Den bulemiska samtidskulturen med dess idealisering av det unga och det vackra har – liksom flykten från det vardagliga eller det rutiniserade – blivit tydlig. Allt fler reser utan genans runt jorden. Avståndet mellan avslutade studier och påbörjat vuxenliv med fast relation och barn har blivit allt längre. Men det gäller även resor i tiden – nostalgin för det svunna eller exotiska. När längtan efter ”den gamla goda tiden” blir alltför påtaglig kan man försöka hålla den stången. Det kan ske positivt eller negativt.
Positivt på så sätt att man går med i hemvändarföreningar, åker till fäbodar, eller medeltidsveckor, helt enkelt bygger sitt fritidsintresse på nostalgi efter det förlorade. En del har talat om samtidens människa har ett behov av re-rooting. Man söker då punkter för centrum, identitet. Någonting som är kontinuerligt, inte hela tiden förflyktigas. Där ligger fascinationen på allt från pilgrimsresor, idealiseringen av medeltiden till jakten på gamla frimärken, LP skivor eller gamla bilar. Men romantiseringen av den tid som flytt kanske snarare går att uppfatta som vantrivsel i den alltför banala samtidskulturen.
Men även negativt på så sätt att man flyr in i sina minnen och förskönar den gamla goda tiden. I detta anas ibland ett slags kulturpessimism, framtidsrädsla och samtidsblindhet. När inte det kollektiva minnet hålls levande längre – Skansen etc., blir det sådant tryck på den enskildes minne eller den privata historien.
Ett helt motsatt perspektiv till nostalgin kan kallas nuets tyranni. Man investerar då så mycket som möjligt i nuet och ignorerar väntan. Denna hets in i samtiden kan kanske både ses som uttryck för och motstånd mot en allt mer uppdriven hastighetskultur. Kanske kan fokuseringen av nuet även beskrivas som kulturell bulemi. När allt går för fort attraherar tanken på något som är lugnt, stilla eller fast. Men, skenet bedrar, redan gamle Marx hävdade ju att ”allt som är fast förflyktigas”.
Dock; paradoxen kvarstår. Man kan inte stilla en hunger efter existentiell stabilitet eller andlig törst genom att investera all sin energi i ett krampaktigt fasthållandet av nuet. Det drar sig ju ständigt undan. Allt skall ju lämnas. Underbart förblir kort. Hylland Eriksson har träffande kallat detta tillstånd för Ögonblickets tyranni (2006)
Sagt med en banal liknelse. Man kan föräta sig och till slut må illa av att ständigt dricka cappuchino och äta stora söta muffins. Det enda som skulle kunna mätta ens hunger är potatis, en köttbit och massor av kolhydrater. Det vill säga att ens andliga hunger rör något vid sidan av eller något helt annat än det dessa söta – men föga näringsgivande – varor kan erbjuda.
Därmed närmar vi oss det som fransmännen här på västra stranden kallade existensens längtan efter essens (mening). Det vill säga aptiten efter något som inte bara gör att man snabbt bara blir (skenbart) mätt – utan skapar en mättnad som berikar och håller länge.
Hungern gäller ett djupare livsinnehåll – något som vare sig resor, vackrare kropp, ny panel i bastun, solsemester, bred humanistisk bildning eller sexuella excesser kan hjälpa. Kanske kan existentialisterna hjälpa oss att se närmare på denna undanglidande olustkänsla ( to be continued)