Det finns en påtaglig skillnad mellan två nivåer av religiösa samtal. Den ena kan vi kalla den intellektuella kampen. Den rör Guds eventuella närvaro eller frånvaro, tro och vetande, evolution, skapelse, kyrka och stat, muslimers slöjor, kvinnliga präster, sekter, motsägelser i Bibeln, teodicéproblemet, religiösa skolavslutningar etc.
Den andra nivån rör de mer lågmälda, men djupt personliga, samtalen om existensens mening, den skenbart naiva längtan efter en personlig ängel, skräcken inför klimathot, tanken på döden etc. Här gäller frågan hur man – personligen och inte principiellt – förhåller sig till existensens gåtfullhet? Är människan utlämnad i ett tomt kosmos eller anar man ändå inte en aktör bortom eller i det fattbara? Samtal blir ofta mer berörande om man lämnar den religiösa diskursens kognitiva nivå för att i stället säga ”Vad tror just du/jag på och varför?”
Men vanligtvis snacksaliga människor blir påfallande ofta blyga, språklösa och irrar med blicken när saken inte gäller kyrkornas konservatism, påvens ofelbarhet, dogmer eller korstag. När samtal blir närgångna fattas oss orden Liknande vilsenhet och famlande gäller oro inför död och åldrande, meningslös lidandet eller livsavgörande val.
Samtal får en tyngd om man försöker undvika djupsinne. Inte så få säger sig då ofta fundera på de livsfrågor, attraheras av kyrkorum, musiken, rökelse och tända ljus – något som ovist kan förkastas som flum eller vaghet av de alltför säkert övertygade. Andra talar om att de fascineras av, ja, ibland nära nog är avundsjuka på människor som säger sig kunna tro. Samtidigt vill dessa vare sig beskriva sig som ateister, troende eller agnostiker. Snarare talar de om aningar, förhoppningar, förmodanden, att »någonting« kanske eller »eventuellt« finns. Detta latenta intresse ignoreras under långa perioder, men ibland återkommer det. Inte minst i lyckans euforiska rysningar – ”Jag vill tacka livet” eller i oron i stor sorg med Kristina från Duvemåla nynnar ”Du måste finnas, du måste finnas” De är kognitiva men inte emotionella ateister,
För många tveksamma och sökare ter sig ordet »tro« lika exotiskt som obegripligt. Det har kommit att reduceras till att betyda »kanske«, »inte veta så noga« eller »förmoda«. Och man vill ju inte bli betraktad som godtrogen eller naiv. Man vill inte associeras med något flummigt, moraliserande eller fundamentalistiskt. Men i det grekiska ordet ro – pistis – ligger snarare förtroende, tillit, förtröstan eller välgrundad förhoppning. Ungefär som när någon säger till en förtrogen vän: »Jag litar på dig.« Många kan inom sig identifiera en längtan efter denna typ tillit. Men att använda ordet »tro« känns för dem alltför anspråksfullt eller svulstigt. Om de använder ordet tvingas man ha en åsikt om allt från korståg, påvens syn på homosexualitet, kvinnliga präster eller »varför cancer eller naturkatastrofer finns när Gud är så himla god! « – bara därför att man säger sig dragen till en kristen tankevärld. Det gör att de känner sig besvärade. Eller tystnar.
Summa, att formulera sin livshållning är notoriskt svårt; antingen känns det alltför banalt eller för pretentiöst. Men just därför nödvändigt. Termer som, tro, förhoppning, tillit, aning, känsla, förundran – kräver såväl samtalsutrymme med nya tankesfärer som vätter mot dröjande och helig tystnad