Det långa RER tåget kör mig snabbt från Charles de Gaulle flygplatsen in i centrum. Man svischar förbi sunkiga nedgångna och nedklottrade förstäder. Sedan, i de myrlika gångarna i metron, trängs man med en armada av japaner med gigantiska kameror och studenter som twittrar gående. Tunnelbanans gummihjul halar mig sedan genom city bort mot St Germain. Nu för tiden söker jag minimera packningen. Alltså, in med den i en box.
Att använda semesterns stadsgeografiska miljöer för att läsa min egen tids historia har börjat bli en en hobby. Det gäller Alvesta eller Lund. Men denna gång Paris. Så jag går bort mot Saint Sulpice, en gigantisk kyrka, knappast vacker. Strax innanför dörrarna till höger finns en intressant bild. Delacroix har målat Jacob Brottas. Patriarken i Gamla testamentet kämpar svettig med ängeln. (I Mos 32) Målningen är rätt svulstig, lite mörk. Men jag blir stående.
Precis på den här platsen stod Strindberg åtskilliga gånger 1890 talet. Han var då inne i det som senare skulle resultera i boken Inferno. Jag har den nu i fickan. Sedan länge raljant ateist kastar han mellan euforiskt grandiosa tankar om sin oerhörda begåvning och en paranoid skräck över att tidigare vänner förföljer honom. Det kombineras i sin tur med massiv skuld över att ha lämnat sin andra fru Frida Uhl med nyfödd dotter. Han experimenterar med mortlar och säger sig finna guld men utvecklar svår eksem och hamnar på sjukhus. Allt som sker ser han som delar av Guds prövning. Han brottas med Makterna. Kamp ja. Men försoning ? Nej tack.
Målningen hör samman med en annan plats i stan. Jag vill dit och Paris är full av eleganta cyklar, de står i på några kvarters avstånd. Man trycker in en kod så kommer en cykel loss. Billigt, lätt som en plätt, glider man genom denna metropol belamrade av kultur.
Alltså tar jag mig till Montparnassekyrkogården, motsatsen till boulevardernas hets. Här vankade Strindberg ofta under samma period för att vila sin överhettade hjärna. Frid råder också nu. I den röra som ofta utgör storstädernas kyrkogårdar går man ofelbart vilse. Så även här. Till slut hittar jag det jag söker.
På ett par gravstenar står O Crux Ave Spes Unica. O kors mitt enda hopp. Just de orden hade Strindberg tidigare observerat. Först efter åtskilliga års kamp med drömläraren Papus, ockultism, indisk karmalära, alkemi och läsning av Swedenborg återvänder han till korset. På många plan tycks han till sist vänt tillbaka till sin barndoms rosenianska tankar om överlåtelse och nåd. Men under allt ruvade uppror. I till Damaskus hytte han med näven upp mot vår Herre. Hans sena dramer är fulla av ambivalens. Men för 100 år och en månad sedan stod de orden till sist på ett enkelt träkors på Norra kyrkogården.
Sådana saker kan man gräva efter i storstädernas avlagringar. Så, vid sidan av weekendresornas glansiga magasin kan man finna alternativa ”reseböcker”. När jag cyklat runt i Paris lägger jag undan Strindbergs hektiskt paranoida utgjutelser och sätter mig och läser i stället Ernest Hemingways A moveable feast”. Också detta är en oerhörd Parisskildring. Det är som att med en mental tubkikare kika ned i tjugotalets litterära parnass.
Dagen slutar med att jag sätter mig på Deux Magot i Saint Germain. Ingen Sartre eller Beauvoir sitter där precis – desto fler bleksiktiga av oss nordeuropéer undviker parasollernas skydd.