Antoon Geels religionspsykologiska skrifter
Antoon Geels har glidit bort från världen. Min kollega, vän och värderade medresenär in i forskningens labyrinter har lagt bort sin penna, slutat föreläsa. Gränsgångaren mellan fjärran sekel och bortom inre horisonten. Han fattas oss.
Geels inledde sin akademiska karriär genom att försöka förstå och förklara en religiös person i termer av sekulär psykologi – Mystikern Hjalmar Ekström 1885-1962. En religionspsykologisk studie av hans religiösa utveckling (Doxa 1980). Denna, Hans doktorsavhandling, hade en stram och noggrann uppläggning. Den innehåller såväl kritisk personhistoria som kritisk noggrann tolkning av en specifik upplevelsekvalitet -mystik. Det är just mötet mellan religion i bred mening och en individs erfarenhet av – snarare än tro på – en andlig realitet som ligger i fokus,
Denna bok var hans inträde på den intellektuella arenan. Den hade kommit till i sällskap med lundensiska lärde, inte minst dåvarande doc Jan Hjärpe, doc Sven Hartman och prof Göran Gustafsson. Bakom boken ligger ett formidabelt hästarbete. Den är en närläsning av både Ekströms sökande efter och upplevelse av en direkt och påtaglig andlig realitet. Geels hade tidigt höra talas om den lätt skygge skomakare som levt ett tillbakadraget liv. Dold för världen hade han levt i det fördolda – men upptäckts av några få. Ekströms täta bok Den fördolda verkstaden – fylld med andliga råd – hade väckt en del uppmärksamhet inte minst av Martin Lönnebo.
Under några år arbetade Geels med Ekströms personhistoria och särskilt hans texter kring meditation och mystik. Vad låg bakom Ekströms mystik och vilka funktioner fick den för hans inte liv. Med hjälp av bland annat Hjalmar Sundéns rollteori försöker han förstå några drag i dennes erfarenheter av intensiva gudsmöten.
Syftet är i denna bok inriktad på att ”beskriva och förstå” Ekström andlig/individuella utveckling. För att kunna göra det har Geels noggrant sökt upp och analyserat ett gigantiskt källmaterial. Det består av ett tusentals brev, cirkulärbrev, men även intellektuella utgjutelser. Han förde långa brevkonversationer med tidens kända vandrarprästen Flodberg, kretsen kring denne, men även med Henrik Schager. Eric Hermelin. Tidigt fanns Gerhard Teerstegen med i hans läsning.
Bokens första delar är biografiska. Man får inblickar i hans tid som diakon, möten med den fromme Olof Seger eller David Petander. Först mot slutet – när Ekström sagt upp sin tjänst som diakon och blivit skomakare i Helsingborg utvecklas hans egna påtagliga upplevelser. De skapades i kontakt med en ny grupp. Hans upplevelse blir därmed både socialt och kognitivt integrerad i en stillsam krets, alla fokuserade på det inre livet. Han arbetar i stillhet som skomakare, men ger även ut korta skrifter av andlig karaktär.
De sista femtio sidorna av avhandlingen koncentreras sig Geels på en närläsning och tolkning av hans världsbild. Av särskilt intresse är det att förstå både hur Ekströms gudsuppfattning och hans människosyn växte fram liksom hur han beskrev det fördolda livets väg liksom dess förlängning – den mystika döden, mors mystica.
Geels använder sig av psykologisk teori. Han gör det för att förstå Ekströms gudsupplevelse, hur den växte fram, formades och inte minst förstods i termer i givna – beteendevetenskapliga termer. Eklunds enhetsupplevelsen tas då på stort allvar – den identifieras, dekonstrueras i psykologiska termer för att sedan rekonstrueras och föras till en teologiskt universum.
I en tid när siffror och mätningar stod i centrum för psykologin hävdade Geels i stället vikten av att forskningen inte bara skulle kausalt försöka förklara utan i stället också försöka förståelse av religionens uttryck. Som tolkningsram tjänade huvudsakligen Hjalmar Sundéns rollteori. Dennes mål var inte att endast söka enkla orsakssamband utan snarare att fenomenologiskt förstå individers livshistoria i sociologi och psykologi. Rollteori visar hur en persons upplevelse av att stå i relation- re-ligio – kan förstås som en gemenskap med en osynlig – men som verklig uppfattad – Annan. Denne Andres drag bestäms i sin tur av en specifik språkdräkt. I den meningen är socialisationsteori nog så viktig att för att förstå individens upplevelse; den fromme färgas av en teologisk tolkningsram och blir därmed förstärkt och starkare.
Men vid sidan av detta visar Geels en meta-teoretisk medvetenhet. En förklaring av en erfarenhet säger naturligtvis inte något om upplevelsens sanningsvärde, snarare om dess funktion. Tillsammans ger det en rik psykologisk förståelse – både är insiktsfull och försiktig.
