VAD TYST DET BLEV !
Om längtan efter och rädslan för stillhet
Det finns en grundläggande oro som ibland sticker upp
Många får något irrande i blicken när man börjar tala om vikten av eftertanke eller tystnad. För att inte tala om dem som är djupt skeptiska inför retreater och stilla dagar. Blir det alltför tyst säger de ”Slå på radion! Sätt på musik. Vad ödsligt det blir!” Paradoxen är tydlig. Å en sidan klagar många över att man inte hinner i kapp sig själv. Å andra sidan ser samma personer till att de aldrig är ensamma, aldrig möter tystnaden. Man vill något som man absolut inte vill. Man önskar möta sig själv men man blir livrädd för vad som då skulle ske.
Varför är det så? Kanske därför att stillhet även har ett mörkare stråk. För vad händer när man äntligen får tid för sig själv? Visst finns utandningens lycka: äntligen får man unna sig ro, man sover länge och mår gott. Andra går i skogen i stora stövlar, hör på fåglar, springer sin motionsslinga eller lägger ut fisknät.
Men till slut förvandlas ensamheten och tystnaden till ett blått vemod, en rastlöshet. Att vistas i ensamheten en längre period är inte enkelt. Snart nog framträder splittrande tankarna. De rusar runt. Till slut blir livsfrågornas branthet ofrånkomliga. Svarta fåglar häckar och livets fåfänglighet invaderar. Och man tänker: ”Jag står inte ut. Jag måste ut på stan. Jag ringer en vän. Jag gör vad som helst för att slippa möta mig själv.”
De klassiska andliga råd går ut på att i stället göra precis tvärtom: att stanna, möta sitt inre och att där färdas mot brunnar är en profylaktisk åtgärd. Hic locus sanctus est dvs. denna plats är helig heter det hos många kristna mystiker. I stället för att fly bort från sig själv gäller det att stå ut med sig själv. Även om det kan vara svårt är det hos sig själv som mognaden börjar. Att trampa vatten över sin egen existentiella oro tär på krafterna.
Om man av olika skäl tvingas till tystnad och eftertanke uppluckras inre väggar. Bortträngda tankar kommer flygande. Undringar om livets mening, döden, lidandet och skuld börjar cirkla runt i huvudet. Man kan till slut inte undkomma sin egen andliga vilsenhet. De gamla själasörjarna var överens; den går det inte att fly ifrån.
Påtvingad ensamhet och tystnad av typ sjukdom och lidande gör att man ”pressas till sig själv”, det är en centripetal rörelse – inåt. Där möter man just en ton av moll i livet. Den går inte att medicinera bort. I Ingen terapi i världen hjälper. Det blåa vemodet som uppträder när en människa blir helt tyst. Men tystnaden skall hon inte frukta, hävdar en del mystika traditioner. Varför? Jo, hon närmar sig skikt inom sig själv som är djupt existentiella, dvs säga de går inte att fly från samtidigt som de är oroande.
Ett av de klassiska svaren på varför människan blir oroad av den påtvingade eller eftersträvade tystnaden är att hon då inte kan undvika de stora livsfrågorna, de frågor man annars anar skall dyka upp men vanligtvis inte orkar ta till sig. De rör tidens obönhörliga gång, döden, lidandet, ondskan, den kosmiska ensamheten och Gud. Blaise Pascal talade redan på sextonhundratalet om människans centrifugala tendens (1662) – när hon i ensamhet gör en resa in mot sig själv möter hon de terapiresistenta undringarna, det blå vemodet. Men det smärtar
Människan gör nästan vad som helst för att slippa möta sitt eget inre. Hon kastar sig in i hektiska aktiviteter — allt för att undgå den bittra insikten om sin egen obetydliga plats i tillvaron. Att på allvar upptäcka och inse att det egna livet är ett tunt streck i tidens hav är inte alldeles behagligt.
Det finns alltså en stress som inte har ett dugg med överbelastning på arbetsplatsen att göra men som inte heller gäller trista hemförhållanden. Inbyggd i själva den mänskliga existensen finns en vilsenhet kring livets mening och mål, hur man skall stå ut med sitt eget åldrande eller sin rädsla för död och tomhet. Att förlägga ungdomsfixeringens stress (en existentiell åldersnoja) på arbetsplatsern eller att transformera kulturella hetsfaktorer (som kommer från populärkultur, mediala ideal och Sköna hems trivselfascismen) till ett medicinskt språk och ge detta en diagnos är sannolikt missriktat. Undringarna inför livsfrågorna finns alltid kvar.
