INTRODUKTION
Det finns hela industrier som sysslar med ond bråd död, allt från tjocka deckare till långa filmserier. Där beskrivs en död som både fascinerar och skrämmer. Därav dess underhållningsvärde. Ständigt kommer det ut nya kriminalromaner. Snart nog dramatiseras de och övergår till att bli teveserier. Det mesta rör sig kring mysterier, spänning och upplösning. Allt för att få tag i mördaren. Offret, den döde, framställs ibland som oskyldigt straffad – alternativt som kriminell utsatt för våldsam hämnd. Döden har en roll i ett spännande drama. Deckare söker lösning.
En helt annan genre gäller den massmedialt exploaterade globala megadöden. Den kan då handla om naturkatastrofer som jordbävningar, översvämningar som tsunami eller om krigsscener från världskrigens Normandie eller mer samtida – Vietnam. Allt är fascinerande – ibland nära nog makabert – att bevittna.
Nedsuttna i biografens fåtölj – med en burk Fanta i handen – ser vi sårade, skadade eller brutalt dödade.
Annat är det med verklighetens död. Ingen filmremsa skyddar oss. Den kan vara tragiskt oväntad – som när vi följer en ung vän som fått en tung diagnos. Kroppen bryts ned på veckor. Hela släkten blir påverkad. Chockade står vi efter bara några månader med blicken fäst mot en kista. Här finns ingen romantik eller spänning. Vi är mitt inne i tragiken.
Annat är det med den efterlängtade döden. Som när en äldre anhörig stilla och lugnt glider bort från livet, mätt på att leva. Eller den tunga blandningen av sorg och lättnad – när en älskad på hospice efter lång kamp, oändlig trött men utan fysisk smärta – äntligen fått sluta sina dagar.
Alldeles oavsett dödens underhållningsvärde eller det djupt tragiska när den helt oanmäld plötsligt bryter in i våra liv, drabbas vi alla förr eller senare av detta ofattbara faktum. Det är inbyggd i livsvillkoren att vi alla skall föras bort från detta liv, att det finns en horisont. Vi kommer att föras dit vi inte vill.
Insikten om liksom oron över denna livets fundamentala skörhet kan gå upp för oss – helt plötsligt eller långsamt. Några av oss får oväntat och hastigt ett telefonbesked från ett sjukhus. De säger att vår älskade har förolyckats. Vi släpper allt vi har för händerna och tar oroliga en taxi till intensivvårdsavdelningen. Men döden visar sig ha gått fort. Vi hann aldrig fram. Andra får tillbringa dagar, veckor, månader tillsammans med en älskad som långsamt glider bort från livet. Men det som är gemensamt är att relationen bryts abrupt eller stillsamt. Kvar finns vi och tänker ”min älskade vart tog du vägen?”
Ibland ser vi ordet ”varför?” i en dödsannons efter ett barns bortgång. Vi anar svåra veckor för relativt unga föräldrar. Andra berättar med djupt allvar att när deras make blev svårt sjuk blev allt så utdraget att de till slut knappt orkat. Det har de nästan skämts för. Men de hävdar samtidigt att det har varit djupt meningsfullt att få följa sin kära till slutet. Långt efter dödsfallet har de i veckor och månader tyckt sig se honom skymta förbi i badrummet eller i köket.
I den här boken resonerar vi – en läkare och en religionspsykolog – om det svåra men också berikande som rör sig kring livets slut. Den ene av oss cancerläkare specialiserad på palliativ medicin – professor Peter Strang – har lång erfarenhet av möten med och behandling av de som befinner sig i slutfasen av livet liksom av samtal med deras anhöriga. Den andre är professor Owe Wikström – som sedan trettio år är religionspsykologisk forskare, med några års erfarenhet som psykoterapeut och sjukhuspräst.
Peter Strang har lång forskningserfarenhet, bred kunskap från den konkreta vården av döende och han har också skrivit läromedel och existentiella tankeböcker. Owe Wikström har varit upptagen av existentiella och andliga frågors betydelse och försökt profilera den religiösa själavårdens förhållande till psykoterapi. Båda författarna har själva personligen varit i kontakt med sin egen död, den ene i dramatisk form – akut hjärtstopp – den andre i form av canceroperation.
Kanske är det bra att redan här ge ett slags läsanvisning. Boken är skriven dels som en dialog där vi– med våra skilda bakgrunder – samtalar i några ”fråga/svar avsnitt. Vid sidan av det finns ett länge texter, dels av Peter Strang kring läkarens funderingar kring döendets psykologi dels av Owe Wikström kring dödens gåta. Men självfallet går dessa teman in i varandra.
