1 Att bevara vissa läsupplevelser för sig själv
Att berätta för andra om vad en bok betyder innebär att man måste klargöra för sig själv vad man egentligen har fascinerats av. Ofta vet man inte alls vad man anser förrän någon har frågat och man tvingas formulera sig. Sådana bokresonemang har sin tid; i läsecirklar och bokklubbar.
Men ibland kan det också vara viktigt att bevara sin upplevelse för sig själv; att inte spä ut den med ord. Risken är då att den trivialiseras. Att inte torgföra vissa erfarenheter respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Allt skall kanske inte alltid benämnas.
Ibland har detta kallats den ensammes läsning. Den tillfredsställelse som en bok givit förvarar man svartsjukt. Den är dold för världen. Hur ofta har det inte hänt att man berättat för vänner och bekanta om en bok som man tyckte var helt fantastisk, men bara mötts av deras förvåning eller likgiltighet. När de sedan läst boken säger de att den inte har givit dem ett dugg. Om vi då försöker försvara vår egen läsning stakar vi oss. Det hela blir trivialt. Det är som om förtrollningen försvinner när den skall kläs i ord, när den reduceras till litterär argumentering. Vissa läsupplevelser måste få vara ifred, kanske särskilt de som för oss själva är de starkaste medicinerna. Tids nog kommer en delad läsglädje. Till dess kan tystnaden vara att föredra.
Kanske skall man i dessa fall inte kalla det »läsning« utan snarare tala om att vi umgås med vissa texter. Först så lägger man märke till deras styrka. Ingemar Hedenius skrev att läsning inte endast handlar om att kunna förstå en skriftlig framställning. Han säger: »Något vida mer tänker jag på: att tillägna sig och bli i en djupare mening påverkad av det lästa. Att positivt och negativt införliva andras tankar med sin personlighet.« Och han fortsätter: »Långt bättre än att ryckas med av en charlatan är att sitta ensam med en kopp kaffe och låta tankarna vingla hit och dit som de vill.« Hedenius framhåller också att det fordras en viss övning för att kunna läsa långsamt och betänksamt. »En yrkesskadad läsare läser inte ett arbete mer än en gång, och han får aldrig tid att reflektera över om han lyckats få ut vad som verkligen står i boken.« Forts.
2 Omläsningen
Alla som har barn vet att de älskar att höra samma saga läsas gång på gång. Så fort man läst färdigt säger de: »En gång till!« Deras ögon står alldeles stilla när handlingen i sagan är spännande. Så kommer igenkännandets glädje och det förlösande kiknande skrattet. Deras ögon tåras av lycka när spöket har försvunnit, eller hjälten har återfunnits, och barnet säger ivrigt: »En gång till!«
Omläsning är alltså en njutning som alla barn känner – men fler vuxna borde kanske unna sig den. Det finns nämligen en viktig skillnad mellan den första och andra gången vi läser en text, exempelvis en roman. Första gången vi läser är vi i en situation som ganska väl överensstämmer med vårt normala liv. Vi vet oftast inte vad som skall hända i nästa ögonblick, och inte alls vad som står på nästa sida. Vi undrar hur det går för oss själva, liksom för personer i romanen. Vi har ingen aning om vilka möten och episoder som kommer att få betydelse för oss och samma förhållande gäller för de diktade gestalterna i boken. Först i och med döden, på sista sidan, vet vi.
När vi läser en text för andra gången är det som att se vårt eget liv strax innan vi skall lämna det. Nu står det klarare varför den där upplevelsen i första kapitlet gjorde ett så starkt intryck på hjälten, eller på oss; händelsen avgjorde i själva verket hans liv, eller vårt eget.
3 Att identifiera texter man berörs av
Nu ställer jag mig framför bokhyllan med den helt omöjliga frågan om vilka böcker som har varit centrala för mig. Metaforen »läkemedel« är kanske inte den mest rättvisande. Snarare är vissa böcker som mat eller vitaminer. En del ordvändningar, symboler i dikter, repliker i romanfigurers samtal, skildringar av miljöer och stämningar är i ordets egentliga mening just livgivande – jag kan dem utantill och jag hittar tillbaka när jag vankar längs hyllorna.