För att undvika missförstånd: yttre faktorer bidrar självfallet till jäkt. Stress har dock inte enbart med en alltför hög arbetsbelastning att göra. En förbisedd källa till den höga hastigheten och irrande blickar är den otäck tanke som uppträder när människan gör den centripetala rörelsen – inåt mot sitt inre, nämligen känslan av att livet egentligen balanserar mot en fond av fåfänglighet. Många känner att de måste spotta upp sig varje dag trots att man egentligen inte orkar. På ytan måste de vara glad — men bakom det finns ibland en existentiell ensamhet. Insikten om tidens gång, åldrandets obeveklighet eller att man själv snart skall vara utplånad från jordens yta kan ibland bli outhärdlig. Detta gäller kanske inte under ungdomstidens expansiva period. Men vemodet kan bli desto mer påträngande när man ser sina barn växa eller när man helt plötsligt förstår att man inte längre varken är ung eller medelålders utan ”äldre”.
Sagt på ett annat sätt: talet om stress, utbrändhet och utmattningsdepression har självklart med arbetsförhållanden att göra, men samtidigt kan arbetet också bli en projektionsskärm. Om man har ett förvirrat privatliv, som bland mycket annat kan handla om oavslutade separationer och ständig skuld inför barn och livspartner, är det lätt att projicera sin oro på jobbet.
Min poäng är att otillfredsställelsen eller rastlösheten kan samtidigt vara en hälsning från ens andliga kärna. Den existentiella tomheten — som skulle bli ångestladdad om man såg den i vitögat — blir lättare att undvika om man i stället begraver sig i arbete eller ser till att man aldrig har tyst omkring sig, stillheten och ljudlösheten som hot.
Kanske kan man se livsfrågorna ur ett rollperspektiv. Ständigt lever människan i olika roller och sociala mönster som man följer. Men vilken är den innersta identiteten, den till vilken man återvänder och från vilken man bedömer alla sina andra aktiviteter? I rollen som “mamma” finns barnen; genom att vara mor bekräftas eller ifrågasätts en kvinna av sina barn. I rollen som “lärare” finns elever eller studenter. I sin professionalism relaterar man till andra. Yrkesrollen är ofta central i en människas liv. Men vid sidan av alla roller finns även en personlig eller andlig ”roll”, den man möter i tystnaden och i ensamheten. Detta innersta autentiska jag behövs för att skapa en dialog med andra och med tillvaron som helhet. Men många räds denna innersta roll. Samtidigt, just där i människans centrum, möter människan ofta de existentiella undringarna. Men där finns även den ”roll” som man använder för att relatera sig till tillvarons andliga centrum – den fromme kallar detta Gud.
Just därför skulle de gamla själavårdsfäderna säga: ”Ignorera i perioder din yrkesroll, din föräldraroll, din fritidsroll, den roll som du har bland släkt och vänner. Sök skaffa förutsättningar där du kan komma i kontakt med ditt eget inre. Sök upp tystnaden och observera vad som då händer? Vilka tankar konfronteras du med när du blir inte ljuden ständigt stör.? Ha inte bråttom. Det som kommer upp måste du ta på djupt allvar!”
Så, vid sidan av den centrifugala rörelsen menar Pascal att det också finns en centripetal rörelse, en kraft som utgår från personlighetens centrum. Men den hörs oftast inte. Problemet är att många inte länge upplever sig har något inre centrum. Man halkar hela tiden omkring på andra arenor än sin egen.
Den fantiserade gemenskapen
Vad händer när man förlorat förmåga att stanna upp, när rastlösheten har blivit en del av ens liv. Vilket liv för man när ordet trivsel i stort sett bara är ett minne som man ser tillbaka till (”förr hade vi tid, vi åt tillsammans, träffades och skrattade”) eller en förhoppning som man ser fram mot (”tänk när man får långledigt, när man får semester eller vid pensioneringen, då skall det bli bra”). Orden ”lugn, stillhet, tystnad, må bra” tycks alla oftare förpassas från nuet till dåtid eller framtid.
För att kompensera bristen på ett rikt liv – ”lever” många genom andra – men passivt. Den massmedialt konstruerade komplotten erbjuder en flykt från vardagens hets. Avslappnad i fåtöljen följer man såpoperornas intriger – sådant lugnar. TV-seriernas huvudpersoner känner man bättre än sina egna vänner. Tidningarna slår upp pseudohändelser från pseudovärldar med krigsrubriker: ”SKANDAL. Robinson Adam har förälskat sig i Robinson Eva!!” Samtalen om fiktiva världar skapar förvisso gemenskaper på arbetsplatser och i vänkretsar. Men det förblir påhittade eller medierade verkligheter — fjärran från de reella gemenskapernas svårigheter och rikedom.
