Musik och mystik hos Marcel Proust – religionspsykologiska perspektiv på litterära texter.
I det tidiga tjugohundratalet publiceras åtskillig prosa och poesi som gestaltar andliga eller existentiella teman. I samma mån som de etablerade religiösa samfundens sociala nätverk eroderar ökar sannolikt den skara människor som via skönlitteratur söker språk och uttryck för sina livsfrågor. Så erbjuder skönlitteraturen i det senmoderna samhället ett icke-organiserat sätt att bearbeta livsfrågor. Man kan, i sin egen takt och på sina egna villkor, fundera över andliga erfarenheter och livets eventuella mening. Man gör det utan att ta hänsyn till kyrkor, en dedicerad teologi eller reflekterade –ismer.
De episka gestalter som lever i litteraturens texter är självfallet konstruktioner. De skapas i mötet mellan berättelse och läsare. Läsupplevelsen är en fusion mellan en författares episka gestaltning och bokläsarens identifikation. Litterära ”personer” kan ur detta perspektiv få likartade funktioner som mytiska figurer ur Bibeln eller andra religiösa traditioner. En hel generation umgicks exempelvis med Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. Det nya milleniets åhörare berörs av sannolikt mer sången ”Du måste finnas!” ur musikalen Kristina från Duvemåla än av böckernas skildring av de som lämnat ljuders socken. Många har slagit följe med Herman Hesses Siddharta.[1] När det gäller personerna inne i Marcel Prousts jättelika roman På spaning efter den tid som flytt tycks de ”leva” som väl kända gestalter och referenspersoner. Särskilt återkommer läsare till den andliga funktion som konsten har. Denna uppsats vill dels ge några generella exempel på religionspsykologins relation till skönlitterära texter, dels visa på några drag i Marcek Prousts ”mystik”.
Litteratur och religinspsykologi
Skönlitteratur utgör – ur en psykologs synvinkel – en del av ett mentalt övergångsområde; den fiktiva ”värld” där konstnärliga skapelser lever i människans föreställningar. I det kollektivt kulturella medvetandet – via böcker, teatrar, bibliotek och filmdukar – återberättas ständigt nya historier om fantiserade gestalter. Dessa figurer hör till skilda romanvärldar, men många av dem övergår till att människors ”levande” följeslagare.[2] Åtskilliga är de läsare som gång på gång återgår till älsklingspassager i böcker och som umgås långt intensivare med fiktiva litterära gestalter än med sina egna vänner.
För religionspsykologin – vars syfte är att söka förstå religiösa erfarenheters uttryck och funktion – är det viktigt att analysera dokument som återberättar faktiska eller fiktiva figurers kamp med Gud/en immateriell realitet. Vare sig dessa upplevelser tillskrivs uppdiktade personer eller går tillbaka till en given persons egna erfarenheter utgör de arbetsmaterial för forskaren. Genom projektiv identifikation lever läsaren sig in i ett episkt universum; hon sluter ett slags slags fiktionskontrakt med författarjaget och bearbetar därvid indirekt sin egen religiösa/existentiella tematik genom att ”leva” den uppdiktade personens liv [3]
Under själva läsakten tycks dessa fiktiva personer tillskrivas en funktionell ”realitet”. De blir därmed viktiga referenspersoner, ett slags ombud för läsarens egna livsåskådningsmässiga funderingar. Enligt Sundéns rollteori – väl utvecklad i svensk forskning – fungerar personer i mytiska texter som identifikationspartners.[4] När bibelkunskap och bibelumgänge så dramatiskt avtagit i samtiden kan man anta att andra episka figurer kan fungera på likartat sätt.
En roman som ur alla aspekter fyller kriterier som god psykologisk gestaltaning och har hög litterär kvalitet samtidigt som den befolkas av karaktärer som har omvälvande upplevelser av religiös/mystisk art är Marcel Prousts jättelika På spaning efter den tid som flytt.[5] Världen vidgas, jaget upplöses och några av huvudpersonerna erfar sig i kontakt med en högre verklighet. I dessa epifanier har estetiken och särskilt den musikaliska upplevelsen en avgörande roll. Genom dessa erfarenheter kommer den upplevande i kontakt med en annan värld, verkligare än den synbara. Men samtidigt finns i Prousts roman en påtaglig ambivalens när det gäller den ontologiska statusen i denna erfarenhet. Är den blott en önskedröm skapad av människans fantasi – eller ligger i denna upplevelse en realitet, bortom den synbara?
Det finns kilometervis av forskning som berör Proust ur alla tänkbara vinklar, inte minst psykoanalytiska och intertextuella. Avsikten med denna uppsats är inte alls att tillföra denna forskning någonting nytt. Ur detta jättelika romanbygge – på dryga 3000 sidor – avser jag att enbart att uppmärksamma några mindre fragement av en upplevelsekvalitet som omnäms i romanen, nämligen den mystiska erfarenheten. Artikeln söker klargöra olika delement i denna erfarenhet och granska den roll som den har för ett par av de upplevande subjekten, dels dandyn Swann och ”jaget” i romanen, den blivande författaren ”Marcel” (som naturligtvis inte är densamme som författaren Marcel Proust).
Men först avhandlas några principiella frågor gällande ett religionspsykologiskt studium av en litterär text varav den centrala gäller i vilken mening man kan psykologiskt studera människor som bara ”finns” som episka konstruktioner? Därefter granskar jag en mystisk upplevelsekvalitet i Prousts roman samt ser hur denna förhåller sig till den musikaliska erfarenheten samt vilken ”verklighet” dessa estetiska erfarenheter sägs avspegla eller relatera sig till.
I RELIGIÖS ERFARENHET I SKÖNLITTERATUR
Vad kan man mena med en psykologisk studie av ett litterärt verk? I stället för att granska det livskåskådningsmässiga innehållet i en bok ( huvudpersonens, dramaturgins, den dialektiska dialogen mellan olika ståndpunkter gällande tro, tvivel, längtan, ambivalens) väljer religionspsykologen att fokusera på de religiösa erfarenheter som en eller flera gestaltar har och söker förstå dessas psykologiska förutsättning och funktion inom en enda roman (verkorienterat studium) eller mellan en romantext och upphovsmans egen upplevelsevärld (författarorienterad studium).
I biografiskt-psykologiskt inriktade framställningar gäller frågan hur en enskild författares personliga livsöden avspeglas i litterära texter. Här finns de eviga, oftast psykoanalytiskt orienterade grundade diskussioner om hur skribenter omedvetet kan ha påverkats av sin barndom och uppväxt och hur detta i sin tur påverkat (delar av) vederbörandes litterära skapande. Under några decennier i det sena 1900-talet har denna fråga i stort sett varit förpassad utanför akademin. Författarens egen intention eller erfarenhet har sagts inte ha något med den estetiska uppfattningen av verket att göra – en tämligen förenklad ståndpunkt. Inte heller har det ansetts tillföra någonting till tolkningen om man vetat något om författarens egen biografi, en rimlig hållning om frågeställningen gäller verkets estetiskt/litterära innebörd, men alldeles förenklat om avsikten med undersökningen är att klargöra relationen mellan fiktiv gestaltning och författares medvetna eller omedvetna intentioner.
