Snart skall vi se närmare på några mer filosofiskt orienterade som resonerat om vad som karaktäriserar goda samtal. Men det goda samtalsklimatet framträder i relief först om vi dessförinnan startar med att beskriva tre andra typer av samtal. Forskarna resonerar kring tre typer av samtalsmarodörer; först den irriterande detaljfetischisten, så den skrytande besserwissern och därefter den rene skitprataren.
Den självupptagne detaljfetishisten är besläktad med långprataren. Det är en person som i minuter, kvartar eller halvtimmar kan hålla låda utan att lyssna eller knappt lägga märke till andra. Långt mindre är han benägen att en vänta på kommentarer eller frågor. Det gör denne till en helt igenom odräglig dialogpartner. Problemet är nämligen att han/hon vill ha med alla detaljer; saker vi som lyssnare vare sig är intresserade utav eller som tillför berättelsen någon som helst poäng. Det blir olidligt är lyssna på sådana som inte för en sekund kan hoppa över en liten del av ett skeende. Dessutom är det oförskämt. Sådan utgjutelser – ibland kallat mundiarré – förstör självfallet gemenskaper.
Den som – vid sidan av att ta för sig nästan allt samtalsutrymme – dessutom ständigt återkommer till sig själv blir kanske i förstone beundrad. Men snart nog avslöjas snackaren som självupptagen besserwisser. Vid ett middagsbord blir hans självupptagenhet pinsam och odräglig. Efter desserten och kaffet befinner han snart nog ensam vid en bordsända. Kvar sitter en stackars person som varken har mod eller ork att sätta stopp för denna självförhärligande solist. Arrogansen mot andra är då tydlig.
En angränsande typ av struntprat finner vi där en enda person i ett sällskap mal på, inte vill lyssna eller ens antyder att han lägger märke till de omgivandes reaktioner. Han gillar att höra sin egen röst, skrattar utan genans åt sina egna skämt och bli outhärdligt utförlig, särskilt när det gäller oväsentligheter. Vi kan med Claes Hylinger kalla honom eller henne för de ”poänglösa historiernas mästare”. Inte sällan kommer en sådan person in på en mängd bi-händelser, tappar ofta fokus och har svårt att hitta tillbaka. Det beror på att hans associationer bara är hans egna. Munnen går avbrutet och utan känsla av att någon annan gärna vill göra sig hörd: ”Och då sa han si och då svarade hon så”, eller ”Men sen tyckte hon att…, så att senare åkte vi dit. – Nej, förresten, jag ändrar mig det var på hösten si eller så eller kanske på sensommaren etc., etc.”. Ingen hinner eller orkar ens avbryta en person som är så fylld av sitt behov av att ha med allt i sin fullständighetsiver.
Tragiskt nog – men utan att han själv märker det – faller också denne på eget grepp. Långprataren tar upp stora delar samtalsutrymmet själv – kanske för att blockera oönskade samtalsämnen. Det som då händer är att balansen mellan lyssnare och talare blir helt ojämlikt. Det är inte underligt att folk drar sig undan.
Den ständiga skrytsamme är släkt med långprataren. I centrum ligger då inte vad han vill berätta om utan den talandes belåtenhet med sig själv. Han antyder gärna att han umgås med beryktade kändisar, berättar om hur duktiga de egna barnen är, stoltserar med städer han besökt, länder han rest till och celebriteter han träffat. Ofta är också denne en person som utan hämning låter munnen glappa. Utan minst förlägenhet återkommer han till sin egen betydenhet.
Skrytaren kan därför sägas vara kusin med den självbelåtne skrävlaren eller besserwissern som gärna säger sig veta hur det ”faktiskt är”. Problemet är att detta är en typ av konversatörer som sällan vet bäst. Däremot tror de sig veta nästan allt. De har därför inte ansett sig behöva (eller orka) ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Inte sällan börjar de därför sina resonemang med ”Jag brukar säga…”, ”Vad det hela handlar om…” eller ”Nu är det så här”… för att inte tala om att ordet ”faktiskt” som är högfrekvent i dessa sammanhang.
Orden ”faktisk” eller ”i själva verket” indikerar att besserwissern upplever sig sitta inne med pondus och auktoritet. Därför anser han (ofta en man) sig inte behöva ge några skäl. Med små ord antyder han att vi oupplysta lyssnare bör förstå detta. I den meningen är besserwissrarna auktoritärt lagda- men har i själva verket ingen auktoritet. Därför får de alltför ofta tala ostörda – helt enkelt därför att så få orkar eller ens hinner punktera denne självbelåtne egocentriker. Varför är det så? Jo, ju mer den alltför självsäkre hotas – desto mer går munnen.
Men förr eller senare faller långpratarna på eget grepp – förutsatt att de inte är så charmerande att de ständigt omges av en skrattande hop. Alltför sent kanske detta uppsluppna gäng inser att de har blivit lurade på sig själva, att de blivit underhållna men inte berikade. Men långpratare blir inte sällan ensamma.
En ytterligare grupp kallas – vulgärt men träffsäkert – de självupptagna skitpratarna. De är sådana som utan förlägenhet har tillägnat sig en arrogant och självrefererande tvärsäkerhet. Gärna använder dessa orden ”Som jag brukar säga…” Dessutom kör de dessutom med o- eller halvsanningar eller fördomar av typ: ”Inte för att jag har något emot invandrare, men…” Grodorna hoppar ur munnen.
Samtalsforskarna skräder inte orden. Egocentriska långpratare måste självfallet punkteras. Varför? Jo, därför att sådana som beundrar eller fascineras över storskrävlare berövas både sin rätt och sin skyldighet att själva delta i samtalet genom kommentarer eller ifrågasättande. Personer som levererar åsikter som om det vore objektiva sanningar, för vidare rykten utan någon som helst grund och som sprider lögner och fördomar, sådana blir ju i längden odrägliga om de inte stoppas. Det är bara att tänka på uttryck som ”Ja, men är inte X lite enfaldiga i alla fall? ” eller ”Alla som tycker om dansbandsmusik är väl lite naiva”.
Dessutom citerar de självupptagna ofta sig själva. Medan vi försöker säga något och – ännu hellre – om vi pricksäkert opponerar oss och punkterar skitprataren därför han helt enkelt och sakligt sett har fel, ja då lyssnar han inte. I stället väntar han på sin nästa replik och hoppas vi skall sluta argumentera. Sedan säger han med viss förnöjsamhet ”Ja, det är som jag brukar säga…”.
Det är inte undra på att en sådan person blir ensam.