Faktiska vänner och bekanta kan man inte bara betrakta på teve. I deras världar blir man indragen. När en granne ringer på dörren och undrar om man kan hjälpa honom att städa i hans garage, kan man inte inte trycka på ”off-knappen”.
Varför ökar video- och tevetittandet? Kanske är detta till slut det enda sociala liv man orkar med. Samtidigt som gamla vänner längtar efter att man ska höra av sig, eller när man även själv skulle önska att kan kunde upprätthålla gamla vänskaper, blir det liksom inte av. Kanske teveserieras fantiserade gemenskaper ett slags alteranativa världar. Där kan man ”dosera sitt sociala behov” genom att leva intensivare. Men bevittnar andras påhittade kriser och lyckor eftersom man inte hinner eller orkar leva sitt eget liv. Denna ökande fiktiva socialitet är intressant eftersom den stora ensamheten i Sverige är så påtaglig. Men var går gränsen mellan å ena sidan den självvalda rädslan för att inte störa och vara till besvär och å andra sidan den gråa tomhet som uppkommer när ingen längre frågar på djupt allvar:”Hur har du det egentligen?”
Vem höjer en bägare till den vanliga enkla vänskapen, vem ifrågasätter de högljudda men konstgjorda skratten i teven. Vem odlar motståndet mot medialt glitter och pseudovärldarnas mångfald?
Flykten in i sjukdomen
I det ständiga talet om hets och utbränning finns en cynism, ibland en arrogans. Den oavsiktligt romantiserade hyllningen av tystnaden är ibland förödande. Det glättade talet om vikten av att ta time-out bör kompliceras.
Det finns alldeles för många människor för vilka stillheten är plågsam. För dem blir hyllningen av långsamhet och tysta rum ett hån. De våndas för tomma dagar. De skulle göra vad som helst för att få vara lite jäktade – att få ha lite bråttom. Det ständiga rapporteringen om utbrändhet förvandlas till hån för den arbetslöse eller för den som tråkar ihjäl sig i sitt stimulansfattiga liv. Det finns en risk att den av sig själv jagade storstadsmänniskan generaliserar sin egen livssituation. Hon projicerar därmed egen rastlöshet på alla andra. Den jäktade tror att varenda en har bråttom. Men den bakvända stressen – att ha för litet att göra ger liknande symtom som att ha för mycket att göra. Stimuliöverflöd ger i grunden samma plåga som stimuliunderskott .
Samtidigt är det uppenbart att ljudnivåer och stress faktiskt ökar. plågar människor och ger upphov till vag otillfredsställse. I en hetsad och orolig kultur kan sjukdomen till slut bli en sista tillflykt – en refug. Först när man får en diagnos finns ett slags social bekräftelse på att dem stress man erfar är adekvat. Man har fått ett erkännande. Kroppens egna signaler ger människan ett socialt accepterat skäl att stiga åt sidan. Varför, jo symtomen talar ett språk som kräver uppmärksamhet. Ryggont, huvudvärk, sömnlöshet är organismens eget sätt att ropa ”det går för fort, det är för högljutt, du måste bromsa in!” Sjukskrivningen blir då trots allt mindre skamfyllt än att säga att man inte står ur eller orkar med.
Den ständigt jagade människan har inte längre några fickor i tiden – långsamma zoner – där hon hinner ikapp sig själv. Det inre och inre och yttre bullret överröstar hennes egen röst. Därför längtar hon till slut efter en medicinsk etikett. Först så kan hon luta sig mot något objektivt. Hon får rätt att slappna av utan att vara generad eller känna sig ligga samhället till last. Kanske är sjukskrivningar snart det enda legitima sättet att komma undan höghastighetens kravfyllda ljudmiljöer.
Diagnoser färgas i sin tur av tidsandan. De har mer eller mindre hög status. En gång hette de bleksot eller neurasteni. För några år sedan var det oral galvanism, elallergi eller yuppiesjukan som gällde. Symtomen var extrem trötthet, värk i muskler och leder eller depression. Senare utvecklades det så kallade kroniskt trötthetstillståndet; en reaktion på en alltför kravfylld livssituation. I det gryende tredje milleniet har utbrändheten förvandlats till utmattningsdepression. Men det gemensamma för alla dessa kultursjukdomar känslor av att överstimulering (parat med färre ytor för eftertanke, stillhet och lugn) till slut omvandlas till kroppsliga symtom. Det som gestaltas genom kroppen möter accepterande och respekt. Att äntligen få en diagnos skapar ett slags identitet.