I svensk religionspsykologisk forskning finns en hel del studier som rör en författares egen utvecklingshistoria och hur den avspeglar sig i teologi eller litterära texter.[6] De sista åren har Strindbergs och Dagermans egna skaparkriser kastat ljus över deras litteratur. Psykoanalysen har tillhandahållit tolkningsramar för att förstå hur författare omedvetet projicerar sin privata problematik på den fantiserade berättelser. En del forskare och analytiker har uppfattat den litterära texten ungefär som en patients drömmar. Textmaterialet har sagts avspegla en omedveten bearbetning av aktuella eller tidiga psykiska konflikter. Författaren Marcel Prousts berömda längtan efter moderns kyss i den första delen av romansviten – Swanns värld – och den ständigt kvardröjande idealiseringen av modern är naturligtvis nog så viktig för förståelsen för romanen men riskerar att skymma andra viktiga faktorer såväl i den litterära skapelseprocessen som i det litterära uttrycket.
I sådana mer biografiskt orienterade gengrer är det tydligt att religiösa frågor ofta stått i blickpunkten. Inte minst vid studiet av mystiska erfarenheter eller kampen med existentiella frågor framgår att texter avspeglar enskilda författares egna upplevelser och minnen. Men typiskt nog kan man på samma sätt säga att Peter Gays stora Freudmonografi avslöjar att inte bara skönlitterära texter utan även den psykoanalytiska teoribildningen hämtar stoff ur upphovsmannens omedvetna konflikter.[7]
Psykologiska frågeställningar i litteraturvetenskapen
När man vill anlägga religionspsykologiska perspektiv på skönlitteraturen så blir frågorna minst sagt mångsidiga. Några av dessa teoretiska och metodiska problem har jag belyst i andra sammanhang.[8] I nästan varje erfarenhetsorienterad studie över en litterär text görs en mängd psykologiska påståenden och iakttagelser. Men dessa är oftast impressionistiska. De är inte knutna till någon bestämd psykologisk skolbildning. Begrepp som nyttjas blir – ur psykologens perspektiv – oprecisa och löst utnyttjade. En central fråga är därför i vilken mån kan man säga att man tillfogar fördjupade insikter i psykologiska skeenden inne i ex vis en roman, om man använder en väl genomtänkt teori som tolkningsinstrumet. Låt oss illustrera med några iaktagelser ur litteraturvetenskapen.
1951 utkom det första numret av Literature and Psychology. Det är en kvartalsskrift som ser som sin uppgift att stimulera det forskningsmässiga mötet mellan psykologi och skönlitteratur. Om man granskar denna tidskrift under en femtioårsperiod kan man lätt få en uppfattning om vilka teman som varit uppe till diskussion och vilka lösningsförslag som varit på tapeten.
Man finner då tre typer av artiklar. Först finner man en grupp som diskuterar teoretiska och metodiska frågor. Här exemplifierar psykologer – oftast av en eller annan djuppsykologisk tillhörighet – sekvenser ur skönlitteratur för att understödja sina resonemang. Här finns både de som är kritiska till att uppfatta fiktiva personer som ”reella” och sådana som försvarar ett sådant förhållningssätt. Man diskuterar hur frågor om hur mötet mellan den implicita författaren och läsarens roll skall förstås.
Så finns en annan grupp studier som är biografiskt orienterade. Där är fokus främst riktade på enskilda författaröden och den förståelse som psykologiska, företrädesvis psykoanalytiska teorier där kan skapa. Här är författares brev, dagböcker, samtida vittnesbörd eller självbiografiska verk det naturliga utgångsmaterialet. Man söker alltså belägga sina psykologiska läsningar av litterära verk med hänvisning till upphovsmannens eller kvinnas privata liv. Ibland tolkas dikter eller hela verk som projektioner av eller (auto-) symboliska bearbetningar av upphovsmannens eget omedvetna.
Den tredje gruppen utgörs av psykologiska analyser av enskilda fiktiva gestalter och deras erfarenheter inne i enskilda verk. Sådana analyser kan antingen vara beskrivande eller tolkande. Somliga följer en romanfigur inne i en given text och tolkar denne med det material som finns i vederbörandes eget episka universum. Andra finner en typ av erfarenhet – exempelvis mystika epifanier – inne skilda texter och söker förstå den roll som denna har men utan extra-episka antaganden. En annan grupp koncentrerar sig på ett symbolspråk som ständigt återkommer i ett författarskap och kopplar samman detta med bakomliggande psykiska strukturer hos upphovsmannen. Åter andra undersöker en texts gestaltning av samspelet mellan man/kvinna eller förälder/barn i en författares produktion och tolkar dessa som författarens projektiva bearbetning av sina egna omedvetna tendenser. Det sistnämnda har ofta varit fallet när det gäller Marcel Proust.
Tolkningen fullgörs oftast inne i själva texten med de möjligheter och begränsningar det innebär. Detta gör att fiktionaliteten respekteras. Endast det som texten innehåller kan tolkas. Detta gäller om forskaren är intresserad av psykologiska processer och medvetet låter de estetiska kvaliteterna inte stå i centrum. En psykoanalytisk tolkning ”lässt durch ihre im Rezeptionsmodell festgelegte Identifikationsmöglichkeiten zu, daß das Erleben und Verhalten fiktiver Charakthäre wie daß von wirklichen Menchen aufgefasst wird.” [9]
Men ur litteraturvetenskaplig synvinkel kan detta psykologiserande te sig trivialt. Vid en litterär tolkning kan en romanfigur knappast plockas ut ur sitt sammanhang och läsas kontextlöst. I en strukturalistiskt läsning kan de exempelvis tolkas som representanter för övergripande myter. Syftet med en religionspsykologisk tolkning är emellertid inte underordnad det estetiskt/litterära helhetsperspektivet utan syftar till förståelse för religiösa erfarenheternas roll inne i ett episkt universum. Härav framgår tydligt att religionspsykologen har en annan infallsvinkel än litteraturvetaren. (Jag talar här inte om läsandets psykologi som delvis hör till ett annat frågekomplex).
Fiktiva personer som verkliga ?
Grundfrågan kommer man dock inte ifrån. Är det möjligt och framför allt är det meningsfullt att analysera en romangestalt såsom om denne vore en verklig person. Överfört till psykologins språk, är det möjligt att betrakta en uppdiktad person som ett ”case” och göra en psykologisk case-study?