Sveriges kanske största mystiker, vid sidan den heliga Birgitta och Swedenborg stiger här fram i en rik och fascinerande psykobiografi. När man bläddrar bak och ser hela notapparaten anar man den möda som lagts ned på att lyfta fram ett enda författarskap. Det har nu fått en kritisk, utförlig och noggrann tolkning.
Skapande mystik, visioner och reduktionism
Men detta var bara början på en rik, lång, mångsidig och kreativ forskarkarriär. Inriktningen var given. Vad är och vilka funktioner fyller den religiösa människans intensiva erfarenheter. Fokus låg för Geels inte på Ekströms teologiska trosinnehåll, utan på mötet med och på sättet att förhålla sig till känslan av att stå i kontakt med en osynlig värld.
Under 1980-talet vreds Geels intresse in mot psykoanalytiska begrepp som regression, gudstrepresentation och mental imagery. Hans skrivande vidgades till att röra sig om kreativitet och andlighet genom boken Skapande mystik. En psykologisk studie av Violet Tengberg religiösa visioner och konstnärliga skapande.1989. Ofta lät han då två teoretiska perspektiv blandas i försöken att förstå konstnärens visioner. Mitt emellan socialpsykologi och psykodynamisk tradition – arbetar han – men alltid med försiktighet och varning för att stanna i enkla nothing but resonemang. Han vill inte reducera mystikerns mångsidighet och undanglidande karaktär och hamna i en rigid, enkelspårig tolkning.
1991 riktar sig Geels in på upplevelser av delvis annan karaktär; de estetiskt visuella. I boken Att möta Gud i kaos. Religiösa visioner i dagens Sverige skriver han: ”för de flesta västerlänningar existerar det ett oerhört gap mellan den religiösa och den profana världen. Omedelbara intensiva upplevelser av en gudomlig dimension betraktas ofta som utslag av överspänd religiositet eller uttryck för sjukdom.” Men i denna bok visar han – genom ett brett empiriska intervjumaterial – att det finns ett stort antal människor – som vare sig är religiösa fanatiker eller psykiskt sjuka – erfar sig intensivt berörda av visuella ljusupplevelser. Helt vanliga välanpassade människor ur de mest skilda samhällsskick berättar om syner eller hörselförnimelser. De talar om att de – inte minst sig i anslutning till perioder när deras liv tappat mening – erfar sig se, höra, eller på annat sätt påtagligt sätt beröras av en andlig gestalt. Ofta, helt oväntat, möts de av ett obeskrivligt starkt ljus och hör röster till tröst. Inte sällan mitt i en kaotisk livssituation.
Geels försöker med termer som också givit ljus åt personer som han tidigare studeras – som spanjorerna Teresa av Avila eller Johannes av korset, visa att också våra privata verkligheter relativ styrs av kulturella ramar. Den bestäms av våra sociala förhållanden, men också bräcklig. Utifrån våra behov av att befinna oss i en stabil realitet tenderar vi att också permanenta våra upplevelse – som trovärdiga” eller mest korrekta. Sociala grupper får spela rollen som legitimerande faktor. Upplevelse lyfts in i en tolkningsgemenskap. På så sätt får man (omedvetet) ett skydd för det alltför mångdimensionella. Hotet av splittring reduceras när man går med i en stabil grupp. Den värld som man möter där erfar sig i direkt beröring med det heliga, De blir liksom ”Seende av den osynlige”. Detta paradoxala och ologiska sätt att tala om av en visionär upplevelse gränsar i sin tur till det som spiritualitetens teologer kallat den negativa teologin.
Denna tes berörs genom hela boken. Sådana mot-en.annan-verklighet-riktad-upplevelser” exemplifierar Geels med den tibetanska Bon-religionen, där man erfar sig stå på gränsen, mitt mellan den påtagliga och den mystika världen. Att försöka förstå denna liminala erfarenhet innebär vare sig att man förkastar eller bejakar det innehåll som ligger i den andliga erfarenheten. I den meningen måste man här skilja på den metodologiska reduktion som det innebär att försöka förstå en upplevelse i termer av (av alternativa) en exempelvis psykofysiologisk förändring och den ontologiska reduktionen, när man säger att mystikerns erfarenhet är ingenting-annat-än-ett enda givet perspektiv.
Denna bok är en empiriskt större studie av andligt existentiella upplevelser. De beskrivs och förstås i termer av de behov de fyller– men dessa förståelser sägs inte svara på de visionära upplevelsernas sanning, värde eller kunskapskvalitet. Mystiken är transkulturellt och interreligöst likartad, men deras empiriska sanningshalt eller deras moraliska värde undersöks inte. I den meningen gränsar Geels arbete till frågorna om hur religionernas dogmer förhåller sig till varandra, men stannar på ett psykologiskt snarare än på filosofiskt plan.
