De profana heligheternas kollaps – om sorgen efter den försvunne guden.
”Himlen står tom. Determinismen har jagat Gud ut ur vår världsbild. Men i själva sin frånvaro är den frånvarande närvarande, såsom Leonardos Mona Lisa blev närvande som aldrig förr den dag för mer än fyrtio år sedan, då hon befanns vara stulen ur Louvren: Folk som aldrig besökt ett tavelgalleri stod i kö för att se den tomma platsen efter henne. Mysteriet som den försvunne guden lämnat efter sig, grubblar vi oförtröttat över, ur stånd att uppge möjligheten av att innerst inne i tillvarons innerrum finns något, som är oåtkomligt för vår forskande tanke” Hans Ruin
Vi har just gått över kanten till ett nytt millenium. Talet om en helig och mäktig Gud – en autonom andlig kraft som ligger bortom
människan, outgrundlig i sin styrka, en extern aktör som skyddar människan – har sedan länge förlorat i kraft och legitimitet. Kanske är den mentaliteten över.
Nittonhundratalet såg i stället två “heligheter” växa fram; en yttre och en inre. En hyllade det politiska kollektivet. Samhällskroppen blev under några decennier en metafysisk storhet. Folket, massan eller nationen- det yttre – förvandlades till en mytisk storhet med riter och symboler, rätta läror och dogmatiska strider. Folk rös när man såg Lenin eller Hitler. En helt annan grupp talade om den inre världen som helig. Man firade sin andakt i sin själ. Moteldarna mot alltings intigheten sades finnas i psykets dolda schakt. Det Omedvetna blev en andlig storhet.
Den första rösten förlade helighetens källa till samhället. Det sociala kontraktet är mer än summan av de människor som bär upp det. Socialistiska projekt som åt alla lycka bär, fascistiska byggen som knäckte ryggar eller nazistiska utopier med seklets största trauma. Men dessa profana heligheter med sina helgonbiografier och hymner fick ingen större bärkraft på individuell nivå. När en arbetskamrat dog, när ett barn kördes över eller när man själv insåg sin skröplighet och kroppsliga förfall, vad hände då. De mytiska kollektiven verkar hjälplösa när det kommer till “hin Enkeltes” behov. Kollontaj, Marx eller Lenin i all ära; som motvikter mot den enskilda individens lidande, åldrandet eller död verkar de håglösa, snarast kastrerade.
Den andra rösten placerade helighetens källa i inomhuset. Freud var först. Han fick många efterföljare. Det mångbesjungna Omedvetna – den dunkla källa ur vilket allt mänskligt kunde förstås – fick sina egna präster, katekeser och exegeter. Freud lästes dogmatiskt. Psykoanalytiker förvandlades omärkligt till ett profant prästerskap som avlockade drömmarna deras dolda betydelser. CG Jung byggde senare en egen psykoteologi; varje människa är en del av en andlig zon. Hon kommer ur det kollektivt omedvetna där de arketyperna bor. Dock – inför död och lidande blir man sällan tröstad av att veta att ens längtan efter försoning är följder av oidipala uppror, att ens behov av tröst har sin grund i allt för tidig separation eller att Animus kräver sin rätt.
Den inre heligheten
Psykologerna hävdade tidigt och med trosvisshet att i det Innersta slumrar en helig källa; det mångbesjungna Omedvetna. I dess surrealistiska bildproduktion har ett par generationer sökt tröst. ” I need my shrink”, säger horder av Woody Allen personligheter. Tröstens rum har transformerats från strama katedraler till stillsamma kliniker och pösiga soffhörn. Det är inte gudar, andar eller kyrkor som ger människan ro utan Insikten, kunskapen om psykets innersta chakt, vår förlorade barndom. Ett slags psykologiserande gnosticism har blivit sekelslutets andlighet: ”Sök ditt innersta Själv så bliver du frisk!”
Visst, psykoanalysen är och har varit viktig som hjälp till självreflexion, men teoribygget började snart leva sitt eget liv. Det grandiosa jagets föreställning om sin egen plats i universum fick sig en välbehövlig törn. Människan var inte alls herre i sitt eget hus utan styrs av omedvetna krafter. Till stora delar har seklets psykologier skapat ett nytt tolkningssystem för själens innerrum, men utan teologernas celesta antaganden. Ett symbolsystem växte fram som tröstar, lär förmanar och varnar.