Linnér skrev 1976 artikeln ”Fiktiva gestalter som verkliga”. Eftersom den är grundläggande i sin argumentation för att inte bara är möjligt utan tillika nödvändiga att psykologiskt beskriva en uppfunnen gestalt tar Linnér sin utgångspunkt i Dover Wilsons som svarar nej på samma fråga – det är inte möjligt och meningsfullt. Wilson riktade sig mot psykoanalytikern Ernest Jones berömda inledning till en ny utgåva av Shakespeares Hamlet. Mycket kategoriskt driver han tanken att Hamlet eller alla andra uppfunna personer naturligtvis inte alls ”finns”: ”apart from the play, apart from his actions, from what he tells us about himself and what other characters tell us about him, there is no Hamlet” vilken innebär att man måste undvika att göra psykologiska reflexioner.
Linnér visar övertygande att Wilson har vissa poänger i sin kritik av Jones oreflekterade och naiva psykoanalytiska tolkning. Även Wilson har emellertid försökt att förstå Hamlets inre värld i sitt stora arbete ”What happens in Hamlet?” Men just eftersom Wilson inte arbetar med psykoanalysens speciella begrepp märks inte hans psykologi lika mycket. Dock är det likafullt en psykologisk tolkning som Wilson ägnar sig åt. Därför undrar Linnér: ”Frågan huruvida fiktiva karaktärer kan behandlas som verkliga accentueras givetvis om vi laborerar med en termspäckad och kanske kontroversiell psykologisk teori, men den kvarstår likafullt när vi retirerar till vardagspsykologin endast skenbara teorilösa självklarheter”.
Dover Wilson förnekar alltså möjligheten att förstå Hamlet med en viss teoretisk ram. Men själv gör han en slags lekmanna analys av Hamlets inre liv och motiv till sina handlingar. Och då blir den märkliga frågan huruvida en teorilös eller vardaglig psykologiserande analys automatiskt skulle bli bättre, djupare eller sannare än den som söker hålla sig till en elaborerad psykologisk modell. Linnér svarar nej.
Linnér fortsätter: ”Ändå finns det ju – uppenbart för var och en av oss – en ontologisk skillnad mellan verkliga och fiktiva personer. Å ena sidan har vi människor som har blivit födda på en viss plats av vissa föräldrar och sedan unde varje ögonblick av sitt liv upptagit ett visst rum i världen. Fiktionens människor å andra sidan – var ´finns´de? Man får ibland höra att de bara finns på de tryckta sidorna i en bok eller liknande. Metaforiska formuleringar av detta slag är emellertid helt missvisande. Ett ögonblicks eftertanke säger oss att de fiktiva varelserna gestalterna – om de alls finns – lever i vår föreställning. Givetvis är denna väckt av det som står skrivet på boksidorna. Hur denna process går till behöver vi inte bry oss om just här. Det räcker med att vi besinnar det av oss alla erfarna förhållandet att de fiktiva gestalterna finns i våra föreställningar. Men vi kan genast tillfoga ur vår erfarenhet att detsamma gäller också för personer ur verkligheten. Antag att jag intresserar mig för Napoleon. Jag läser ögonvittnesskildringar av den store en intime och bygger med detta en bild av kejsaren! Antag nu att den enda bild jag har av Napoleon har hämtats ur Leo Tolstoys Krig och Fred. Allt talar för att min föreställning i båda fallen, fastän den varierar till sitt innehåll, byggs upp på samma sätt/…/ Mina försök att förstå den Napoleon som jag föreställer mig går ändå rimligen till på precis samma sätt, oavsett hur hag bedömer autenticiteten i bilden eller gestaltningen”. [10]
”Det förefaller därför realistiskt”, fortsätter Linnér ”att vi föreställer oss en människa på ungefär samma sätt vare sig vi anser att hon finns (har funnits) eller inte, likaså att våra instrument för att att förstå hennes motiv och handlingar är desamma i båda dessa fall. Det är alltså möjligt att uppfatta fiktiva personer som verkliga, särskilt när det gäller föröken att förstå deras inre liv. Genom skönlitteraturen får vi ju inblickar eller öppna luckor in till sådant som annars är ovetbart. Svårigheterna är mer av praktisk än av ontologisk art[11]. Mot bakgrund av Linnérs argument kan även studier av litterära personer tillföra insikter.
Uppenbart är Prousts författarskap ett av de allra mest framträdande i västvärlden. Få författare har så till den grad blivit betraktade som trovärdiga psykologiska skildrare. Få författarskap lever kvar i så många andra författares upplevelsevärldar. Vid sidan av den massiva mängd intellektuell reflexion över filosofi, psykologi och estetik som finns i denna gigantiska berättelse finns även skarpa iakttagelser av ett slags gränsöverskridande enhetserfarenheter – ofta i kombination med en andlig/mystisk erfarenhet. Det är dessa vi nu skall koncentrera oss på. De gäller både den allestädes närvarande berättaren (jaget – Marcel), estetsnobben Swann, målaren Elstir, författaren Bergotte eller musikern Vinteuil.
II
MYSTIK OCH MUSIK I PROUSTS ESTETIK
Tiden bortom tiden
Titeln på Prousts roman är egentligen missvisande. På en nivå kan det te sig som om den berättandes projekt var att försöka erinra sig det minnesmaterial som försvunnit i glömskans hav. Därför finns, i denna ocean av människor, snirklande meningar, estetiska och filosofiska utgjutelser och interiörer från sekelskiftets aristokratiska liv också en mängd iakttagelser av psykologisk art. De rör sig främst kring minne, glömska och återerinringar. De allra flesta känner till hur huvudpersonen, genom den berömda madeleinkaka utspädd i kamomillethé, fick en hel epok av sin barndomstid i Combray att träda fram. De fiktiva gestalter som ”har” dessa erfarenheter är självfallet påhittade men erbjuder identifikationer.
På en annan nivå rör romansviten en helt annan slags resa. Den har bara delvis har med förfluten tid att göra. Huvudpersonen anar och försöker snarare förstå sitt eget möte med en icketemporal kategori i upplevelsevärlden. Denna hemlighetsfulla erfarenhet kommer ibland spontant över honom och uttrycks då som en förlust av jaget,[12] eller som ett uppgående i en större total realitet.Den största glädje ingår i upplevelsen och den är evig och oförstörbar. Denna andliga verklighet tycks ”befinna” sig bortom eller under den yttre, sensoriskt iakttagbara verkligheten. Den blir tydlig i några hastigt förbiilande ögonblick i halvvaket tillstånd[13] och i naturens sköte. Men framför allt förmedlas den genom musik, litteratur, drama eller konst. Spaningen tycks alltså inte bara gälla den tid som flyr undan utan snarare den som består utanför tiden. Ibland anar människan reminiscenser ur den Eviga värld där själen en gång vistats och dit den en gång skall återvända till – en platonsk eller gnostisk tanke. Ett sätt att benämna denna oändlighetserfarenhet är just mystik.