Kristen mystik och eller den negativa teologin
I de stora böckerna om Kristen mystik I (2000) och Kristen mystik II (2003) tar han upp en del bakgrundsantagande som styrt honom som forskare. Han visar där hur de akademiska studierna kring psykologisk tolkning ofta sett mystiker från tre olika perspektiv. En del forskare har försökt att typologisera de skilda mystik traditionerna – dels och inte minst – för att kunna försvara den uppfattning som man själv står för. Andra bortser i stället helt från sin egen traditions teologiska innbörd och använder i stället psykologin för att mer i detalj kunna förstå den upplevelsevärlden. Ytterligare andra talar om att mystik är ett uttryck för ett slags kvardröjande minne av den symbios som i spädbarnsåren fanns mellan mor och barn, mellan ett primärt jag och du. Denna enhet känns igen i mystikerns jaglösa eller snarare jagupplösta form. Den ses som en regressiv erfarenhet.
Han visar senare motsatta tolkningar av hur mystikerns erfarenhet konfronteras med deras logiska sanningshalt. Han skiljer på två sätt att förhålla sig till det dogmatiskt teologiska eller filosofiska innehållet. Å ena sidan finns de som hävdar en sekulär eller snarare en social konstruktivistisk syn på den mystiska erfarenheten. Å andra sidan finns en perennialistisk teologiskt konstruerad tolkningsram.
Den första går tillbaka på bakomliggande faktorer, som fromma berättelser som man kan känna igen sig i och fylld utav. Detta kallar han en konstruktiv syn. Man tolkar då och lever i sin erfarenhet starkt påverkad eller styrd av sociala koder. I mystikerns fall ofta vidareförda av kyrkor, andliga traditioner. Upplevelsen av enhet, symbiosen med den gudomlige konstrueras av en mängd biologiska, psykologiska och sociala skäl och ligger murar i en givna mikrokulturer i samhället.
Den andra, perenna, tolkningen av mystik tolkas som ett slags arv. Det finns hos människan en – transkulturellt och interkulturellt likartad förmåga att erfara sig överlåten åt en annorlunda, mäktig och samtidigt logiskt undanglidande sfär. Ofta uppträder den i anslutning till natur, musik eller tystnad. Den sägs aldrig riktigt möjlig att förstå. Den beskrivs i negativa termer och går därför bara att förstå som frånvaro, längtan eller som ett skinande mörker. Det går i sin tur tillbaka till de grekiska ordparet mä on – det icke varande. Den negativa teologin säger att det bara går att förstå vad den mystika erfarenheten inte är. Gud är o-ändlig, oförståelig, obeskrivlig och bortom förnuftet. Så fort man talar om den i positiva termer talar man om sina egna uppfattningar. Gud ligger för mystikern bortom det fattbara.
Här går Geels emot en klassisk mystikforskare, RC Zaehner, som menar att man måste skilja på två typer, å ena sidan en teistisk mystik, som har kvar en extern Andre med i spelet, en levande personlig gudom och å andra sidan naturmystik som talar om en opersonlig ”Annan”. En överjordisk erfarenhet som är sann – men opersonlig.
Mystikern, menar Geels, kämpar åt två håll – både med och mot språket. Den förblir därför bara delvis förstådd via teologiska tankesystem. Den ligger just på gränsen mellan det personligt erfarbara och det opersonligt bortanför varande. Just därför att det rör sig mellan det beskrivbara och det outsägliga förblir dem nära det logiskt sett självmotsägande. Men den är samtidigt upplöst som en salig eller helig enhetserfarenhet: ”Man drunknar i Guds klara stillhet och blir ett med den”. Mötet med denne(a) undanglidande språkliggörs. Dess realitet kan antingen dekonstrueras i termer av psykologi eller behållas obeskrivlig. ’
Geels rör sig med både biologiska förklaringssystem – allt från temporallobsepileptiska eller neuropatologisk störning – till socialpsykologiska modeller. Men som helhetsförklaringar räcker dessa inte. Redan i sin grunduppfattning vidmakthåller han att den mystik erfarenheter kan existera på sina egna villkor, undflyende men ändå sann. Att uppleva en kantat av Bach i en from kyrka är mer än enbart fysiologi eller hjärnvågor. Själva kantaten är mer än – och därmed något annat än – summan av biokemiska förutsättningar. I vissa biologers värld reduceras såväl diktarens skapande, tonsättarens komponerande och människans lyssnande till enbart biokemi. Då kvarstår de fundamentala frågorna om de estetiska – men även moraliska eller religiösa – kvaliteter som någon erfars i en kyrka, ett tempel eller under bön, helt enkelt sanningsfrågorna – i sin skenbara enkelhet.