Kanske är det väsentligt att man som läsare medvetet försöker identifiera sitt alldeles egna bokliga apotek. Det skall förstås inte vara alltför pretentiöst – att reducera böcker till deras instrumentella värde för att öka språkförmåga, bildning eller som en övning i empati – är sannolikt livsfarligt både för läsning som nöje och motstånd. Konst har ju ett egenvärde och
Men en enkel övning är nog att ägna några timmars grunnande och försök att frigöra någon decimeter i bokhyllan för att skapa ett ställe för böcker som en gång gjort stort intryck på oss och som fortfarande utgör en källa till glädje eller insikt.
Vi är ju många som har dåligt samvete för att vi inte orkar med de stora klassikerna, de böcker som vi borde ha läst. Vi försöker ibland pliktskyldigast stava oss igenom en bok som sägs tillhöra västerlandets litterära kanon, men vi tröttnar. Va har du inte läst Stendal eller Strindberg eller Becket.
I stället borde vi kanske fundera över vilka böcker som faktiskt har påverkat våra liv på avgörande sätt och reflektera över när, hur och varför det blivit så. På en sån decimeterlång plats i bokhyllan hamnar kanske några romaner man läste när man var tonåring, deckare som man hastat sig igenom uppslukad av spänning, essayer som man glatt sig över, biografier som hållit en vaken nätter igenom. Där finns påhittade miljöer som man trivts med eller har skrattat åt, för att inte tala om de sånger eller den poesi som varit ledsagare genom perioder av tomhet och leda. Där står kort de sagt böcker som varit och är våra livlinor. Den bokliga apotekshyllan blir med nödvändighet unik för varje person. Efter en första grovsortering kanske det till slut rör sig om ett trettiotal böcker, vem vet?
4 Läsedagbok
Kanske kan man föra en anspråkslös läsedagbok i anslutning till de böcker man läser. Alltför grandiosa läsedagböcker brukar oftast haverera. Några korta meningar i ett block, i en vaxduksbok eller i datorn räcker. Noteringarna kan röra bokens huvudhandling; namn på viktiga personer, avgörande händelser, spänningsmoment och intrigens upplösning. Kanske därtill något om vad man särskilt fascinerats av – eller blivit illa berörd av.
Sedan länge har jag strukit under i böcker för att kunna återvända till viktiga ställen. Andra gånger har jag ritat små kartor eller gjort tidslinjer eller ett personregister i slutet av boken, allt för att hålla reda på snåriga personintriger – det gäller särskilt de stora ryska författarnas verk. De senaste åren har jag upptäckt det djupt avslappnande – nästan meditativa – i att skriva av viktiga citat ur en bok. Att ord för ord skriva av en text av Proust eller Imre Kertész har blivit till en liten akt av koncentrerad läsglädje. Själva skrivandet är i sig en meditativ övning.
5 Böcker som livets avlagringar – privata muséer
Som så många andra har jag svårt för att slänga böcker, även de böcker jag aldrig kommer att läsa igen. Ibland gör jag loja försök att röja i bokhyllan. Jag hivar iväg travar till vänner och bekanta. Jag kör lårar med böcker till Myrorna. Efteråt kommer sorgen; det stämmer nästan alltid. Snart är det en viss boktitel jag saknar. Böcker är på något konstigt sätt utväxter av en själv; delar av ens historia och utveckling.
Jag ser mig runt hyllorna. Genom mitt yrke är böckerna utspridda på olika platser, dels i hemmets arbetsrum och vardagsrum, dels på universitetet. Men vad av allt detta är livsviktigt? I stort sett allt har påverkat mig. Där finns Månadens bok från 1970- och 1980-talen; blanka romaner som gav glans åt lagerhyllan Bosse. Luggslitna pocketböcker med gulnade blad står svajande i hörnen. På andra ställen står biografier, inte minst över konstnärer, filosofer, teologer, psykoanalytiker och författare. I perioder har jag nästan levt andras liv. Lyrikhyllan är mig lika kär liksom några decimeter böcker om musik, särskilt jazz, samt böcker om Norrland.
