New York, jazz och den irrande blicken

Himlen står tom. Determinismen har jagat Gud ut ur vår världsbild. Men i själva sin frånvaro är den frånvarande närvarande, såsom Leonardos Mona Lisa blev närvarande som aldrig förr den dag för mer än fyrtio år sedan, då hon befanns vara stulen ur Louvren. Folk som aldrig besökt ett tavelgalleri stod i kö för att se den tomma platsen efter henne. Mysteriet som den försvunne guden lämnat efter sig, grubblar vi oförtröttat över, ur stånd att uppge möjligheten av att innerst inne i tillvarons innerrum finns något, som är oåtkomligt för vår forskande tanke (Hans Ruin)

För flera år sedan åkte jag regelbundet tåget mellan Princeton och New York. Det är ungefär lika långt som mellan Uppsala och Stockholm. Åtskilliga gånger steg sedan av på stationen strax innan  Penn Station, bytte till tunnelbanan ned mot Twin Tower.  

Sömniga morgnar tog jag en slank kopp kaffe, åt en bagel på något av matställena under World Trade Center. Just under de två skraporna läste jag New York Times, funderade över studenters uppsatser eller förberedde föreläsningar Det är länge sedan.
När jag något år senare åkte på den blå linjen söderut, stannade jag vid Brooklyn Bridge och gick sedan ned mot Ground Zero. Visst, hade jag sett allt detta på TV. Men det var inte samma sak som att befinna sig där, nedstämd eller snarare berörd. Jag stod och såg upp mot skyn, minns den gigantiska byggnaden. Den grälla amerikanska mentaliteten förnekar sig inte. Utanför kyrkan S:t Pauls chapel – där bara brandsoldater och arbetare nu fick vistas – hängde åtskilliga minneslappar, flaggor, kepsar, jeans, radband, tröjor, brev, krucifix, fax, ljus, smycken, hälsningar, texter med allt från “Why?” till “God is Love”. Det låg en dov stillhet i luften.
Så går jag ned till den tunnelbanestation som just heter Word Trade Center, enoverad, blank och skinande.   Där finns igenspikade öppningar in mot förstörda butiker och kiosker. De är målade i vitt. Och jag tänker, var det inte här jag brukade sitta samtidigt som jag tänkte: vilka scener har inte utspelats här ?
Det är då jag ser det.

I den vita kakelväggen har man installerat ett öga gjort i mosaik. Det ser ut mot den förbivandrande resenären. Kakelväggen är ljus. Senare ser jag att liknande mörblå ögon blickar ut mot betraktaren lite här och var.  De betraktar mig nere vid tåget, vid biljettautomaterna, i gångarna.  Kanske det är en ren tillfällighet – vad vet jag – men jag tänker på en annan blick. Bakom en av kaffeautomaterna sätter jag upp min lilla ikon. Mörkröd och stilla ser den ut över folket som trängs i gångarna, portföljbärarna. Just vid fasans plats minns jag orden från Psaltaren “Bäddade jag åt mig i dödsriket så är du också där”.
 