Några ord om uppläggningen
Den första delen PROVSVAREN HAR KOMMIT – om undran inför den stora gåtan innehåller några tankar kring det fullständigt självklara – men samtidigt djupt problematiska – att vi själva, liksom de vi älskar, inte för alltid kommer att finnas i de levandes land. I fokus ligger här den existentiella och personliga insikten om livets ändlighet. Den gäller oss oavsett om vi är sjuka eller friska, lyckas hålla den borta från våra tankar eller inte, är unga eller gamla, aldrig tänker på den eller framhåller att vi inte vill tänka på den. Oberoende om livet leker, vi är expansiva och kreativa eller ledset oroliga så kan något hända.
Vi får ett telefonsamtal som leder till ett besök på sjukhuset. Läkaren har fått tillbaka provsvaren och säger – försiktigt men klart – att ”det kan vara något, men vi vet inte. Självfallet skall vi göra allt”. Sådana starka ögonblick tycks tiden stanna och vi tvingas då till insikten om det helt självklara. Att vi befinner oss på ”tidens smala näs” och att vi alla att förr eller senare, plötsligt eller långsamt kommer att föras ut genom den dolda dörr som väntar. ”Men snälla, inte nu. Jag kan göra vad som helst. Det får inte vara sant.”
I denna del av boken är fokus inriktat på vikten av att reflektera över insikten om att hela våra liv är provisoriska (latinarens memento mori) snarare än på konkreta vårdfrågor. Här är det en av oss; Owe Wikström som är huvudförfattare medan Peter Strang kommer med inpass och frågor. Kapitlet skapar på så sätt ett slags bakgrund till de mer konkreta frågorna.
Den andra kallar vi ”DEN OFRÅNKOMLIGA GÅTAN – om döende och död”. Här går vi direkt in på de ständigt undflyende, men samtidigt så närvarande tankarna. Den gäller de stora frågorna som ligger mitt emellan psykologi/teologi/filosofi. Hur är det att ställa den gigantiska frågan om vad som sker när en människa dör.
I den tredje delen ”ATT LEVA NÄRA GRÄNSEN – existentiella perspektiv” dröjer vi vid mer påtagliga frågor av klinisk och existentiell art. Här resonerar vi om livets slutskede, smärtlindring, anhörigas roll, samspelet personal/anhörig liksom andra medicinskt orienterade problem. Men lika mycket resonerar vi om hur och när livsfrågor aktiveras och kan bemötas i dödens närhet. Det skrivs av den av oss som har en lång erfarenhet av ”bedside medicin”, möten och samtal med konkret terminalt sjuka och deras anhöriga. Peter Strang är huvudförfattare medan Owe Wikström kommer in med kommentarer och frågor.
Den fjärde delen har vi valt att kalla BORTOM DET SYNLIGA – religionspsykologiska perspektiv” Fokus ligger där på konkret sjukvård i omedelbar närhet till svårt sjuka patienter och deras anhöriga. Här reflekterar vi över både den medicinska personalens och anhörigas sätt att förhålla sig till en person som är på väg att lämna livet. Går det att vara professionell i detta att lämna tunga besked? Vilken roll har livsåskådning, tro eller tillit?
Och vad innebär det att sakligt och ömt vara närvarande vid en älskad makes eller makas, ett barns eller förälders sjuksäng ända fram till avskedet? Är inte ordet ”professionellt” nästan cyniskt. Är det inte mötet med den tragiska och smärtsamma döden på ett helt annat sätt än den väntade – eller till och med välkomnade – döden? Här kommer både doktorn och religionspsykologen till tals.
Den femte delen har fått namnet ”DEN PARADOXALA TILLITEN – om tvivel och kristen tro. Owe Wikström svarar på några av Peter Strangs övergripande frågor kring hur religion och andlighet generellt förhåller sig till döende och död liksom hur man inom kristen tradition tänker sig en eventuell fortsättning. Det gäller här både oron för att dö – att det skall göra ont, att man måste skiljas men också hur religiösa traditioner tänker kring det som händer (om något alls) när man väl har dött.
Inte minst försöker denna del skapa förståelse för både sådana som säger ”Nej, efter döden är man oåterkalleligen borta”, för andra som säger ”Ja, det finns ett liv efter detta” liksom åt de som säger ”Kanske – ingen vet eller kan alls veta.”
Den här boken är till för att tänka med och samtala kring och ger inga precisa svar. Vi har tidigare skrivit läroböcker i ämnet. I denna bok försöker vi vara mer personliga och resonerande. Syftet är här vare sig översikt eller tvärvetenskap. Snarare hoppas vi att den kan fungera som en essay, ge food for thoughts kring det helt självklara, men samtidigt undanglidande; att vi alla en gång ska föras ”dit vi inte vill”.
Varför skall alla böcker läsas från början till slut? Denna bok lämpar sig nog bättre att man läser lite här och där i för att senare fördjupa det man särskilt fastnat för. Vi önskar en god läsning.