På sätt och vis utgör bokhyllorna ett slags privata museer. När jag står framför hyllorna skådar jag rakt ned i avlagringar av min egen irrande livsfärd. Här finns rester av skilda decenniers trender och tankevävar. Ett stråk i min läsning är akademisk. Av olika skäl hamnade jag tidigt i forskning och utbildning. Fackböckerna är därför många, allt från läroböcker till avhandlingar och särtryck författade av forskande vänner. Jag ser högar av volymer om antik kultur, om tidig kristen spiritualitet, om medeltidens lärda världar, om förhållandet mellan tro och vetande, psykets irrvägar, evolutionsbiologi och skapelsetro, om Bach och Bernini, om Freud, Jung och Hesse. En del av dessa texter har varit avgörande för min professionella livsväg och hållning.
Tar jag i stället på mig de mer praktiska glasögonen ser jag avlagringar av praktiska själavårds- och psykoterapilitteraturen. Då ser jag böcker om den tidiga psykoanalysens framväxt, Natur och Kulturs blåvita serie. Där står böcker av Laing och andra företrädare för antipsykiatrin. Jag minns hur jag försökte förstå Jungs tankar om arketyper långt innan jag åkte till Zürich och själv föreläste på Junginstitutet, hur jag lärde mig hypnos och symboldrama. I otaliga samtal i psykoterapirummet har jag tillämpat fragment av psykologisk teori; empati, kognitiv dissonans, överföring och motöverföring, tolkning och försvar. Bokhyllorna vittnar om att jag fascinerats av relationen mellan hjärnan och medvetandet, evolutionsteori eller den kognitiva psykologins förändring, för att inte tala om relationen mellan humaniora och naturvetenskap, estetik och filosofi. Men, nej – inte heller dessa mer praktiska böcker uppfattar jag att jag lever av. Inte heller lever jag för dem. Dessa böcker är inte medicin för själen – snarare food for thought.
Men ibland när jag står framför hyllorna sent på kvällarna kan jag höra ett lågmält mummel. Röster stiger ur de slitna volymernas bokryggar. Jag hör lärda vänner från fjärran sekel; Pascal gör upp med filosofernas Gud, Augustinus berättar om sin mor Monica och jag anar Voltaires satiriska leende. De konverserar hövligt med varandra. Psykoanalytikern Foucault diskuterar med Derrida, filosofen Lech Kołakowski med Vladimir Solovjov. Jung är upprörd över Sigmund Freuds trångsynthet, Bach träffar aldrig Händel. Frida Kahlo samtalar med Pablo Neruda. Andra gånger hör jag hur de höjer rösterna, de kastar glåpord mot varandra: psykodynamiker mot kognitivister, evolutionsteoretiker mot fromma poeter, kristna mot ateister.
6 Att skapa sitt eget husapotek
Men frågan kvarstår; vilka är de böcker, eller snarare texter, som har fungerat som vattendelare, som ger näring eller som jag aldrig blir färdig med?
Det finns några böcker som jag förvarar på en särskild hylla så att jag lätt kan komma åt dem. Platsen på hyllan får aldrig bli större än några decimeter. Trots att jag försöker hålla kvar böckerna där – snett ned till vänster bakom raderna av CD-skivor med Esbjörn Svenssons trio och Modern Jazz Quartet – tycks de ha ett eget liv. De vandrar iväg av sig själva. Fullständigt övertygad om att jag nyss såg en bok stå där befinner den sig likafullt nästa dag på mitt tjänsterum eller i invid datorn i väskan. Just de böcker som jag absolut inte kan vara utan verkar kunna resa sig och gå. De smiter undan. Kanske är det på nätterna de tassar iväg. Men så fort jag häpen återfinner dem hos en vän eller ser dem på ett bord återbördar jag dem.
Det låter kanske lite högtidligt, men varför inte kalla platsen för dessa böcker för ett husapotek. Medicinerna har skiftat genom åren. Men vissa böcker står där i stort sett alltid. Nedan gör jag några titthål in i detta apotek, med exempel på mina mediciner.
Jag tänker mig böckerna placerade i en cirkel med periferi och centrum. Längst ut ligger några romaner som erbjuder alternativa världar att leva i, tillfälligt vistas i, skratta åt, trivas med. Därinnanför finns vilans texter, de som talar om avsiktslöshetens styrka, livsintensitetens gåva. Så finns lyrikens landskap, aningens styrkedroppar och metaforernas kraft. Men längst in finns den andliga läsningen, basfödan, hjärtats ord.