Edward Hopper och den närvarande frånvaron
 Nu några dagars föreläsningsjobb i the big Apple. Jag tar jag tunnelbanan upp till 74:e gatan, går ett par kvarter åt väster och stiger in i Whitney Museum of American Art.  Utanför går starka män i en gång vita t-shirts: De drar stora möbler längs Park Avenue på vagnar med pyttesmå hjul. “Please move!” – säger de gång på gång.  De stannar och röker i ett gathörn. Så in på första våningen, kö igen, betala, så hiss upp ett par våningar. Jag tar av till höger. Någonstans här måste den vara, tänker jag. Så går jag förbi några obegripliga konstverk och stannar till sist inför målaren Edward Hoppers (1882-1967) bild Night hawks från 1942. Man ser den redan från hallen. Den är säkert lika berömd som Mona Lisas sneda leende.
Det finns ett påtagligt vemod i många av Hoppers bilder –  den urbana människans inåtblickande blick. Där finns tomhet eller saknad målningarna.  Som om någon just lämnat rummet. En liknande – påtaglig – frånvaro präglar de högborgerliga bilder som Vermeer gjorde i 1600 talets Holland. Den finns även i dansken Hammershöjs tomma rum.
Hopper gestaltar en urban rotlöshet. Barlokalen omsluter de fyra ensamma människorna som ett hermetiskt slutet kärl. Rummet är avgränsat från den övriga staden. Det enda som lyser upp det hela är ljuset från baren. Den tigande inåtvändheten är påtaglig.
Nere i receptionen finner jag – förvånad – en stor bok om en annan av frånvarons stora konstnärer, dansken  Hammershöj. Han är mest känd för de tomma ytorna, de breda fönsterbågarna, stillheten i det borgerliga artonhundratalets Danmark.
Även hos honom finns tomheten, den intensiva frånvaron, men den är på ett helt annat sätt än hos Hopper utspädd med mildhet. Det är en koncentrerad frånvaro som är attraktiv i sin mättnad. Visst är det något i själva bilden som sprider ett lugn tänker jag, eller är det jag som projicerar in mitt sökande efter lugn in i hans bilder.
Jag drar runt lite i muséet. Och går efter ett tag ut på gatan och  ser mig om  i folkvimlet. Så  tar jag tunnelbanan norrut och hoppar av vid Central Park, vänder sedan och går sedan söderut förbi Carnegie Hall och The Russian Tea House. Mitt emot Carnegie Hall ligger en pizzeria, något mindre mondän men jag sitter en stund och tycker mig se  George, Kraemer och Elaine sitta och äta sin paj i  dessa alltför låga bås. Men här finns inga inklippta skratt.
Jag ser en dam som diskuterar oavbrutet, askan rinner från cigaretten, på bordet ligger ett partitur som de ständigt ser ned på. Hon ritar på en servett och de diskuterar livligt Haydns stråkkvartetter. Hennes knähund försöker slita sig hela tiden. De gula taxibilarna gungar i gatornas hörn. Sitter några timmar inne i Barnes and Nobles sköna fåtåljer äter jag Reeses och dricker kaffeSöker mig söderut till Trump tower, det är åttiotalets lyx i väggarna, guldockrafärgade väggar och så dessa inomhusbassänger, återigen vackra folket igen.
 
Oron som ett språk
En av kvällarna ser jag en man sitta på en parkbänk. Han röker pipa och iakttar stillsamt barnen som leker vid en gungställning. Först undrar jag vart jag sett  honom. Efter en stund minns jag: den gamle prästen som satt längst bak i salen uppe vid universitetet.
Vi börjar samtala. Han är vänlig, lite kärv och lågmäld. Hans blick är klar. Ofta stannar den snett utanför mitt ansikte. Ansikte fårat och trött – hans skratt är frustande vitalt. Han har hängslen och t-shirt.  Vi talar om samtidens rotlöshet  och hur den kan förstås. Det visar sig att han tidigare varit professor i neurokemi,  men sedan många år gått in i Moder Teresas orden och nu lever på existensmininum – men allt i syfte att  hjälpa de nedersta. Hans gråa hår står på ända, hans händer är breda och handslaget fast. Invid honom på parkbänken ligger ett pizza paket från en take-away firma och en sliten bibel.
Sällan har jag mött någon som är så lite insmickrande. Han lindar inte in sina förklaringar och undviker inte det kontroversiella.  Samtidigt lyssnar hans allvarligt och lågmält.  Han talar liksom från en inre pelare av stillhet. Vi talar om konferensens tema – den andliga rotlösheten. I stället för att diskutera de sociala eller filosofiska förutsättningarna för religiös pluralism och skepticism väljer han att utgå från ett helt annat perspektiv – ett bibliskt och religiöst. Allt tal om tomhet och leda blir i hans värld förvandlat till något annat, ett tecken, en semiotisk spel. Rastlösheten har sin grund i en Annan ordning, en andlig realitet. Människan söker hela tiden något “mer”.Men detta annorlunda kräver inte yttre förflyttningar utan snarare inre stillhet. Den andliga resan börjar nämligen med att man erkänner sin känsla av oro som reell.
Utan omsvep säger han att den rotlöshet människan känner är betingad av att hon har slitit sig loss från en given andlig ordning. Han hävdar att att jakten på stora upplevelser, känslan av existentiell tomhet, hetsresandet och den ständiga längtan efter det unika inte alls går att reducera till en sociala eller ekonomiska faktorer. Det finns en Annan Ordning, en andlig realitet. Den rastlöshet som människan erfar är en indikation på  förlusten av denna zon av evighet.  Oron är ett uttryck för att människan inte är i samklang med en gudomlig ordning.
“Visst – säger han –  ni kan fortsätta att reda ut rotlöshetens sociala och kulturella rötter. Ni kan försöka förstå flyktigheten i postmoderniteten. Men till syvende och sist är rotlösheten inte alls bara följder av mångkulturalitet, förändrade sociala system  eller konsumistiska livsstilar. Den har att göra med” – och här gör han en paus innan han fortsätter  –  “att en faktisk transcendent värld vill göra sig påmind. Men kunskapen om hur man lär sig att lyssna efter denna inre värld  har nästan försvunnit. Det finns åtskilliga resebyråer som lotsar människor runt jorden – den geografiska resan.   Det finns en kader av terapeuter som söker hjälpa en människa att förstå sin psykisks utveckling eller sina inre sorger och besvikelser (den psykologiska resan). Men även den andliga resan har sina hållpunkter. Detta har kyrkan vetat i alla tider och i alla tider har man sökt sig till mystiker och helgon  för andlig vägledning.
 