Avsikten är nu att ringa in några av dessa erfarenheter och söka klarlägga hur estetiken ocn särskilt musiken – enkannerligen den fiktive kompositiören Vintuils andante för violin och piano – bidrar till att skapa den hos huvudpersonerna. En dov aning om en annan realitet kan man följa hos huvudpersonen ”Marcel” liksom hos andra aktörer i boken, särskilt ”mr Swann” liksom i ”Berättarens” egna reflexioner. Det som öppnar portar in i denna alternativa värld är för dem kopplade till naturen men ännu mer till konstnärliga uttryck. Huvudsakligen är det dock musiken som skapar en upplevelselänk mellan individ och en evig värld.
Mystiken och sanningen
Mina frågor är av två slag, dels en kritisk filosofisk, dels en mer deskriptivt fenomenologisk. Den första rör de mystiska erfarenheternass ontologiska status. För att kunna klargöra det kommer jag att granska tre sätt att förhålla sig till religiösa ”sanningar”. Den andra gäller hur de mystiska erfarenheterna gestaltas. Härvid blir mystikkriterier avgörande.
När det gäller den ontologiska sanningsfrågan vill jag visa på tre förhållningssätt. Det första menar att mystiska upplevelser skapar sammanhang, tröst och tillit. I själva verket är de dock falska fantasiprodukter. Mystikens – liksom poesin eller estetiken har en viktig psykologiska funktion då den bidrar till motvikt emot det svåraste av allt – rädslan för död och förintelse. Däremot är föreställningsinnehållet – en osynliga eller eviga värld – en mänsklig-alltför-mänsklig – produkt. Den går tillbaka på drömmar vävda av (fåfängt) hopp. Man söker snarare en undertext av funktionell art; social eller psykologisk. En andra riktning säger att människan genom andliga erfarenheter får tillgång till sådana delar av verkligheten som annars inte låter sig fångas. Mystiken är uttryck för ett slags ”immanent transcendens”. Man tar här sålunda inte ställning till de metafysiska anspråken. Upplevelskvaliteten blir giltig på sina egna villkor. Man stannar på en fenomenologisk nivå. En tredje linje säger att mystikern möter en faktiskt existerande transcendent verklighet, den låter sig bli känd via en mänsklig erfarenhet. I det sistnämnda resonemanget finns ett ofta metafysiskt axiom – medan det första utgår från ett mer positivistiskt eller materialistiskt förhållningssätt. Redan här kan det antydas att Proust rör sig mellan de tre förhållningarna. I de mer teoretiskt reflekterande delarna av romanen argumenterar han för en mer materialistisk linje medan hans fiktiva figurerna snarare beskriver sina upplevelser utifrån den andra och tredje linjen.
Låt oss se närmare på den första och den sista linjen. Den första kan kortfattat beskrivas så; människans erfarenheter av en upplevd en andlig verklighet – är egentligen endast en avspegling av hennes egna önsketankar. För att uthärda meningslösheten skapar hon omedvetet motbilder. Detta sker via konst, musik och natur. I dessa zoner formar hon även sina gudar. I sådana episka eller estetiska rymder kan hon vila ut. Konstens och mytens föreställda världar erbjudar moteldar mot varats omutliga brutalitet. Genom riter relaterar sig människan till dessa världar och hela kulturella system har byggts upp kring dessa fantasier. Men självfallet existerar inte de gudar och makter. De förblir mänskliga produkter. De uppfattas som symboliska representationer för dekrafter som människan inte råder över men vill besvärja. Dessa gudar kan tolkas som – i och för sig funktionella – språkspel. Men de förblir kompensativa metaforer för den ovilja människan känner inför den absurda döden. Religionens myter är illusoriska om än kanske nödvändig fantasiprodukter som kan erbjuda trygghet, glädje och mening.
Låt oss även förtydliga motbilden. Den säger Nej, det existerar en Annan verklighet som ibland lyser igenom i denna värld. Människan är inte alls instängd i en lagbunden och av kausala orsakskedjor fängslad tillvaro. Hennes medvetande och erfarna frihet är inte bara evolutionära biprodukter. Hennes sökande efter andlighet är inte blott en ersättning för meningslöshet utan reell. Inom sig har hon kvar ett minne av eller anar en försmak av en osynlig transcendent realitet. Den korresponderar mot människans längtan. Varje människa är, liksom tillvaron i sin helhet, önskad. Ur ett mer platonskt tankesätt grundar sig detta på att hon från början vistats hos den Andre. Det finns en Aning i tillvaron som – även om den är mystiskt undanglidande – är ett uttryck för en andlig verklighet. I, med eller under det synliga finns en alternativ värld. Där finns en dold maning i tingen, en förste rörare, en oändlig glädje. Marcel Proust låter musikens eller naturens skönhet gestalta mötet med detta evigt obegripliga.
Åter till beskrivningen av mystiken! Inom religionsvetenskapen finns förvisso ingen enkel koncensus kring ordet mystik. I detta sammanhang väljer jag att följa Antoon Geels definition där han framhåller att det är “en erfarenhet i en religiös eller profan kontext som omedelbart eller vid ett senare tillfälle av den upplevande tolkas som ett möte med en högre eller yttersta verklighet. Detta möte sker på omedelbar, enligt subjektet icke-rationell väg och medför en djup känsla av enhet och ett intryck av att denna erfarenhet ligger på ett annat plan än det vanliga, alldagliga livet och den medför vittgående konsekvenser i individens liv.”[14] Mot bakgrund av denna definition söker jag efter beskrivningar av personers möten med en yttersta verklighet som skett omedelbart och på en ickerationell väg och ger en känsla av enhet. Man kan då ser hur det finns olika delelement i Marcels mystiska upplevelser; dels beskrivs ofta hur självuppfattningen fragmenteras genom att jagets gränser upphör, dels erfar han sig momentant indragen i en större, icke-tidslig enhet fylld av den största glädje. Samtidigt finns det en teoretisk ambivalens beträffande realitetsgraden i denna ”alternativa värld”. Ibland tycks upplevelsen vara förklarbar i immanenta kategorier. Vid andra tillfällen är den reell och indikera en transcendent realitet, den beskrivs då som något evigt som motstår människans åldrande och död. Ambivalensen beträffande upplevelsens ontologiska status löses delvis upp för huvudpersonen Marcel i slutet av eposet – inte minst i bok sju, Den återfunna tiden. Där beslutar han sig för att inte förbli passivt betraktande estet utan i stället aktivt bidra till denna tidlösa värld genom att bli konstnär. Själva skapandet av en ”tid utanför tiden” inleds paradoxakt nog i samma stund som berättaren sätter punkt för hela sitt jättelika romanbygge med orden: ”Men om kraften blev mig beskärd så länge att jag kunde fullborda mitt verk, skulle jag först och främst visa hur människorna/…/ förutom den ringa plats som står dem till buds i rummet upptar en som är betydligt större, en plats som är omätligt utsträckt – eftersom de, likt jättar nedsänkta i årens djup, samtidigt har beröring med epoker skilda åt genom en ändlös räcka av dagar – en plats i Tiden. ”[15]
I den mån denna bok har en episk handling rör den bland annat det kall som författarjaget vill förverkliga: konstnärsdrömmen. De mystiska upplevelserna blir viktiga delar i processen från konstnjutning till konstskapande. På så sätt bringar han den oändliga tiden –tiden utanför tiden – in i den ändliga tiden I den konstnärliga akten frigörs medvetenheten om den alternativa värld där tidens pendel är ointressant och oro för döden avtar.