Där behövs inget tal om gudar eller andliga krafter, inga uppenbarelser eller katekeser, kyrkorum eller heliga skrifter. I stället bör man utforska den inre rymden – psykets – heliga sfärer. Varje natt skrivs en ny codex som snabbt suddas undan om ingen uppmärksammar den. Drömmens symboler vittnar om människans tillhörighet till något annat.
Den inre helighetens profana distributörer professionaliserades. En kader av yrkesmänniskor utvecklade diagnoser och kategorier, personlighetsmodeller och institutioner. En förvirrad värld sökte klarhet om sitt inre, som psykologin eller psykiatrin kunde (eller ens ville) svara på existensens längtan efter essens.
Synen på heligheten har under nittonhundratalet sålunda radikalt förändrats. Gud förklarades tidigt död av en utvecklingsoptimistisk , teknikidealiserande och vetenskapstroende generation. Men hakar sträcktes upp mot himlen. Heligheten halades ned till jorden och hängdes upp på samhällskroppens flygande fanor eller knölades in i själens hemligaste rum. Tanken att Gud kunde vara en gud i sin egen rätt, inte reducerbar till psykiska eller sociala krafter glömdes nästan bort. Kanske den tanken är på väg att dammas av.
Förlusten av den stora heligheten har skapat en sorg. Den försvunne guden har lämnar efter sig har skapat ett vaacum: ”Vem är Du som uppfyller världen med din frånvaro” skaldade Pär Lagerkvist. En kader av författare, filmare och konstnärer beskrev den ångest som uppkom när ensamheten i kosmos blev uppenbar. Vem minns inte goldonerns vemod i ”skräckstel rymd ” i Harry Martinssons dystopi Aniara (1956), en metafor för en jord som rullar längs kosmos branter, utan vare sig styrfart eller mål.
Det orimliga
För att välta omkull tanken på en gudomlig helighet fick man draghjälp av filosoferna. ”Man skall inte tro på något som det inte finns vetenskapliga skäl att hålla för sant” löd fältropen. En period uppfattades det som intellektuellt ohederligt att tro på en gudomlig tröstare eftersom all vetenskap och beprövad erfarenhet talar om motsatsen: tillvaron är stum och tom. Religiösa personer avhånades på kultursidorna som lite korkade, tankemässigt slappa eller ignoranta. Varje vettig människa måste ju inse att talet om en gudomlig helighet är en – i och för sig förståelig men ändå –vanföreställning. Sådana måste bekämpas. Utan att man visste det målade både filosofer och teologer in sig i ett hörn. En gosseaktig och äppelkindad filosofisk framstegsoptimism gick hand i hand med en försnävning av kunskaps- och verklighetsbegreppet.
Kyrkoherdar och biskopar hukade i buskarna. Teologer blev defensiva och har knappt lyft sina huvuden med integritet och självkänsla. Kyrkan började gå kräftgång. Trots liturgiska förnyelser, psalmböcker och biblars nytryckningar har fromheten avtagit. På gränsen till det nya milleniiet har den organiserade fromheten svårigheter. Allt färre är övertygade om allt mindre i den officiella kyrkliga tron.
Det bortträngdas återkomst
Min spådom är enkel. Bortträngda frågor återkommer förr eller senare.De är eviga och går inte att filtreras undan av retorik om samhällsanda, logik eller psykologiserande modeller. Kvar står undringarna ”Varför finns livet, varför tycks ondskan segra, varför verkar lidandet drabba blint, varför måste man skiljas från dem man älskar, varför kommer yxhugget inifrån – döden den slutliga, finns det en levande Gud, en helighet som är något annat än min egen förhoppning något annat än ett socialt konrakt eller en psykisk funktion ?” Sannolikt är frågan om Gud som reell och inte blott en social, språklig metafor på väg att ställas med större tyngd än Hedenius eller Russel.
Samhällsvetenskapliga begrepp fungerar i perioder som skärmar mot den fundamentala provokationen: att tillvaron är förgänglig, att allt är provisoriskt, allt fast kommer att förflyktigas. Den existentiella oron kommer sannolikt att väcka anklang på nytt.
