Det verkar som om vi snart har gått varvet runt. För femtio/sextio år sedan ansågs det som korkat att överhuvud anta att det skulle finnas en osynlig realitet bortom den vanliga. Den svenska kyrkligheten avhånades som mindre bemedlat, talet om en gudomlig värld betraktades som intellektuellt grumlig och föreställningen om att det skulle finnas ett liv efter detta förlöjligades som barnsligheter. Så kom nyandligheten period när man läste Dalai Lama och satt i meditationsställning och sa att det kanske finns något bortom bergen, men kan ju aldrig veta, kärt barn hade många namn, privatreligion, new age, nyandighet –  men genansen var borta. Kändisar beskrev sina resor till Indien och drömmarnas värld vittnade om att vi hade ett kosmiskt inre att om vi tänkte positivt så fick vi del i utomjordiska krafter. Så blev det sökandet efter dolda sammanhang som stod i centrum.
Det intressanta med DaVinci koden är inte om författaren ljuger utan varför vi kan iaktta ett sådant sug efter mysterier, återförtrollning, meningsfyllda sammanträffanden. Det verkar som om tillvaron i sig är alltför torftig – ”Något mer måste väl ändå finnas”. Den här triangeln av förhållandet till andlighet – det raka nejet, den stora andliga längtan och sökandet efter mening – fanns långt före Jesu födelse, det finns efter Jesu liv och har förts vidare genom seklerna och det finns hos oss. Inget nytt under solen. Bland de viktigaste ateisterna är nog fortrande Lucretius – som levde ett femtital år innan Jesus, men namnen är nu andra.

Men , det som sker i de yttersta av dagar är att här och där börjar det stiga fram fler och fler  högst ordinära människor som inte alls talar om andlighet, mystik och elastiska känslor av andlig harmoni utan rakt upp och ned säger att de är kristna därför att de är djupt fascinerade och förvandlade av mötet med Jesus Kristus. De tror inte att Jesus är en kosmisk energivåg eller att bönen är en avslappningsmetod bland alla andra utan har drabbats av både tanken på och erfarenheten av att det finns en realitet – Gud – och att denne Gud kommer man inte undan, kan man inte manipulera. Man gör detta därför att man erfar att Gud är påtagligt reell och nästan skrämmande i sin godhet.
Och det verkar vara så- så länge man skall försöka ”ta dag i den andliga biten” har man missförstått vår Herre. Gud är subjektet. Man förs dit man inte hade tänkt sig. Först när man förlorat sig själv vinner man sig själv. Men det är en hård nöt att acceptera för en människa som alltid har sagt: ”Kan själv”. Överlåtelse, att inte ha koll – förblir provokativt – men det är den stora lättnaden, den som som di fromme kallat frid, överlåtelse eller tillit.
Poängen med påsken är att den har rätt litet med andliga känslor eller upplevelser att göra. Påskdagen driver en annan tes: nämligen att glädjen är tillvarons centrum. Som en pelare i tillvarons mitt står en historisk händelse av ofattbara mått, något som då var och fortfarande är och förblir en provokation. Jesus uppstår inte i någon symbolisk form eller på ett ungefär. Det är alldeles uppenbart att Nya testamentet och de som var med och skrev om detta uppfattade det hela som en faktisk händelse, inte en mytiskt tematik. Och skälet till upprymdheten är följande – och jag som är en gammal stöt minns texten som den stod i 1917 års bibel ” Det var inte några slugt uttänkta fabler vi följde ty, km inte Kristus har uppstått såsom förstligen av de avsomnade så är vi att betrakta som de mest ömkansvärda av alla människor  – men nu har Kristus uppstått.”