När det gäller Swann och Marcel så finns det delvis skilda sätt att förhålla sig till den ontologiska frågan, detsamma kan sägas gälla berättarjaget. Detta aktualiserar i sin tur frågorna om vem som har dessa upplevelser, är det författaren Marcel Proust född 1880 och död 1922, eller är det den implicita jaget, berättaren eller är det en eller flera av de skilda fiktiva ”personer” som rör sig inom detta enorma episka rum eller är det snarare läsaren som genom sin projektiva identifikation återskapar sina egna –halvt dolda – upplevelser?
Vem är det som har mystiska erfarenheter?
Det finns en psykologisk osäkerhet genom hela romanen. Författaren Proust har inte konstruerat en berättarposition där en distinkt och allvetande författare blickar ned på sina uppfunna personers liv och återger händelser i en enkel kausal tidsräcka. I stället finns en mängd skilda berättarjag och berättarpositioner. När man tagit sig igenom texten har man inte en aning om hur huvudpersonen Marcel ser ut. Han finns endast namngiven vid två tillfällen.[16]
Kanske gör dessa glidande subjekt att man kan se På spaning efter den tid som flytt som en ”medvetenhetsroman” –en värld rullas upp för läsarens ögon. När denna värld i sin tur är sedd genom berättarinstanser som är vagt skildrade och förblir anonyma bidrar detta till att läsaren lättare identifierar sig med berättarpositionen. Huvudpersonen utför sällan distinkta handlingar, står sällan inför valsituatoner utan förblir relativt passiv åhörare eller vittne. Hans sociala klättring i bourgeosin ter sig snart oavsiktig. Närmast viljelös förs han genom boken. När jaget är ”blankt” och har få epitet erbjuder de en större möjlighet till identifikation. Romanens verkliga drama utspelar sig sålunda även inne i läsarens medvetande.[17].
Det finns olika sålunda skilda upplevande subjekt i denna roman. Dessa är i sin tur under ständig förändring. Det “berättande jaget” är flytande i konturerna. Det tycks därför vara en av Prousts poänger att visa hur människors identiteter är stadd i förändring och ständigt konstrueras på nytt. För att illustrera mystiken och musikens plats har valts två “personer” som har mystiska erfarenheter.
Släktingen Swann är en viktig figur eftersom han fungerar som en viktig mentor för den unge drömmaren Marcel. Swann introducerar författaren Bergottes skönlitterära stil för Marcel och berättar bland om skönheten i Martinvilles torn. I romanen finns en differentiering mellan esteten som passiv konstnjutare och den skapande konstnären som genom den kreativa akten befinner sig i den tid som ligger bortom den vanliga.[18] Medan Swann förstår och hänvisar till konstens och musikens omskapande och tidsupplösande kraft – men inte förlöses till att själv skapa, så tar Marcel ett steg förbi njutning till skapande. Under romanens gång inser han att han har som kall att föra in den tidlösa konsten i världen. Konsten blir för Swann till ett kvasireligiöst dyrkande, en ersättning för det viktigare, det konstnärliga skapandet.
Spontan återerinring, natur och mystik
En första nivå av jagupplösning eller tidfragmentering ser vi i den välbekanta scen när Marcel äter av de madeleinekakorna som hans mor skickat efter. Vi kan kalla detta den spontana återerinringens mystik. I samma stund som det med kaksmulorna blandade théet rör vid hans gom, spritter han till. Han är på helspänn inför något ovanligt som försigick inom honom. En härlig lustkänsla hade fyllt honom; den var helt fristående och han ”hade intet begrepp om vad som orsakade den. Med ens tedde sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad, ty liksom kärleken fyllde honom nu lustkänslan med ett dyrbart innehåll. ”Eller rättare detta innehåll uppfyllde mig icke – jag var det.[19]”
Redan i detta korta avsnitt ser vi att detta enligt ovanstående mystikkriterier måste uppfattas som en sådan erfarenhet; subjekt och objekt upplöses. Den spontana erinringen leder till funderingar över det paradoxala i att den undersökande samtidigt är föremål för undersökningen – en solipsisiskt rundgång. Den realitet han erfar är inte något som återfinns som en följd av att man spanar, i stället är den något man skapar – människan blir sin egen ”gudom”:
”Jag sätter ned koppen och vänder mig inåt, mot min själ. Det är den som skall finna sanningen. Men hur? En djup osäkerhet kommer över oss varje gång själen känner sin egen otillräcklighet; då den samtidigt är sökaren och det mörka landskap som skall genomsökas, där inga hjälpmedel står till förfogande. Söka? Det räcker inte: skapa. Själen står inför något som ännu inte existerar och som den ensam kan förverkliga och genomtränga med sitt ljud. Swanns värld” Swanns värld 48.
”Jag börjar åter fråga mig vad detta okända tillstånd kunde vara, som inte förmedlade några logiska bevis men en så påtaglig och lycksalig verklighet att varje annan verklighet förbleknar därav”. Swanns värld 49.
”Men då ingenting annat återstår av en gången tid, när människorna har dött och tingen förintats, så lever ännu doft och smak ensamma kvar; bräckligare men livskraftigare, mera immateriella, mera trofasta och länge kvardröjande.Som döda människors själar dröjer de ännu länge kvar bland ruinerna efter allt det andra; de minns, väntar, hoppas och bär som på en nästan oskönjbar liten vattendroppes yta minnets oerhörda byggnad. Swanns värld, 50.
Här kan man iaktta ett förhållande som kommer att upprepas vid andra tillfällen nämligen att en påtaglig sensation i nuet – en bit kaka och en mugg thé – aktiverar en minnesbild. Just när denna minnesbild är på väg att välla upp till medvetandets yta så frigörs en insikt. Denna insikt handlar om tidens obeständighet och att livets förändringar därför är betydelselösa. Samtidigt är denna enhetsupplevelse kopplad till en glädje av unikt slag. Inte heller är det den uppvaknande som har denna upplevelse. Snarare är han själv denna upplevelse. Det finns sålunda en symbios mellan upplevaren och det upplevda. Denna jagfragmentering möter vi för första gången här men den återkommer på många andra ställen i romanen.
