Jag kommer tillbaka från apoteket. Återigen denna binge av mediciner som skall fördelas i dosetten som ligger invid sängen. Sju mediciner håller den inre balansen i ordning. Varje dygn fördelar sig kemiska substanser ut i kroppens alla skrymslen. Allt är ytterst till för att hjärtat skall slå; denna muskel som man oftast ignorerar. Det är bara när man ligger med örat mot kudden man anar det lågmälda dunket. Efter en språngmarsch uppmärksammar denna inre bundsförvant – livsupprätthållarens garant. Regelbundet står många av oss i apotekens kö för att livet skall kunna fortsätta som vanligt
Men det när jag kommer hem som prövningen kommer, irritationen stiger. För att komma åt de benhårt inplastade tabletterna försöker jag få hål på förpackningarna. När jag denna dag efter att ha bitit, slitit, petat med en vass penna och till slut hämtat saxen får jag till slut upp innehållet, är jag nästan svettig.
Med pillren sedan noggrant fördelade i dosettens små fack är bordet rörigt. Där ligger drösar med papper, plast och burkar på bordet. Förpackningsindustrin verkar leva gott på skräcken över att vi skall fumla med helt vanliga burkar. Hur många med gamla trötta händer måste inte få hjälp av grannar, barn eller vänner för att bryta sig in i dessa väl tillslutna lådor?
Samtidigt; vad vore alla vi med mer eller mindre smärtsamma symtom utan forskare som sitter på laboratorier med sina pipetter, läkare, sköterskor som tassar kring våra sjukbäddar eller ambulanser som kommer tjutande längs gatorna? Hur skulle våra liv te sig om det inte finns oceaner av människor som ständigt utforskar kroppens skilda funktioner, de som vet allt om blod, njurar, hjärna, höfter, ryggar. Hur skulle vi klara oss när något börjar krångla, när flåset avtar, leder värker, organismen behöver balanseras om inte piller fanns?
Under lång tid lade jag själv aldrig märke till kroppen. Men för några år sedan fick jag – likt så många – en påminnelse om att hela maskineriet inte alltid går av sig själv. Hjärtat stoppade plötsligt. Allt slutade dock väl. Nu rullar och går allt utan symtom. Därför; vem eller var vore jag utan de vita eller blå pillren som jag slukar utan större eftertanke med ett glas vatten?
Jag ställer medicinburkarna i badrummets skåp. De står där som tysta påminnelser om två saker. Dels vår kropps grundläggande skörhet. Den beskrevs i den gamla bibelöversättningen: ”Vi hava här inte någon varaktig stad”. Dels vår förmåga att lindra, bota och att hålla smärtan stången. 1917 års översättning beskrev det som ”Bären varandras bördor så uppfyllen i Kristi lag”.
Sådana påminnelser är goda, även om de är lite väl hårt inplastade.