A Alternativa världar
Först finns de alternativa världarnas texter. Här låter jag mig slukas upp några dagar eller veckor av en enda roman när jag önskar vistas inne i en speciell atmosfär, epok.
Genom den Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg kan jag gå omkring i sekelskiftets Stockholm och lära känna Lydia och Arvid Stille under några sömniga försommardagar. Hos Söderberg finns en karaktäristisk, lite vemodigt flanerande och drömsk ton. Som så många andra attraheras jag i perioder av hans lätt melankoliska värld. Tonen av tomhet och den milda sommarvärmen är lika inbjudande som den knappa stilen. Existentiella livsfrågor är ständigt närvarande, de må sedan vara orden: »Liv jag förstår dig inte!« i Doktor Glas eller de ord som finns inristade på en gravsten vid Johannes kyrka: »Ära, stolthet, skyldighet.« För mig är det vilsamt att få slinka in i denna miljö, dricka punsch på en veranda på Djurgården. Inne i Söderbergs värld kan man höra det förra sekelskiftets lågmälda ljudkuliss av hästhovar eller punschverandornas klirr. Själva handlingen är för mig inte så central som promenaderna och reflexionerna. För andra läsare är Hjalmar Söderberg alltför självbespeglande, stillastående, rentav depressiv.
Söderberg återvänder jag alltid till. Men för mig – som är ett slags evig tonåring som aldrig vuxit ur den vemodiga känslan över alltings förgängligt – är han till stor tröst. Gärna läser jag Historietter. Den inledande berättelsen, »Tuschritningen«, och den avslutande, »En herrelös hund«, tycker jag säger mer om människans existentiella belägenhet än hela romaner av Jean Paul Sartre eller Franz Kafka.
En helt motsatt stämning finns i de burleska och svindlande kasten mellan högt och lågt i Arto Paasilinnas världar – inte minst i romanerna Kollektivt självmord eller i Harens år. I hans berättelser finns en ton av galenskap, våldsamma svängningar i handlingen, burdust uppsluppna skämt och överdrivet fantastiska typer. Det är befriande rent från filosofiska spekulationer eller djupheter, men med desto mer av drastiska iakttagelser och häftiga kast. Dessa böcker är som koffeintabletter inom pärmar.
När jag umgås med berättarjaget i Claes Hylingers böcker Kvällarna på Pärlan eller Det hemliga sällskapet framträder ytterligare en annan sorts trösterik livshållning. Här skrattar jag sällan högt. Snarare ler jag för mig själv. Genom precisa iakttagelser och absurda nonsenssamband skapas en återhållet galen ton. Hylinger förblir därför de poänglösa historiernas mästare – något som inte minst märks i Dagar och nätter i Paris och Göteborg.
De senaste åren har jag upptäckt norrmannen Dag Solstads berättelser. Hans böcker är som stillsamma gobelänger som visar upp det sena 1900-talets mentalitetsförändringar. Han följer politiska och psykologiska stämningar, men allt är skiktat genom vardagliga karaktärers psyken; en lärare eller en bibliotekarie. Handlingen går språngvis framåt. En lång period vistas man inne i huvudpersonens tankevärld. Detta avbryts i sin tur av långa betraktelser över tidsandan eller av Skandinaviens samtidshistoria. Men också inne i Solstads världar finn en ton av ömhet över det brustna, in insikt om det oavslutade – en klar motpol till förenklad framgångspsykologi. De romaner jag främst tänker på är Genans och värdighet och Professor Andersens natt.
Visst, rätt ofta läser jag debutanter och följer nya författarskap. Men när jag ser vilka romaner som oftast blir stående i apotekshyllan blir jag snarast generad. Talet om västerlandets kanon är förvisso uttjatat men det hindrar inte att jag själv faktiskt återvänder till välkända författarskap – men inte för att de tillhör allmänbildningen eller fungerar som kulturella markörer. Snarare måste jag kapitulera. Det finns romaner som håller för ständig omläsning.