Just denna ofrivilliga tidsupplösningens mystik – framlockad av en påtaglig fysisk sensation – återkommer när Marcel är på väg att snubbla på en sten och ett helt minnesmaterial från ett besök i Venedig dyker upp. Den scenen återges alldeles i slutet av hela romanen i den avslutande del sju; Den återfunna tiden. Återerinringens mystik skiljer sig emellertid kvalitativt från den estetiska eller naturmystiska upplevelsen. Låt oss först granska några upplevelser i samband med läsning och i natur.
Den långsamma läsningen av god skönlitteratur skapar en hemlighetsfull delaktighet i alltet. Marcel lär sig genom författaren Bergotte att litterär stil inte alls är brist på betydelse utan snarare har en verkan som är euforisk och – just – tidsupplösande:
”Ett av dessa avsnitt hos Bergotte skänkte mig en ojämförligt mycket starkare glädje som jag erfor någonstans djupt inne i mig själv, i ett själsskikt som var mera omfattande och mera harmoniskt än mitt övriga jag och där inte hinder och skrankor längre tycktes existera. Swanns värld 95. …”genom sitt inre samband med alla stycken av samma art på något sätt blev tyngre och förtätades, och samtidigt vidgades mitt eget inre.” Swanns värld, 96.
”Plötsligt tyckte jag att min ringa tillvaro inte var så hopplöst skild från det Sannas rike som jag dittills trott, ja, att den till och med på vissa punkter sammanföll med detta, och jag fällde förtröstans glädjetårar över boken, som man gråter i armarna på en efterlängtad och återfunnen far”. Swanns värld, 98.
Den starka litteraturupplevelsen innebär en erfaren ”beröring” av en oändligt evig värld – där inga skrankor existerar – och i dessa citat finns ontologiska utsagor om denna världs autonoma existens, det Sannas rike finns.
Men så sker något paradoxalt. Strax efter det att Marcel sagt farväl till litteraturen – han inser sig aldrig kunna bli en stor författare – genomför han själv sin första skapande akt, han skriver ned sina upplevelser. När han sett några kyrktorn i Martinville erfar han först en glädje som är av liknande art som den som överväldigat honom vid théet och kakan. Men denna passiva konstnjutningens glädje fullbordas först när den förvandlar den till en skapandets glädje. Först så får den en annan kvalitet än både Swanns estetiska njutning eller hans egen återerinringsglädje:
“just när jag skrivit ned dem (sina iakttagelser ) på hörnet av kuskbocken, kände jag mig fullständigt befriad från dessa kyrktorn och jag fylldes av en sådan lycka att jag började sjunga för mig själv.” Det döljs bortom något som kunde sammanställas med en vacker fras, eftersom det uppenbarat sig för mig i form av ord som fyllde mig med glädje” Swanns värld 179.
Just denna kreativa akt slumrar inom Marcel tvärsigenom de tre tusen sidorna, ensam och isolerat, men den kommer upp till ytan när han på gården hos prinsen i Guermantes trampar på en sten I den återfunna tiden.[20]
Men innan dess har Marcel varit med om naturupplevelser som givit honom en tröst och samtidigt en aning om ”den andra världens” realitet. Den första infinner sig när han sitter invid några hagtornsbuskar och den andra när han ser klocktornen i Hilaire och Martinville. Via skönheten naturen och kyrktornens kommer insikter om det eviga något som tydligt ses i följande utdrag:
Hur länge jag än stod framför hagtornsbuskarna, inandades deras osynliga och oföränderliga doft, samlade mina obeslutsamma tankar kring den, förlorade och återfann den, gled in i den rytm varmed de strödde sina blommor här och var, i ungdomlig glädje och oväntade intervaller som påminde om musikaliska intervall – så bjöd de mig ständigt på samma outtömligt slösande behag, som jag likväl inte kunde analysera, på samma sätt som vissa melodier vilka man kan spela om hundra gånger utan att tränga sig in i deras hemligheter Swanns värld, 137.
/… ibland kunde ett tak, en solreflex på en sten, eller en doft som slog emot mig på vägen plötsligt hejda mig, ingiva mig en speciell glädjekänsla även därför att de tycktes under den synliga utan dölja något som de ville skänka mig, men som jag trots alla mina ansträngningar inte lyckades upptäcka. Swanns värld 175. De /…/skingrade därmed den leda och känsla av maktlöshet jag hade erfarit varje gång jag sökt efter ett filosofiskt ämne för ett stort litterärt verk. Men dessa intryck av form, färg och doft ställde på mig ett så hårt krav att söka upptäcka vad som dolde sig bakom dem… Så lämnade jag detta okända som dolde sig bakom en form eller en doft, i det lugna medvetandet att jag förde det med mig hem, skyddat av ett yttre höljer av bilder under viilka jag skulle återvinna det lika levan som de fiskar. Swanns värld 177
så lämnade jag detta okända som dolde sig bakom en form eller en doft, i det lugna medvetandet att jag förde det med mig hem, skydddat av ett yttre hölje av bilder under vilka jag skulle återfinna det lika levande som de fiskar jag när man tillät mig fiska brukade bära hem i en korg. — under alla dessa bilder anade jag en verklighet som jag inet hade viljestyrka nog att upptäcka” 1.176 Jag blir stående ensam i extas och genom regnets smattrande inandas doften av osynliga, aldrig vissnande syrener” Swanns värld, 181
Återerinringen, naturen och litteraturen är alltså de medel genom vilka Marcel får aningar om en alternativ realiet. Dessa tre upplevelseformer får dock en än större betydelse och transcendensliknande kraft först när de förs samman med en det musikaliska uttrycket genom den fiktive kompositören Vinteuils lilla ”fras”. Men för att nå förbi aning till realitet så måste konstnjutningen ersättas av konstskapande.
Vinteuils andante för violin och piano
Musiken ger en erfarenhet av en annan värld men den får även en något annorlunda ontologisk status än de antydningar som ges i återerinring, natur och litteratur. Vi möter den första gången som den enkla musikslinga som Swann råkar höra. Det är en andante sats för violin och piano av Vinteul. Musiken har visserligen kvalitetet i sig själv, men för Swann kommer den att kopplas samman med hans stora kärlek till Odette. Senare kommer samma melodislinga att få liknande funktion i Marcels liv, men nu som en hjälp att erinra sig den älskade Albertine.
Vinteuils andante, hans ”fras” har emellertid en kvalitet som ligger ett steg närmare en psykologisk-ontologisk realitet än litterära och målarens estetiska världar. Men de når även bortom de hagtorn eller der stora ekar i närheten av Balbec där Marcel haft sina naturupplevelser. Denna ”tilläggskvalitet” som musiken ger blir emellertid tydlig först senare för Marcel.
