Visst, Proust är långrandig. Men hans vindlande meningar tvingar till uppstannande, ger hisnande insikter. Här hans beskrivning av en kväll där han möter vänner som han inte sett på mkt länge. Ur ”På spaning efter den tid som flytt del” VII. Den återfunna tiden.
”Vad man såg på denna fest, var liksom i ett tittskåp, vad man såg var åren, inte bara ett ögonblick eller en person utan Tidens deformerade perspektiv. Då framstår livet som ett sagospel där man ser hur spädbarnet från den ena akten till den andra först blir yngling, sedan mogen man och slutligen stapplar på gravens bädd/…/ ”Han har utstyrt sig i vitt skägg, hans fötter släpade, liksom tyngda av blysulor och han tycktes ha föresatt sig att gestalta ”Människans åldrar”. Även mustascherna var vita liksom frostbeslupna efter vistelsen i Tummelitens skog. De tycktes besvära hans stela läppar, och han borde tagit dem av sig sedan effekten väl var uppnådd. För att känna igen honom måste jag resonera mig fram och av vissa likheter i dragen sluta mig till personens identitet”. Om Guermantes”.Hans ansikte verkade liksom övergjutet med brons, hårt och stelt högtidligt; det gjorde ett så ålderstiget intryck att man inte kunde tro att han fortfarande av en ung man”. Om Ferensac. ”En liten gubbe med silvervita ambassadörsmustascher; endast en glimt i ögat som inte förändrats kom mig att känna igen den unge man jag en gång träffat på visit”.
Argencourt och tiden
”Ty även om det vissa obetydliga detaljer vittnade om att det faktiskt var Argencourt som erbjöd denna obeskrivligt pittoreska anblick – hur många stadier i ett ansikte måste jag inte tränga igenom för att återfinna ansiktet hos denne Argencourt som jag hade känd och som med sin kropp som enda tillgång gjort sig till den grad olik sig själv. Av det stoltaste ansikte, den ståtligaste hållning återstod endast en trasa i upplösning, ristande åt olika håll.
Ämnet till detta servila matthandlarleende hade existerat hos forna dagars korrekte gentleman/…/ Jag kunde omöjligen hålla mig för skratt inför denna sublima senilitet. Mannen hade lyckats bli till den grad olik sig själv att jag tyckte mig stå inför en annan människa. Lika välvillig, avväpnad och harmlös som den vanlige Argencourt varit ohövlig, fientlig och farlig/…/Ja han var till den grad en annan att jag vid åsynen av denne obeskrivligt grimaserande, komiske och vitnande figur, denna snögubbe utklädd till general fick intrycket att människan var i stånd till lika fullständiga metamorfoser som vissa insekter.
Det var som om jag stått framför en lärorik monter på ett naturhistoriskt museum och iakttagit vad som kan bli av den snabbaste och mest stingande insekt, och inför denna uppmjukade puppa, som vibrerade mer än den rörde på sig, kunde jag omöjligt erfara de känslor som msr Argencourt alltid ingivit mig.
Dessa masker som de ofrivilligt börjat anlägga för länge sedan, låter sig inte längre avlägsnas med några avsminkningsmedel när festen väl är slut. Ty denna svårighet att sätta rätt namn på rätt ansikte tycktes delas av alla som fick syn på mitt…”
När msr Argencourt uppförde detta otroliga nummer, gjorde han det som en aktör vilken en sista gång kommer in på scenen innan ridån definitivt faller under publikens skrattsalvor.
Det var en överdrift att jämföra honom med en skådespelare, ty i avsaknad av allt medvetet själsliv var han snarare en darrande docka med löskött av vitt, som man ledde runt o lät sprattla i denna salong liksom på en dockteater av halvt naturvetenskaplig, halvt filosofisk karaktär, där han å enda sidan fick illustrera alltings fåfänglighet i ett liktal, å andra sidan figurerar som naturhistoriskt exempel i en Sorbonneföreläsning om mrs Argencourt”
”Det var en dockteater – men för att identifiera dockorna med personer man känt måste man uppfatta dem på flera bakomliggande plan samtidigt, vilket gav dem djup och tvingade till tankeverksamhet, när man stod inför dessa åldriga sprattelgubbar, eftersom man betrakta dem med både ögonen och minnet. Dockor badande i årens översinnliga färger, dockor som ger ett synligt uttryck åt Tiden, vilken i vanliga fall inte är synlig men för att bli den söker efter kroppar och överallt där han möter dem bemäktigar sig dem för att låta skenet från sin laterna magica spela över dem. Lika immateriell som fordom Golo på dörrvredet i mitt rum i Combray framstår den nye och oigenkännlige Argencourt som en uppenbarelse av tiden , som han gjorde delvis synlig.
I de nya element som utgjorde Argencourts ansikte och han roll stod ett visst årtal att läsa , och man varseblev den symboliska bilden av livet inte sådant det framstår för oss, vill säga som något beständigt, utan sådant det verkligen är – en föränderlig atmosfär, där den stolte herremannen om aftonen målar en karikatyr av sig själv som lumphandlare.
Hos andra, åter tycktes dessa förändringar, denna sannskyldiga alienation, falla utanför biologins domäner.
Åldrandet och skrivandet
”Plötsligt såg jag mig själv som om jag för första gången fått en tillförlitlig spegel, med gamla människors ögon, gamla människor som enligt sin egen mening förblivit unga liksom jag själv trodde att jag förblivit ung och som, när jag talade om mig själv som gammal i hopp om att bli motsagd, inte fick en skugga av invändning i blicken, ty de såg mig så som de inte såg sig själva men som jag såg dem. Vi såg inte vårt eget utseende och vår egen ålder, men var och en såg den andres, liksom i en spegel som hölls upp för honom. Säkert skulle många människor känt sig mindre sorgsna än jag vid upptäckten att de hade åldrats. Men för det första är det med ålderdomen som med döden; en del människor möter den med likgiltighet, inte därför att de är modigare än andra utan därför att de har mindre fantasi. Och vidare: en person som allt sedan barndomen varit inriktad på samma idé, men som på grund av lättja (och även dålig hälsa) ständigt måste skjuta upp dess förverkligande och därför varje afton sett hur ännu en dag är förrunnen och bortkastad till ingen nytta, så att sjukdomen å ena sidan påskyndar hans kroppsliga och å andra sidan försenar hans själsliga åldrande – han blir mer förvånad och skakad när han upptäcker att han alltid har levat i Tiden, än den som in ringa utsträckning lever i sig själv, men rättar sig efter almanackan och som inte plötsligt behöver upptäcka summan av de år som gått, eftersom han dagligen har räknat dem. Men det fanns ett allvarligare skäl till min ångest: jag upptäckte tidens förstörelse verk just i det ögonblick då jag stod i begrepp att i ett konstverk klargöra och ge uttryck åt en verklighet som ligger utanför tiden. (270.