Sålunda lyckas jag aldrig växa ifrån exempelvis Marcel Prousts enorma romanbygge På spaning efter den tid som flytt. Varje sommar har jag med mig en av verkets delar till sommarhuset. Herman Hesses romaner och noveller; kanske främst Narziss och Goldmund följer mig lika mycket som Pär Lagerkvists böcker, verk av Selma Lagerlöf, Thomas Mann, Toni Morrison, Czesław Miłosz, Graham Greene, Leo Tolstoj, Sven Delblanc, Fjodor Dostojevskij, för att inte tala om giganten August Strindberg.
När jag säger detta slås jag av hur enormt konventionellt urvalet låter – för att inte tala om västerländskt och patriarkalt. Men det hindrar inte att det är just dessa jag återvänder till.
Det är dock sällan jag läser romanerna rakt igenom nu för tiden. Min läsning är skiktad efter mina egna intressen och behov. Ofta strövar jag omkring i böckerna. Vissa scener vill jag granska närmare, några resonemang vill jag lyssna på igen. Somliga romankaraktärer tränger sig på mig utan att jag vill det.
Exempel
Några exempel: Ingen har med sådan intellektuell och psykologisk briljans som Dostojevskij tecknat det blodiga allvar det innebär att befinna sig i gapet mellan radikalt tvivel och tro. I apotekshyllan står därför nästan alltid Stavrogins brott eller Onda andar.
Herman Hesse gestaltar som få människans hela livscykel, hennes önskan att foga samman tillvarons element till ett helhet. Något som Stäppvargen eller Glaspärlespelet vittnar om. Dessutom är Hesse inte låst i det västerländska tänkandet. Han är starkt påverkad av österländskt tänkande. Spänningarna inne i hans huvudfigurer aktiverar spänningar i läsaren.
Det finns ingen som kan skildra minnet och människans långsamma förändring som Marcel Proust. Hans psykologiska iakttagelser över tiden är kombinerade med ett bildspråk som samtidigt både är exakt och poetiskt. Speciellt andra delen av På spaning …, I skuggan av unga flickor i blom, ligger ofta vid sängbordet. Knappast någon har som Proust funderat över konsten som bärare av andliga skikt.
Hos Strindberg är det själva språket som fascinerar mig, liksom invektivens skärpa. Han skriver klart som en kall vårbäck. Samtidigt kan man i Strindbergs författarskap se hur hans realistiska period bryts mot det symbolistiska i de sena dramerna. Just under detta år av eftertanke läser jag Ensam och dramat »Stora landsvägen«.
B Avsiktslöshetens texter
En annan del av apotekshyllan innehåller böcker med vad man kanske kan kalla avsiktslöshetens texter. Det är såna böcker som hjälper till att öka livskänslan; ett slags andliga vitaminpiller. Genom iakttagelser av skenbart meningslösa småsaker uppmärksammar de detaljer och tillför på så sätt en extra intensitet åt vardagen. I den ständigt framjagande samtidskulturen, där det mesta handlar om att förverkliga projekt, som i sin tur skall genomföras och utvärderas, reduceras ibland livet – för att inte tala om trivseln – till något som skall ske »sedan« eller när »jag får tid«. Att bara låta saker hända har snart blivit en bortglömd konst. Då kan dessa texter fungera lugnande, som påminnelsens medicin. De utgör en motståndsrörelse som för tillbaka den ständigt jagade till det förbisedda.
Många vittnar om att de inte riktigt känner sig närvarande i sina egna liv. Då kan det vara bra att läsa om det starka i det svaga, det stora i det lilla, det livgivande i det ignorerade. Här några citat som jag skrivit av i min vaxduksbok, alla berör de avsiktslösheten. Också vaxduksboken står oftast i apotekshyllan. I »Tankar under gång« skriver Carl-Erik af Geijerstam:
Varifrån kommer denna stillhet i själen, detta lugn som gör att man saktar farten och finns i sina steg?/Att vara på väg någonstans och märka att det räcker med detta – att vara på väg./Staketet med sina stela spjälor behärskar inte sitt eget skuggspel, sitt rörliga markliv vid min fot./Varje stund tycks vara till för att gå förlorad såsom marken försvinner bakom mig vid varje steg./Är då stunden aldrig inne kan man fråga sig. Stunden är alltid inne bara man inte tar för sig, utan låter armen vila.