Detsamma kan sägas gälla för Sigmund Freuds idé att den oceaniska källan som något gemensamt för religioner. Den mystiska erfarenheten dvs att vara intagen av eller snarare att bli indragen i en all-enhet – är ett slags regression tillbaka till tidiga förspråkliga stadium. Då är småbarnet är ett med modern. Jaget har då ännu inte skiljt sig från människans första du utan där – i en inre ocean – finns ursprunget till den känsla liknar de stora mystikernas
Willian James talade redan 1902 om mystikens fyra drag; noetic – mystikern får en kunskap, hon är passiv vid denna upplevelse, en gåva, denna är i sin tur övergående, den går inte att hålla fast vid och den är till sist outsäglig – ineffable. Det är denna oförklarlighet som mystikern möter och beskriver i termer av den mörka natten eller negativa teologi.
Detta tema finns utvecklat senare, inte minst av Hjalmar Sundéns teori om de roller som ligger i den litterära världen och som människor kan identifiera sig med och därmed ”ta upp” samtidigt som man överta en Guds-partner. Därmed får människan en förväntan att ens motpartnern är aktivt handlande. Hans verksamhet erfar människan genom händelser och skeenden. Händelser sker som inte bara är följder av det profana ödet, slumpen – utan av Gud. Samspelet mellan människa och Gud ligger sedan som en fundamental social/teologisk kvalitet hos den religiösa människan, Hon erfar sig i relation till en extern realitet, i en jag-du relation.
Den religiösa människan.
Tvärsigenom Geels hela gärning låg den lärobok som skrevs 1980 och som sedan utkom i fyra upplagor Den religiösa människan – En introduktion till religionspsykologin (2017). Här uppträder här tillsammans med undertecknad som redaktör och medförfattare till en bredare och i huvudsak kritisk diskuterande lärobok. En mängd skilda psykologiska teorier används för att förstå, tolka eller förklara den religiöses upplevelsevärld. Geels står för stora delar av den ursprungliga översikten.
Där sägs från början att boken inte berör de dogmatiska påståenden som finns om sanningshalten i en religiös tro. I stället läggs intresset på de andliga erfarenheter som människor har – visioner, drömtolkning, sammanträffanden, eufori etc. Vi frågar oss på vilket sätt forskningen kan förstå processen mellan tillägnelsen och vidmakthållandet och ifrågasättandet av en religiös tro.
Det är själva tron – av såväl teistisk, ateistisk eller New Age art – som ligger i centrum. Det gäller att inte bort förklara utan snarare att se den religiöses upplevelser ur ett psykologiskt perspektiv. Det kan vara kollektiva upplevelser som tungotal liksom helt privata livshändelser. Båda erfars som ett tilltal av en andlig osynlig realitet. Här finns koncentrerade beskrivningar av meditation och mystikens skilda områden liksom av fundamentalistiska sekters särskilda upplevelsevärldar. Av intresse är jämförelser mellan enskilda individers privata syner, visioner, och stilla drömmar. De jämförs i sin tur med de individer som selektivt lockas av vissa sidor av trossystem – men utan att alls ansluta sig till en specifik tradition – dvs en tro utan en tillhörighet. Detta har i sin tur att göra med att allt fler i nordeuropa har en tendens att vända sig från en distinkt institutionell tro till en mer tillåtande sekulär uppfattning ibland kallad andlighet. Utkommen boken är utkommen i fyra upplagor 1980-2017 och översatt i fyra språk
I stor glädje över att i årtionden fått arbeta tillsammans med Antoon Geels. Men stor tacksamhet (RIP).
Biblografi – urval.
Skapande mystik. En psykologisk studie av Violet Tengbergs religiösa visioner och konstnärliga skapande. Malmö 1989: Bokförlaget Plus Ultra.
Subud and the javanese mystical tradition, 1997 Curzon Press England
Förvandlande ögonblick. Gudsuppenbarelser i vår tid. Skellefteå 2001: Norma förlag
Att betrakta tillvarons grund. Mystik i världens religioner. Religio, nr. 54. Lund: 2002.
Berusad av Gud. Stockholm 2002: Natur och Kultur.
Kristen mystik, ur psykologisk synvinkel. Del I. Skellefteå 2000: Norma förlag.
Kristen mystik, ur psykologisk synvinkel. Del II: Från Heliga Birgitta till Thomas Merton. Skellefteå 2003: Norma förlag.
Muslimsk mystik, ur psykologisk synvinkel. Skellefteå 2005: Norma förlag.
Religiös besinning och besinningslös religion. Tankar om terror i Guds namn, buddhism och global andlighet. Nora 2007: Nya Doxa.
Medvetandets stilla grund. Mystik och spiritualitet i världens religioner. Lund 2008.
Antoon Geels (1946-2020) var professor emeritus i religionshistoria med religionspsykologi vid Lunds universitet.