Inom alla religioner och i alla tider har det funnits människor som upplever sig se in i andliga världar (visionärer) eller bli tagna i besittning av gudar, andar, djur, döda eller levande gestalter (besatthet). Gott gudatal (kalolali) eller skrämmande röster (kakolali) upplevs komma ur deras munnar. De onda andarnas intrång förvrider deras ansiktsdrag. Andar och gudomar talar genom profeter. I de folkliga skikten inom de stora religionerna är det tämligen transkulturellt likartade upplevelsemönster och särskilda officianter tillskrivs makt att driva ut de metafysiska krafterna.
De invaderande “personligheterna” kommer över en människa och uppträder i trans som ett slags sidopersonligheter. I kollektivt form sker detta ofta i samband med fysisk och psykisk utmattning, dans eller hyperventilering. Sådant är vanligt inte minst bland shamaner, samer eller fundamentalistiska delar i bland folklig kristendom och islam. I individuell form genereras upplevelserna ibland som följder av inre spänningar, bortträngd aggressivitet, sömn och matbrist. I en animistisk kultur skapas förväntningar om hur sådana andar kan intervenera en människas själ. Poängen är att samma (sub-) kultur också erbjuder bot genom speciella seanser eller exorcismer.
Eftersom upplevelsen uppfattas som främmande/ovanligt/skrämmande tolkar den religiöse den som följder av utomjordiska krafter. En psykolog eller socialantropolog ser snarare hur kulturens konstruktioner och berättelser om hur det Ondas kan personifieras och gestalta sig (ex vis som en person som spottar, svär, slänger ur sig sexuella anspelningar, får kramper, blir aggressiv etc.). Sådana kulturella modeller, roller eller stereotypier skapar i sin tur upplevelsen ifråga. En del personer har lättare att gå in i sådana rollspel – inte minst vid eller strax efter suggestiva möten eller riter. För personen omedvetna krafter – av aggressiv, sexuell eller hädisk natur – samspelar med präster eller shamaners förväntningar på det ondas uttryck. Själva exorcismen kan skapa besattheten. Interaktionen mellan kognitiva och emotiva krafter är avgörande.
Den besatte beter sig som om en annan personlighet invaderat psyket. Vissa upplever sig ha kvar en självständighet, partiell besatthet, hos andra ser man att hela deras person är försvunnen under trans och har därför minnesluckor; total besatthet.
Olika tekniker finns i olika religioner för att främja eller hämma sådana tillstånd. Inom kristendomen har starka upplever – den goda besattheten – beskrivits i tungotal och mystiska upplevelser medan den onda besattheten lever i vissa fundamentalistiska och extatiska rörelser. Både besatthet och exorcism går väl att förstå i kulturantropologiska och psykologiska termer. Därmed har man inte uttalat sig ondskan eller godhetens natur eller existens.
Efter Exorcisten första visning fanns var det inte så få personer som började uppleva sig besatta. Filmen balanserar skickligt mellan latent ångest och skräck. Den fungerar därför som en trigger för personer med bortträngd oro eller religiöst tvivel. En person med obegripliga krafter inom sig kan här erbjudas en religiös personifikation och tolkning av sin skräck. För en del aktiva inom mer fundamentalistiska rörelser blev denna film till ett kusligt minne. Skickligt spelar filmen på symboler och ord som för en kristen står för en realitet på ett helt annat sätt än för dem som ser den enbart som en skräckfilm. Jag arbetade inom psykiatrin när filmen gick upp på biograferna och fick hjälpa några som upplevde sig besatta men även sådana som – mot sin vilja – blev föremål för aggressiv nattlig exorcism. Om detta har jag skrivit i vetenskaplig litteratur.
Att lura människor att tro att djävulen kunde reduceras till en otäck röst, konvulsioner och hädelser i en ung flicka eller att man skulle kunna skrämma iväg det Onda med ett krucifix verkar vara ett fiffigt knep. Ack, vore så enkelt!
För vidare läsning – se mina artiklar
“Besatthet”, “Extas” i Nationalencyklopedin.
”Possession as a Clinical Phenomenon. A Critique of the Medical Model. Religous Ecstasy. Scripta institutii Donneriani Åboiensis XI, 1982, 87-102
eller boken
”Hypnos, symboldrama och religion. Besatthet, spontan religion och extas. Åbo Akademis Skriftserie 1984