”Nytt år igen. Jag som just lärt mig att skriva 2011. Redan är det 2012. Den tidsrymd jag har kvar krymper. Den jag förbrukat blir allt längre. Desto väsentligare blir frågan vad som är viktigt. Med Magnus och Brasse frågar jag ”Vad skall bort?” Vad skall ignoreras? ? Och jag har tänkt att texter väller in över min hjärna både yrkesmässigt och på fritiden. Men vad av allt detta är värt uppmärksamhet? Visst -slöläsandet har sin tid, en kvällstidning eller halvdålig deckare när man vill vila huvudet. Men annars? Under hösten har jag ägnat mig åt omläsning.
Jag vill läsa sådant som håller och bidrar till fördjupning. Förnya bekantskapen med det jag en gång läst och fascinerats av. Jag har umgåtts med Vilhelm Mobergs, John Steinbecks, Ernest Hemingways, Hermann Hesses romanfigurer. Det skapar en kluven känsla. Där finns både återseendets glädje och häpnaden över hur jag kunde tycka detta var så läsvärt. Nu är det inte studenten inom mig som läser, utan en äldre herre. Läsaren förändrar böckerna
Alla som har barn eller barnbarn vet att de älskar att höra samma saga läsas gång på gång. Så fort man läst färdigt säger de: »En gång till!« Deras ögon står alldeles stilla när handlingen i sagan är spännande. Så kommer igenkännandets glädje och det förlösande kiknande skrattet. Deras ögon tåras av lycka när spöket har försvunnit, eller hjälten har återfunnits, och barnet säger ivrigt: »En gång till!« Omläsning är en njutning som alla barn känner och fler vuxna borde unna sig.
I dagarna kommer Italo Calvino ut med boken ”Varför läsa klassikerna?” Han säger en del om bokläsning som kulturell positionering och skryt. Klassike är enligt hoom”ett verk som ger upphov till ett dammoln av kritiska reflexioner om sig själv, men som samtidigt skakar av sig dem.” Just så är det med Doktor Glas, Främlingen eller Hedebyborna. Igenkännande och nya förvåning. Dessa nya sidor av sig själv märker man inte om man ständigt följer bokhandlarlnas topplisto i stället för skåda in i den egna dammiga hyllan. Det finns ju en viktig skillnad mellan den första och andra gången vi läser en text, exempelvis en roman. Första gången vi läser är vi i en situation som ganska väl överensstämmer med vårt normala liv. Vi vet oftast inte vad som skall hända i nästa ögonblick, och inte alls vad som står på nästa sida. Vi undrar hur det går för oss själva, liksom för personer i romanen. Vi har ingen aning om vilka möten och episoder som kommer att få betydelse för oss och samma förhållande gäller för de diktade gestalterna i boken. Först i och med döden, på sista sidan, vet vi.
När vi läser en text för andra gången är det som att se vårt eget liv strax innan vi skall lämna det. Nu står det klarare varför den där upplevelsen i första kapitlet gjorde ett så starkt intryck på hjälten, eller på oss; händelsen avgjorde i själva verket hans liv, eller vårt eget.