Att få gå denna väg sakta framåt utan att ha några avsikter och utan att vänta något. Att få gå sig till sina tankar.
Samme författare skriver i »Förbi«:
Flera gånger om dagen hejdas jag vid åsynen av något jag borde ta itu med, en tidskriftsartikel som länge legat oläst, en bok jag lagt åt sidan och inte rört på flera veckor, ett brev jag fått och som inte borde få ligga obesvarat. Och så glider jag förbi och detta förbi har fått något vällustigt i sig. Det är som skulle någon ha blåst in i mig skamlöshetens ande så att jag låter mig vaggas bort, buren av detta okända, denna ström ur intet.
Den halvt bortglömda poeten Harald Forss skriver i samma anda:
jag är nyansernas älskare
det obestämdas vän
mysteriernas hängivne
jag har känt letargiens kyss
och hört dess viskning
morgonen och aftonen har sett mig le
jag är nyansernas älskare
Och Göran Tunström formulerade i Under tiden en liknande önskan: »Om tre år, då jag blir femtio, skall jag ge mig själv en liten bok om det som sker i det som icke synes ske […] så har jag sedan länge haft en lust att vara generös mot mig själv och avsiktslöst, utan plan, anteckna mina dagar. Alltför länge har jag suttit fast i projekt.«
Men vill man foga in denna tillåtande avsiktslöshet i ett större romansammanhang kan man gärna läsa John Steinbecks böcker. Det står om doktorn – en av huvudpersonerna i En underbar torsdag (kursiveringen i citatet är min): »Folk vallfärdade till Biologiska anstalten för att sola sig i doktorns avsiktliga och underbara avsiktslöshet. Ty vad kan en människa uträtta som inte redan har uträttats miljoner gånger […] Det är symtomatiskt för vår tid att vädra fara från såna människor som ni som inte oroar sej för allt och inte jäktar hit och dit. Särskilt farliga är de som inte tror att världen går mot sin undergång.«
C Aningens styrka och metaforens kraft
I apotekshyllan står även några smala volymer med det vi kan kalla antydningarnas och aningarnas texter. Det är främst den lyrik vars bilder och symboler vidgar livsutrymmet. De pekar ut upplevelsefält som gränsar till den osynliga värld som jag ständigt fascineras av samtidigt som jag misstror den – den gudomliga. Det finns symboler som ringar in erfarenheter som jag själv kan känna igen som heliga – ett slags dagliga uppenbarelser. Ständigt samtalar jag med mig själv om dessa utanför-sig-själv-pekande dimensioner.
Lyrik tilltalar mig – kanske främst för att den respekterar det osynliga och det icke-sägbara samtidigt som den paradoxalt nog samtidigt ständigt yttrar sig om detta ospråkliga. Tillvarons hemlighetsfulla frånsida får ett uttryck. Detta lindrar; kanske fungerar lyriken som en sorts mini-katharsis. Kanske hjälper lyriken den kritiska forskartypen inne i mig. Fokus i dessa dikter är inte på existensens längtan efter essens utan på häpenhet inför tillvarons komplexitet samt förundran och djup tillit. Att läsa lyrik är ofta som att gå från en svartvit bild till en färgbild. Tillvarons lyster blir mer påtaglig. Lyriken ger en tilläggsdimension. Men den kanske inte är en medicin – snarare en stark krydda. Den ger en stöt inifrån.
En del av dessa diktsamlingar har jag sprättat upp för åtskilliga år sedan. Där finns poeter som korthugget och i aforistiska satser mejslar ut symboler, hisnande i sin exakthet; Gunnar Ekelöf, Czesław Miłosz, Lennart Sjögren, Wisława Szymborska, Tomas Tranströmer eller Östen Sjöstrand. Invid dessa tunna lyrikhäften står de vaxduksböcker där jag skrivit av korta textbitar – ofta i stram och enkel form. Det kan vara en replik hos Imre Kertész eller Ylva Eggehorn, några meningar ur en film av Ingmar Bergman eller en hyllning till den tysta heden hos R. S. Thomas.