Trots samhällsingenjörer och psykologiska djuphavsdykare återkommer vissa grundläggande hot som ingen människa – varken forskare eller vår omtalade Svenson – hittills lyckats smita från. Dödens oundviktlighet, skuldens tyngd, lidandets gåta och Meningen. Alla “varför” som kastas mot den till synes tomma himlen, vad gör vi med dem?
Seklets profana heligheter och dess prästerskap kan bidra till att tränga undan grundgåtorna. Men de väjer för tillvarons mest basala absurditet; döden och att underbart är kort, att allt skall tas ifrån oss, att lidande och smärta tycks drabba blint, att ingen ordning gives. Men nu och då sticker livet hål på tryggheterna. Och vem skall då trösta Knyttet? Freud, Marx , Casals eller Bourdieu?
Kanske anar vi de andliga heligheternas återkomst. Sådana helighetsförvaltare har i alla stora kulturer varit religionerna. Dess symboler och riter, myter och sånger, dess aktörer och instititioner, dess ämbetsinnehavare och byggnader har hävdat att det finns faktiska motvikter mot livsvillkorens brutalitet. Dessa motvikter är helt reella och inte alls mänskliga konstruktioner och bygger vare sig på sociala överenskommelser eller inre psykiskas behov. Gud vilar i sin aseitet.
I europeisk kultur har denna stora helighet varit knuten till den kristna tron. Kyrkornas gav form åt dessa basala livsundringar. Allt sedan Ansgar steg i land på Sveriges kust fram till milleniets sista sekel har kristen tro haft ett slags självklarhetens tolkningsföreträde, på ont och gott. Tio Guds bud, Fader vår, dop och nattvard har kanaliserat människans skräck inför det Tomma. Berättelserna om Tomas, Petrus eller Job har kittat ihop en hel kultur kring gemensamma historier. August Strindberg, Pär Lagerkvist, Ingmar Bergman eller Torgny Lindgren är omöjliga att förstå utan Bibeln.
Som ett band mellan människor har den religiösa tron legat. Den har sagt att tillvaron inte alls är en följd av slump utan att den hade ett centrum, ett ursprung och ett mål och detta är Gud. Människan är inte blott en evolutionär biprodukt, följder av utvecklingens slumpmässiga språng utan önskad av en levande Andre, den hon kallar Gud. En gång fanns den bibliska världen som ett kulturellt axiom. Om inte annat som ett grundantagande att ifrågasätta eller ta avstånd ifrån. Livet sågs av den kristne som skapat av Gud. Varje människa skulle en gång återvända till Gud. Jesus Kristus är den store räddaren, tröstaren i nöden. Han är den osynligt stabilitet som likt en tall stöder en människa. Han är den som visar människan på mening och ett mål. Denna den andliga helighetens kristna dialekt – som nu lever i det tolkningskollektiv som kallas kyrka – är kanske på väg att granskas på nytt, nu när de profana heligheterna punkterats.
Talet om att samhällskroppen skulle ha en heligt överjordisk karaktär verkar något långsökt. Psykologin börjar ge vika som existentiell tolkningsnyckel. Vad sker? Endast tio procent av den svenska befolkningen har en kristen övertygelse. För närvarande tycks alltfler finna tröst i naturen, i musiken, i minnen, i vänskap eller ett glas vin i goda vänners lag. Men räcker sådant när det verkligen gäller? Kommer inte frågorna tillbaka i all sin råhet och är man då inte tillbaka till ruta ett. “Vem är du som uppfyller världens med din frånvaro?” Eller är detta bara fromma förhoppningar – önskedrömmar av en vilsen själ? Men här och där möter man Nikodemus om natten. Och de blir fler.
Litteratur
Berger,P. (1993) A far Glory. Faith in an Age of Credulity. Basic Book 1994.
Baumann, Z. (1994) Döden och odödligheten i det moderna samhället. Stockholm:Daidalos
Kolakowskij, L. (1992) Religion. Penguin Basic Books.
Wikström, O. (1994) Om heligheten och dess vägran att försvinna. Natur o Kultur.
Bokkapitel – 2001.