Plötsligt förvandlas musiken från att ha varit bakgrundsbrus i de mondäna salongerna till något djupt berörande för Swann. När han under en soaré hör denna okänd sonat vill han tänka djupare över frågor i tillvaron han börjat ignorera; “han hade fått vanan att ta sin tillflykt till likgiltiga tankar som tillät honom att slippa gå till botten med någonting.”[21] Men i stället för att använda den insiktspotential som musiken erbjuder reducerar Swann musikens andliga möjligheter genom att associera den till sin kvinna, Odette. Musiken förvandlas till deras kärleks “nationalsång”. Swann stannar kvar ett estetiskt njutande mönster. Senare skulle Swann även ge upp planerna på att skriva en essay över konstnären, Vermeer. Han förblir estet och blir aldrig kreativ konstnär. Men låt oss granska Swanns musikaliska erfarenhet:
Till en början hade han njutit enbart av den materiella skönheten i de klanger instrumentet frambringade. Och han hade gripits av en stark glädjekänsla/…/ violinens spröda, fasta, täta och dominanta melodilinje/…/ Med ens hade han tjusats av något som han varken klart kunde urskilja eller namnge, han hade sökt få grepp om den fras eller det ackort – han visste inte vilket – som glidit förbi och öppnat hans själ på samma sätt som vissa rosendofter i fuktig kvällsluft har en särskild förmåga att vidga ens näsborrar. /…/ Det kan inte hänföras till någon annan kategori av intryck. Ett sådant intryck är för ett kort ögonblick så att säga sine materia”. Swanns värld,205
Så kände Swann, vid minnet av den fras han lyssnat till och vid åhörandet av en del sonater som han lät spela för sig i hopp om att återfinna den, inom sig en osynlig verklighet av en art han upphört att tro på, en verklighet som han åter kände längtan och nära nog styrka att ägna sitt liv åt – som om musiken haft en elektivt inflytande på den andliga torka som drabbat honom/…/ Den utdragna ton som dolde mysteriet. Swanns värld 208
Den lilla frasen skapade inom en “törst efter en högre verklighet än de konkreta tingen. Den lilla frasen väckte inom honom törsten efter en okänd lycka, men den skänkte honom ingenting påtagligt att släcka denna törst med./…/ Han erfor en så djup vila, en så hemlighetsfull förnyelse vid att känna sig förvandlad till ett väsen som stod utanför mänskligheten, ett blint ologiskt väsen/…/ När han då i den lilla frasen sökte en mening som hans intelligens inte kunde tränga in i, kände han en egendomlig berusning i att beröva det innersta av sin själ alla förnuftets hjälpmedel och låta den ensam glida in i ljudets dunkla labyrinter” Swanns värld 233.
Här framgår både att musikupplevelsen är hemlighetsfull, ickemateriell och obeskrivbar. Samtidigt hänvisar den till en realitet som ligger mellan vag aning och säkerhet, den är varken av logisk eller empirisk karaktär, snarare är detta en intuitiv insikt som ligger bortom logiken. När gällande den realitetskaraktären blir det tydligare att musiken för honom har en mer distinkt ontologisk status än naturupplevelser av mystisk art. Det blir än tydligare när han senare yttrar sig om samma musikstycke
Ty vad den lilla frasen än kunde ha för uppfattning om dylika själstillstånds kortvarighet, så såg den ändå däri något helt annat än alla dessa människor: inte något mindre allvarligt än det praktiska livet, utan något så mycket högre än detta att det var det enda som var värt att ge uttryck åt. Själva ljuvheten i en hemlig sorg var vad den sökte återge och skapa på nytt; det allra innersta däri, som likväl till sitt väsen är omöjligt att förmedla och som förefaller ytligt för var och en som inte upplever det – allt dett hade frasen fångat och målat, och på ett sådant sätt att den tvingade alla åhörare, förutsatt att de var det minsta musikaliska, att uppskatta det och smaka dess gudomliga sötma/…/ Den form i vilken den yttryckt det kunde visserligen inte upplösas i resonemang. De musikaliska motiven var verkliga idéer tillhörande en annan värld och ett annat system, idéer höljda i dunkel, okända och ogenomträngliga för tanken men likafullt distinkta sinsemellan. Swanns värld , 341.
Swann misstog sig alltså inte då han trodde att frasen i sonaten ägde verklig existens. De var mänskliga såtillvida, men tilhörde samtidigt de övernaturligas väsen vi aldrig sett men trots detta med hänförelse känner igen när en av den osynliga världens utforskare lyckas fånga något av dem, hämta ned det från den gudomliga värld dit han har tillträde och för någar ögonlick låta det stråla ovanför vår egen. Det var vad Vinteuil gjorde med den lilla frasen. Swanns värld , 342.
Men samma kompositör skulle senare få en än mer platonskt idealistiska färgning. Den upplevelsen beskrivs i boken Den fångna. Men nu är det Marcel som lyssnar på Vintuels septett och ”spekulerar (han) över om detta inte kan ge en form av odödlighet till konstnären, åtminstone i form av ett konstverk med ett eget liv långt efter att konstnären själv är död”. Den fångna 225. Vinteuil var ju död sedan åratal tillbaka, men ”bland dessa instrument som han älskat hade det förlänats honom att för obegränsad tid fortsätta åtminstone en del av sitt liv. Var det bara hans människoliv? Om konsten inte var något annat än en förlängning av livet – var den då värd att offra något för. Är den inte lika overklig som det? Ju mer jag lyssnade till denna septett, desto mindre kunde jag tänka så” Den fångna, 226.
Musiken lockar Marcel nu till att själv bli konstnär för på så odödliggjord, dock inte i temporal mening. Han lyssnar till musiken som “ett löfte om att det existerade någonting annat än den intighet jag funnit i alla nöjen och till och med i kärleken, något som kanske kunde förverkligas i konsten; och om mitt liv tycktes så fåfängt, hade det åtminstone lämnat en del fullbordat”
Men ambivalensen inför musik upplevelsens ontologiska “tilläggsvalör” dvs en verklighetshalt som är något annat än projektioner av den idealiserande själen kvarstår även här. Åtminstone tycks de så i Marcels mer intellektualiserande resonemangen kring upplevelsen “Jag visste att jag aldrig skulle glömma denna nya glädjeton, denna appell till en överjordisk glädje, Men skulle den någonsin kunna bli verklighet för mig? Den frågan tycktes mig så mycket viktigare som denna fras – just därför att den bröt av hela min övriga tillvaro, mot den synliga världen – bättre än något annat kunnat tolka de intryck som med långa intervaller manifesterade sig i mitt miv, likt riktpunkter och grundvalar att bygga ett verkligt liv på, upplevelser inför kyrktornen i Martinville och inför ett träd i Balbec. Detta är den sällsammaste jag någonsin fått, en glädje av ett okänt slag.“ Den fångna 225.