Den urbana rastlösheten som kod
 Han går vidar och säger att kyrkorna tyvärr har hindrat sig själva genom att banaliserat sitt eget budskap – folk är inte dumma. Om kristen tro reduceras till förvirrat tal om förbiilande känslor i stället för att stå på sig om en sanning, så är det inte underligt att många drar sig undan. Eller om man hävdar en fundamentalistisk grundsyn på det som självfallet måste ses som symboler är det inte konstigt att hoppar av kyrkorna.
Om man måste tro att Gud är som en stor farbror på ett moln eller att Himlen är en ort lika påtaglig som Atlanta eller Canada är det inte underligt om man drar sig undan. Utan bilder kan man inte tänka över religionen. Men när man tror att kartan är terrängen har man hamnat fel. ”
“Ja, men berätta då om en någon etapp”, säger jag. Han stoppar pipan och ser ut över barnen i Central Park som hoppar i solen medan föräldrarna ligger under träden  i skuggan.
“Jo”, säger han, “jag har funnit – och det är förresten i samklang med de stora mystiska traditionerna allt från Johannes av Korset fram till Simone Weil eller Teresa av Jesusbarnet- att det första “steg”  som  Gud tar när han vill dra en människa tillbaka till sig själv är att han låter henne möta en fundamental rastlöshet, tomhet eller splittring inom sig själv. Gud uppmärksammar människan på sig själv genom att låta henne oroas av att hon inte kan känna någon fasthet och trygghet i tillvaron. Detta är den centripetala rörelsens källa. Samtidigt är det uppenbarligen så att  männskan både dras till och fruktar för att inse det bottenlösa förtvivlan i sin grundläggande oro –  eller i dina termer “rotlöshet”. Men att människan blir uppmärksam på hemlöshtens  metafysiska grund är  Guds handling i en människas inre”.
Han plirar lite när han ber mig lägga märke till den upp och nedvända sättet att tänka och säger ännu mer provocerande: ” Den grundläggande Oron är ett verk av Den Andre, inte alls ett uttryck för psykisk insufficiens, social misär  eller postmodern livsstil”. Uppenbarligen har denne man – väl skolad i evolutionsbiologi och moden vetenskapsteori –  en väl integrerad teocentrisk verklighetsförståelse. Tillvaron och människans yttersta ursprung och mål  snurrar kring Gud -såsom han gjort sig känd i mannen från Nasaret – och  inte tvärtom. Människan är inte tillvarons nav, utan Gud. Men det sättet har nästan försvunnit från agendan eller betraktas som underligt eller avvikande. Därför fortsätter han:
“Insikten om rotlöshetens andliga kärna  är den inre resans första och avgörande punkt. Men det förutsätter att man har modet att ifrågasätta samtidens mest frekventa  vanföreställningen; att den materiella eller sociala tillvaron skulle vara allt. De flesta tänker när de är ledsna eller nedstämda att de måste söka skälen till detta i sociala eller psykologiska faktorer. Ur ett andligt perspektiv är det viktigare att i stället tänka; onvävd i tomheten finns en dimension där jag inte själv är herre i mitt hus. Människan är inte aktör i sitt eget liv – ett hotfullt tillstånd för homo academicus –  utan något sker med mig, men indirekt – som en dov påminnelse” Han berättar att det finns en aktiv passivitet i religionens livsform. “Ske mig så som du sagt. Må detta ske.” Detta är överlåtelsens livsstil.
Denna vaga längtan kan bli särskilt tydligt  i samband med att livet smalnar av och man tycks gå in i en vägg: efter en skilsmässa eller när en sjukdom drabbar. Det kan handla om att en förälskelse gått i kras, att barn blir stora och flyger ur boet, en anhörigs död eller ett orättvist lidande, att krigens fasor blir outhärdligt närgångna eller att se sin egen kropp åldras eller förändras. När skörheten i tillvaron blir tydlig, påminner detta henne om en ännu mer djupgående ensamhet: människosläktets –  den ur paradiset utdrivna Adams och Evas – hemlängtan. Djup ropar till djup.
Detta är inte alls en upplevelsevärld som är reducerbar till  sentimentalitet eller regression. Det är en reell känsla med en egen integritet, lika påtaglig som saknaden av ens älskade eller av ens barn.  Han säger att saknaden  är en konsekvens av människans och människosläktets ontologiska törst. Utanför Eden har människan tappat orienteringen. Det som ur ett mänskligt perspektiv i förstone ter sig som en livskris,  som en allmänn leda eller dödrädsla,  det som ur en vardaglig synvinkel går att tolka som “sökande efter mening” eller “mysterielängtan” är Guds egen handling med en människas hjärta.
Han har berättat allt detta trevande, men utan genans och utan att tveka om vikten i det han säger. Denna branta tanke – att rotlösheten är grundad i en andlig ordning, eller åtminstone samvarierar med en icke-tidslig realitet är inte den vanligaste i akademiska sammanhang, men nu talar jag med en präst. Detta kräver vila för huvudet. Jazz tänker jag, jag måste lyssna på jazz!
De gamla jazz musikerna visste mycket om Nåden  och han berättar med nostalgi om dem som på klubbarna i södern förr sjöng “Give me that old time religion” eller “Amazing Grace”. Karaktäristiskt nog har de nu ersatts av sånger som “O, Lord can´t you give me a Mercedes Bentz”.
 
