitt – han hade på väggarna. Rizutto beslöt då att rigoröst ställa frågor kring hans samling. Hon ville förstå varför denna hade sådan betydelse för honom. Paradoxen – avståndstagande från religion/genuint intresse för religion – är förvisso gefundenes fressen för en psykoanalytiker som söker de känslomässiga skälen till den till synes medvetna akten. Här har vi en av världens mest berömda ateister – som samtidigt – varje dag har otaliga religiösa figurer bekräftande honom. I hans arbetsrum pågår ett slags förtäckt andakt, tycks hon mena. Det verkar som att ett rent konstintresse eller en idealiserad vurm för antiken inte skulle vara tillräcklig som förklaring.
Freuds hem var borgerligt inrett med orientalisk ruggmattor i dova färger. Det var inte alls påverkad av de då allt mer populära Otto Wagner eller Adolf Loos ljusa färger och rymder. I stället var våningen instängt i ett rödgult burr. I hemmet finns ingen modern konst alls, inga barnbilder, inga psykotiska verk men heller inte några sexuellt laddade bilder. Överallt bara dessa antika statyer och bibliska träsnitt.
Visst, statyerna representera ett historiskt, arkeologiskt eller estetiskt intresse för Freud. Men räcker det? Varför undviker han då så noggrannt att omnämna dem, varför denna ambivalens ? Jo, menar Rizutto, därför att de helt enkelt är ett uttryck för ”det bortträngdas återkomst”. Via dem kan han både vara religiös och samtidigt slippa sin egen religion. Allt detta sker självfallet omedvetet; ett axiom för själens arkeologer.
Det är här fader Jakobs död kommer in. Bara sex månader efter faderns död köper Freud sin första statyett – den döende slaven, en replik av Michelangelos original. Denna hade Michelangelo gjort för påven Julius II:s grav, sannolikt i samma anda som Laocoon gruppens döende yngre son, han som kvalfullt gestaltas strax till vänster om fadern. Införskaffandet av denna första statyett är inte alls styrd av slumpen utan av omedvetna krafter, menar Rizutto. Den representerar faderns serent stillsamma död. Fadern blir ”närvarande” genom statyn, ungefär som alla fotografier eller ting som tillhört någon som är frånvarande gör dem symboliskt presenta. Faderns död utlöste både Freuds egen drömanalys – den som ledde fram till publicerandet av Drömtydning år 1900 men framför allt utlöste faderns död ett nästan neurotiskt intresse för små antika religiösa figurer. Även historikern och Freud biografen Peter Gay har i tidigare sammanhang påpekat att dessa horder av smågudar kan betraktas som Freuds lojala tysta bekräftande vänner. De blev så kallade övergångsobjekt som gav emotionell inre balans.
När Freud genom nazisternas härjningar var tvungen att lämna Wien och flytta till London – strax innan kriget – sände han utan vidare iväg över åtta hundra böcker att säljas till kreti och pleti, men statyetterna skulle absolut följa med honom. Hans hushållerska, som följde med till England, satte upp dem i exakt ordning i hans nya arbetsrum. När han satt där ensam vid sitt tunga ekbort, rökte sin cigarr och kände läppcancern sprida sig allt mer, såg de på honom med sin tysta solidaritet. Allt ifrån tiden från faderns död fram till sin egen död bekräftas han således av dessa andliga vittnen. De symboliserade – fast djupt förnekat – både fadern och faderns relation till det osynliga/den Osynlige.
Men det finns ett annat – mer inombibliskt resonemang i Rizuttos bok. Fadern Jacob ville att Freud skulle fortsätta vara trogen det heliga judiska förbundsfolket. Han fick ju namnet Salomo (Schlomo) Sigismund. Freud studerade själv Torah i sin tidigaste barndom, han skrev små uppsatser i Jobs stil i skolan och som gosse plitade han med att fylla kopparsticken med sina färgkritor. Den bibliska historien, liksom de bibliska hjältarna var honom alltså väl kända.
Men tidigt kom katastrofen i Freuds liv. Familjen flyttade till Wien och faderns ekonomi blev mycket dålig. Allt hängde då på den unge Sigismund. Han idealiserades av sina föräldrar och fick stora fördelar. Under familjens uppoffringar fick han börja studera medicin. Alla beundrade honom. Han blev – menar Rizutto – till ett slags Josefsfigur som skulle rädda sin familj. Han är som Bibelns Josef, en favorit för mamman och en hjälpare för pappan. Men han blir även den som för att överleva – mentalt ensam och utanför fadershuset som inte kunde ge honom stöd – måste kunna tyda drömmar! Finns här ett dolt rolltagande? är Rizutto fråga.
Som växande hade Freud inga manliga förebilder. Hans pappa svek honom helt, hans farbror dömdes för brott. Rizuttus poäng är att bibliska figurer som Josef och Moses, men även Hannibal och Alexander, dvs erövrande utåtriktat starka gestalter blev viktiga förebilder. De hade allt det som Freud själv saknade.
När Freud var 35 år mottog han alltså familjebibeln av pappan, en sed som var urgammal. Han hade just avslutat sin bok om Afasi och var firad neurolog. Fyra månader efter sin födelsedag, flyttade han in till Berggasse 17 i Wien där han bodde han i nära fyrtiofem år. Där skrev, tänkte och utforskade han just människans drömmar. Men allt började med pappans död. Strax efter dödsfallet skrev han till vännen Fliess att ett helt hav av motstridiga känslor flöt upp till ytan. På samma sätt som den bibliske Josef måste han ha några som lyssnar på hans drömmar och bugar sig för honom. 16 maj 1897 skriver han till Fliess att han måste ha åhörare. Likt den bibliske Josef berodde hans framtid på att han kunde tolka drömmar. Den drömanalys som började direkt efter faderns död och som resulterade i Drömtydning var ett gigantisk Josefskeende, menar Rizutto, ibland alltför tvärsäkert. Även andra bibliska figurer finns i Freuds metaforik. I ett brev till CG Jung kallar han sig själv för den Moses som bara kommer att kunna spana in i vetenskapens förlovade land medan Jung är den Josua som skulle föra folket ditin.
Varför tror vissa personer? Till synes utan smärta tycks många förena en rationell och kritisk distans – det vi kallar en vetenskaplig hållning – med en ödmjuk tillit till en gudomlig realitet? Andra kämpar sårade mot den Gud som de säger inte finns: ”Vem är du som uppfyller världen med din frånvaro ?” skaldade Pär Lagerkvist. Några tycks leva utan påtaglig existentiell oro. De lever och gör det bästa utav situtionen och menar att tankar på eventuella gudomliga realiteter gör det hela bara krångliga frågor.
Psykoanalysen – särskilt i dess modernare, mindre vördnadsfulla former – förblir en av vårt sekels viktigaste instrument för att förstå människans handlingar och inte bara beteenden. Men när det kommer till religiösa eller kontrareligiösa hållningar är den traditionen viktig att komplettera med mer sociala och kognitivit orienterade modeller. Dock; såväl djuppsykologer, kognitionsteoretiker och sociala konstruktivister kan skymma insikten om att en tro eller otro stundom helt enkelt kan vara fråga om ett medvetet val fattat av en autonom individ på grund av befintlig information. (Ur Svd understreckare 2003)