Detta betyder att det förvisso kan vara mysigt att gå i kyrkor, tända ljus och lyssna på Brahms. Men alla känslor som uppkommer i heliga rum säger inte ett dugg om att det faktiskt finns skäl för tron på evighet och odödlighet, det säger inget annat än att det är mysigt att bli berörd av det sköna eller att aprilkvällarna är vackra.  Den kopernikanska vändningen har att göra med att en distinkt levande historisk person, gått omkring, pratat och sagt en massa saker, dragit till sig en krets personer som kallas lärjungar och helt fräckt lovat att han kommer att komma igen efter sin död, allt för att visa att det finns ett annat rike än det vanliga, det odödliga, det eviga, det rättvisa, och sedan faktiskt gör detta. Och detta  –  inte som ett spöke eller som ett medium i en spiritiskt seans utan – kroppsligen. Det står att han åt med de sina och Tomas sa jag vill stoppa handen i hans sida. Detta är den den kristna trons grundläggande skandalon. Den kristna påskens glädjens yttersta glädje grundar sig på faktisk händelse. Kristendomens främsta kärna är en händelse i historien – men den förverkligas i enskilda människors liv.
Nästan alla människor är rädda för att vara på väg dö, att det skall göra ont, eller att vara död, att upplösas, att inte kontrollera sig själv, att föras dit man inte vill. Påskens poäng är att denna rädsla – ytterst sett –är obefogad. Varför?  Jo, den människa som i största hemlighet –  och när det gäller tron skall man respektera varandras hemliga rum och misstro de som ständigt måste prata om hur glada de är i sin tro –  för att i stället anförtro sig åt denne märklige man; den som tilltalar honom och lyssnar efter hans svar lotsas – långsamt eller snabbt in i en stor ilning av odödlighetens lycka. Alls inte för att man skall få gå på gator av guld i himlen. Det verkar snarare trist, utan därför att det finns  – redan här i världen – en evighetens zon – en annan tid än klockans eller almanckans.
Det behöver inte vara så märkligt.Man befinner sig i närheten av dödens överman när man tänder ett ljus, ser på en ikon,ber,sjunger något eller läser en text  ”Var inte rädd, det finns ett tecken”, ”Ni har övergått från döden till livet”, ”jag är livets källa”  Visst: alla har värk, alla har ångest, alla kommer att oroa sig inför slutet. Men de som lever med mannen från Nasaret har en garant för att hoppet inte är illusoriskt: stenen är bortvältrad, segern är vunnen.
Det är ett väldigt tjat på kyrkan ibland. Ofta berättigad får hon utstå klander. Men samtidigt är denna underliga organisation –  i sin bräcklighet – bärare av odödlighetens läkemedel..  Det ser ju så lite märkvärdigt ut, lite bröd, lite vin. Vi är några helt vanliga mskor som bugar oss inför ett altare. Fornkyrkan sa Finitum capax infinitum. ”Det ändlig innehåller det oändliga”. Den yttre kyrkan är förvaltare av något inre heligt och oförgängligt. Denna skatt är utlånad till vår förgängliga planet, en dammpartikel i universums rymdkatedral. Kyrkan förblir det odödliga livsträdet nedsänkt i dödlighetens värld.
Allt detta låter romantiskt, men poängen är glasklar: det finns skäl att vara glad. Det finns orsaker att nynna en djupare melodi. Våren försvinner i sommar och höst, ungdomens eufori ersätts av åldrandes vemod, kyrkan blir hånad som tafflig och trist – men dess ärende är distinkt. Mitt i sin töntighet och oförmåga att lösa konflikter har det ändliga iklätt sig det oändliga. Kristus är uppstånden, Garanten för tilliten, det yttersta hoppet måste besinnas i stor tystnad.
Visst, detta går att avfärda som sagor och önsketänkande. Samtidigt: en påskdag vore det synd att inte utmana sin genans. Därför tänk om detta faktiskt är sant.
Därför: tveksamma, övertygade, dröjande och stillsamt troende, tillsammns med miljoner och åter miljoner runt klotet och med alla kristna i alla tider: Säger vi:
Ära vare fadern och sonen och den helige ande, såsom det var av benynnelsen nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.
ow 20140420