Men lyrik vill jag helst inte tolka. Den måste få förbli öppen. Den behöver inte »betyda« något speciellt. I stället bevakar den behovet av mellanrum – en sorts mystisk ospråklighet, mitt i språket. Lyrik rensar huvudet. Somliga av dikterna kan jag utantill.
Bredvid lyrikerna står förresten antikens romare. Särskilt umgås jag med Seneca och Cicero och deras efterföljare, men också alltid med alla essayisters fader, Michel de Montaigne. Hans aforismer är starka piller.
D Hjärtats läsning
Jag reserverar ordet hjärtats läsning främst för de ord som pregnant eller symboliskt inte väjer för tillvarons absoluta osäkerhet eller inbyggda svårmod men som samtidigt erbjuder tröst, livsmod, intensitet och upprymd glädje. Kanske kan jag här lite tjusigt kalla dem för existentiell basföda.
Dessa hjärtmediciner tycks mig verksamma därför att de uttrycker en paradox. Existensens smärta och tillit ryms i samma läkemedel. Här finns de författare som formulerar tillvarons tyngsta existentiella gåtor – om lidandet, ödet, meningsbristen och vemodet över tidens gång – men som mitt i detta ger hopp och eufori. Den ofta ignorerade oron och vemodet kräver ord. Här läser jag ofta de stora ateisterna. Få har som dessa insett och givit ord åt tillvarons ofrånkomliga brutalitet. Slutkapitlet i Camus Myten om Sisyfos är lika starkt som Ivan Karamazovs intensiva samtal med brodern Aljosja på Café Metropol i Bröderna Karamazov. Sällan har gudsfrånvarons konsekvenser uttryckts mer distinkt.
Det är denna bittra medicin som läker. Samma medicin finns även hos Job i Gamla testamentet och i många av Psaltarens psalmer.
Samtidigt står här också gudsfrånvarons motsatser; de stabila texterna, de som – trots fasan – pekar på att man måste söka livet mer än dess mening, att två gånger två ibland inte är fyra, att hjärtat ibland har skäl som hjärnan inte erkänner. Här finns gestalter som ger ord åt dödens motpol; det eviga livet, vittnar om fasans motsats; den osjälviska godheten, gestaltar den mänskliga ensamhetens nederlag; mötet med den Allbarmhärtige. I den heliga boken läser jag om den förlorade sonen i faderns famn. Jag läser tyst för mig själv Psaltarens psalmer eller för den delen om Sonjas godhet eller Aljosjas leende. Här läser jag Tito Collianders eller C. S. Lewis självbiografier.
Min personliga historia – av rädslor och längtan – länkas så till den stora berättelsens tal om mening och tillit. Exakt hur den läsningen går till föredrar jag att tala tyst om. Det är viktigt att bevara saker outsagda. Men regelbundet läser jag ett kort stycke ur Bibeln på ett annat språk, på tyska eller grekiska. Det är som om man avvinner nya perspektiv när man läser alltför väl kända texter på ett främmande språk.
Bland dessa hjärtmediciner står också böcker från fornkyrkan, hymner från Grekland, sångtexter av Lina Sandell. Men där står även Ingemar Hedenius skarpa religionskritik invid Georg Kleins fräscha gudsuppror. Det centrala är att hjärtmedicinerna inte är insmickrande. Det är de som tar liv, död, Gud, kärleken, ondskan och nåden på fullt allvar. När det gäller de yttersta frågorna förmår jag inte smita undan, täcka över mitt tvivel med hurtiga utrop eller täcka över undringarnas branta djup med sentimental smörja.
Men, tänker jag, de mest livgivande texterna är kanske de som beledsagas av musik, jag kan texten till lacrimosasatsen i Mozarts Requiem eller slutkören »Ruht wohl« i Bachs Johannespassion. Själva musiken är evig – en indikation på odödlighet. Men till slut tystnar jag inför de största hemligheterna, mystiken. Kanske är tomrummet i de fyra minuterna av tystnad i John Cages komposition 4’33” trots allt den text som talar bäst. Som samtidigt uttrycker och gömmer både tillvarons och människans heliga outgrundlighet. Sådana texter läser jag inte – de finns inom mig.