Jazz som nåd
En kväll går vi tillsammans ned till Village Vanguard, jazzklubben. Jag går nästan vördnadsfullt nedför dentrånga trappan, jag är tidigt ute. Betalar mina dollar och får ett glas vin. Det är förvånansvärt så många som dricker cola här och så få öl, man får inte röka i lokalen. Och jag tänker att här satt John Coltrane, nedför dessa trappor har giganter som Miles Davies gått, för att inte tala om Dexter Gordon eller Sonny Rollins.
Kvällens saxofonist har från början en lätt generad ton.  Han dricker oavbrutet och måste gå på muggen. Trumslagaren är den bästa jag hört. Så mitt i allt detta finns den råa röda och blåa tonen. Mellan låtarna ett lågmält sorl, under sessionerna får man inte konversera. Musiken gör att tankarna fladdrar bakåt.
Tydligt minns jag det fortfarande. När jag tog Vespan in till centrala Stockholm. Det var sen eftermiddag och befälet hade givit oss ledigt. Det var i mitten av 1960-talet och jag gjorde lumpen som spionbiträde strax utanför Stockholm. Vinden drog genom håret – nej jag tror inte jag hade störthjälm, hemska tanke – när jag körde genom ett sommarfagert  och milt City. Så parkerade jag scootern utanför jazz klubben Gyllene Cirkeln en bit ned på Sveavägen. Folk strömmade till.
Det var så jag upptäckte frijazzen. Cecil Taylor klev upp på scenen, satte sig vid pianot. Så drog han i gång, en timmes frenetiskt hamrande, kastande, flykt mellan tonarter och taktarter, en kubistisk röd musik. Kaskader av ljud slängdes runt i lokalen och föll ned över borden.  Och jag tänkte “Det är outhärdligt. Jag står inte ut”. Kyparna gick nervöst mellan borden. Och jag tänkte, vad är detta? Konst, musik eller kaos? Kvällen var het, tättpackad publik stod fascinerade. Svetten lackade, spridda applåder.
Då steg Sahib Shihab in på scenen. Han var flöjtist och spelade gudomligt vackert.  Han hummade i flöjten. Ibland hade han två flöjter i munnen samtidigt. Nån gång spelade han näsflöjt. “Tur att han inte är förkyld,” tänkte jag.  Efter Cecil Taylor framstod hans ton som himmelsk. Allt stannade upp. Folk la ned sina bestick. De ställde ned ölglasen på borden.  Cigaretter fimpades och samtal tystnade. Cecil Taylor hade visat oss kaos. Shihabs silverton anvisade en öppning mot skönhet och ordning. Men hans musik skulle inte kunna vara lika läkande om inte man just fått uppleva kaos. I kontrasten ser man klart.
Det  mesta av samtidens musik är slätkammad och förutsägbar, det må vara Arvo Pärt, JS Bach eller mainstream jazz. Oförutsägbarheten är själva vitsen med improvisation.  Visst, man har några ackordföljder eller melodislingor  som ramverk. Inom dem skapas allting sedan ständigt på nytt och på nytt.  Därför,att vara på jazzkonsert – live – är som röra sig i närheten av Den som sa “Se jag gör allting nytt.”  Jazzen påminner om  en sida i livet; den oförutsedda. Men samtidigt låter den det osäkra vila i en vagga av ackord, rytmer, stabilitet. Sådan är trons livsform.