När han i den avslutande delen Den återfunna tiden är på väg att falla när han vacklande står vid en sten väcker själva kropprörelsen minnesfragment – ungefär som den berömda madeleinkakan gjort och då återkommer återigen den spontana återerinringens mystiska upplevelse ”just när jag satte min fot på en sten/…/ var all min nedstämdhet som bortblåst av samma lyckokänsla som jag vid några tillfällen i mitt liv hade erfarit; vid åsynen av ett träd som jag trott mig känna igen ..och av vilka Vinteuls sista komposition hade givit mig ett slags syntes. iksom när jag kände smaken av madeleinekakan skingrades med ens alla oro för framtdien och alla intellektuella tvivel.” VII,165.Den återfunna tiden.
Sammanfattande diskussion
Skönlitteraturen innehåller berättelser där människor erfar sig i kontakt med alternativa världar. Dessa människor är mentala konstruktioner som uppstår i den läsandes upplevelsevärld, en symbios av faktisk text och människans kreativa fantasi. Religionspsykologins huvudsakliga uppgift är självfallet att studera faktiska, levande människor genom intervjuer, enkäter och observationer. Men även skönlitterära gestaltningar av religiösa upplevelser som tillskrivs romanfigurer är centrala att söka förstå, inte minst när stora mytiska berättelser till stora delar har försvunnit ur det kollektiva medvetandet. En sådan betydelsefull roman är Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt. Denna artikel visar att åtminstone två av huvudpersonerna, Swann och Marcel, har mystiska erfarenheter, att dessa har varit kopplade till naturen, till spontana återerinringar och till litteratur. Främst är det dock musikupplevelser som indikerar en helt annan verklighet. Men i särskild hög grad är den skapande akten i sig en transcendenssignal. I romanen finns en ambivalens beträffande den verklighetshalten i dessa upplevelser, de framställs än som en immanent realitet och än som en transcendent realitet – men både musikupplevelser och den skapande konstnärens uttryck kan ses som faktiska möten med ett slags platonskt odödlig värld, en tidlös tillvaro som är något kvalitativt annorlunda än en helt inomvärldslig kreativ illusion.
[1] För principiella frågor om litteratur och religionspsykologi se Owe Wikström. Aljosjas leende. Stockholm:Natur och Kultur, 1997.
[2] Se Paul W. Pruyser, The Play of Imagination, Toward a Psychoanalysis of Culture. New York:University Press 1983. M. Bowie, Freud, Proust and Lacan: Theory as fiction. Cambridge: Cambridge University Press 1987, Meaning and mental Representations.Ed.by Umberto Eco. Indiana: Indiana University Press.1988.
[3] M Fahlgren, Livet som historia. Självbiografi och psykoanalys. Ingår i Självbiografi, kultur och liv. Symboisum: Stockholm 1992, s 127-141
[4] Hjalmar Sundén, Religionen och rollerna, Ett psykologiskt studium av fromheten. Stockholm:Diakonistyrelsen
[5] Jag följer här Gunnel Vallkvists översättning från 1982. Stockholm;Bonniers Del 1 heter Swanns värld, del två I skuggan av unga flickor i blom, del fem Den fångna och del sju Den återfunna tiden. Bland Proustlitteraturen vill jag särskilt nämna S. Becket Proust. Stockholm:Bonniers 1992. G. Deleuze Proust and Signes. London:Penguin Press, 1975. J. Kristeva Proust and the Sense of Time. London:Faber & Faber, 1993, O. Lagercrantz, Att läsa Proust, Stockholm:Wahlström och Widstrand. P De Man, Reading (Proust), Allegories of Reading. Yale: Yale University Press 1979
[6] Se teoriavsnitten i Wikström, O Aljojas leende, 1997.
[7] Peter Gay. Freud. Man and the myth New York:Basic 1988
[8] Wikström ibid 1997.
[9] W. Achten,Psychoanalytische Literaturkritik, Frankfurt am Main:Moser 1981, s117. Se även W, Iser The fictive and the imagining. John Hopkin:University Press, 1993.
[10] Linner ibid. Bland de mer intressanta försöken att diskutera litterära karaktärers roll inom ett episkt universum finns i Smith, M. (1995) Engaging charachters: fiction, emotion and the cinema. Oxford: Clarendon Press där han självfallet uppfattar den fiktiga gestalten som en mental konstruktion som görs av läsaren tillsammane med texten, men han avvisar Harveys enkla dekonstruktivism . Se särskilt hans appendix 2 ”The attack on Character”: ”Our imaginative engagement with fictional narratives requires, I will argue, a basic notion or human agency or ´personhood´which is a fundamental elemnt of both our ordinary social interaction andof our imaginative activities”(17)/…/ Charachters form salient modes of narrative structures, but they do not stand outside them. The idea I am advancing is one usually lost in the void between the humanist and the structuralist conceptions of charachter; but it is precisely the inadequacy of both positions that calls for a more complex view. (18). Smith talar i stället om ”The person scheme” som bidrar till att tillskriva den fiktiga personen en autonomi.
[11] S. Linnér, ”Fiktiva gestalter som verkliga”. I Från Snoilsky till Sonnevi. Litteraturvetenskapliga studier tllägnade Gunnar Brandell. Stockhom 1976, 130 ff
[12] ”Ty jag tyckte mig själv vara det som boken handlade om; en kyrka, en stråkkvartett eller rivaliteten mellan Frans den förste och Karl den femte” Swanns värld, 9.
[13] ” Inte ens ytskiktet av vårt jag utgör en materiellt konstituerad enhet, som ter sig lika för amma människor och som var och en helt enkelt kan ta del av som av ett kontrakt eller ett testamente – vår sociala personlighet är en skapelse av andras tankar.” Swanns värld s12
[14] Antoon Geels & Owe Wikström Den religiösa människan. En introduktion till religionspsykologin. Stockholm:Natur och Kultur, 1999, 199.
[15] Den återfunna tiden , 327.
[16] Den fångna
[17] ”Vi ingriper i texten genom vår läsning av den, i vårt (mot-) överföringsbegär att bemästra texten, liksom i vårt begär att bemästras av den” citerad efter M Fahlgren (Livet som historia. Självbiografi och psykoanalys”. Ingår i Självbiografi, kultur och liv, Stockholm:Symposium 1992, 131
[18] Här följer jag delvis Jörgen Bruhn & Bo Degn Rasmussen Proust – en introduktion. Stockholm:Barrs borförlag, 2001
[19] Swanns värld s 47
[20] tja vars någerst!
[21] Swanns värld 207.