Men problemet med samtidens hektiska sökande efter diagnostiseringen och medikaliseringen är att detta kan dölja andra och mer komplicerade orsakssammanhang. Det finns en frestelse etikettera buller eller reducera stressproblem till individens biologi. Sådana svar tycks exaka, men de gör ibland inte rättvisa åt en patients arbetsmiljö, ljudnivåer och sociala stressorer. Medicinens tolkningsföreträde förblir starkt, men borde kompletteras av en psykisk, social, kulturell och politisk analyser. Strukturella problem osynliggörs ibland av det medicinska språket. Diagnosers kritierielistor säger inget om genes eller terapi.
Till detta kommer risken att lägga ansvaret för utmattning enbart på individen. Sådant är direkt förödande inte minst när färre personer måste utföra fler uppgifter på kortare tid eller när en person aldrig erbjuds tid för tystnad på arbetsplatser.
Men det ligger i profitens intresse att stressen individualiseras. Strukturella och politiska orsaker är momentant dyrare att åtgärda. Samtidigt blir det långsiktigt billigare för samhället.
Vikten av stilla, lågmälda samtal
De andliga traditionerna har alltid hyllat det stillsamma samtalet. Att lågmält föra en dialog med en annan person gör att man måste formulera sin egen undran, sitt eget tvivel och även sin övertygelse. Ingen vet egentligen vad hon tror, förrän hon har formulerat det. Vaga tankar eller en dov längtan kan få form först när det oklara tas på allvar, där dialoger leder till upptäckter. I det goda samtalet tvinnas gemenskapen samman med det trevande sökandet efter vem man själv är.
Det klargörande samtalet har alltid varit viktigt för den andliga och den personliga mognaden. Genom att få ge ord åt sig själv och att återge sina minnen skapar man sin livshistoria. Människan måste få berätta om sitt liv inför någon som lyssnar. Då först blir hon till. Genom att formulera sig själv tvingas hon att bli tydlig inför sig själv. (Jag följer här delvis Andersson Att samtala 1979)
Språket förblir människans värdefullaste tillgång. Det är språket som gör samtal möjligt. Språk och samtal gör människan till människa. Ändå förekommer samtal förvånansvärt sällan. Människan debatterar och orerar, kommenderar och konverserar, slöpratar, skvallrar och festtalar, tigger, klagar, predikar; men samtalar gör hon sällan. Ändå är samtalet elementärt. I samtalet flätas gemenskapsbehov samman med uttrycksbehov, känslobehov med kunskapsbehov.
Samtal är utbyte, samspel, upptäckt och äventyr. Det är redskap för gemenskap och medvetenhet. I det goda samtalet tycks människan bli som mänskligast. I det goda samtalet håller ord och tankar jämna steg. Det goda samtalet är konst, forskning och vardaglighet; det får språket att mjukt forma sig efter inre och yttre verkligheters konturer. Tonfall och tonläge har sin roll. Tystnaden gör orden tydliga, det finns larm som bara kan överröstas av tystnad. Meningsskapande är iver, tveksamhet och sökande pauser. Ett bra samtal är främmande för det neurotiska ljudfyllandet. Semantikens rymd är större än rummets.
Det goda samtalet älskar nyanser. Samtalets etik är viktig. Grundläggande är förmågan att vara oense utan att bli osams. Att argumentera utan att insinuera, att i det djupt personliga odla ett slags opersonlighet. Att skilja på sak och person och att aldrig odla gissningslekar om skumma motiv, när klargörande skäl finns. Så långt Andersson.
Det goda samtalet innebär ett fritt utbyte av tankar som förmår skapa någonting nytt och samtidigt respekterar skillnaderna mellan de samtalandes ståndpunkter. Det goda samtalet strävar inte nödvändigtvis till någon syntes — än mindre till konsensus. Harmoniseringens underliggande strävan: ”Vi tycker nog samma sak egentligen” är fjärran från dialogens krav på intellektuell hederlighet och respekt för skilda värden. Det stillsamma samtalet förutsätter förtroende; det är ett sätt att tänka högt. De flesta av oss kan inte i ensamhet bygga ut våra tankekedjor särskilt långt; vi måste få formulera våra idéer som vi inte är säkra på att vi står för, helt enkelt för att höra hur de låter och se vart det leder.
Att bli tagen på allvar, avslyssnad är kanske en nog så viktig social preventiv åtgärd som det ständiga talet om stresshormoner, anorektiska institutioner och åtgärdspaket. En kopp kaffe tillsammans med en god vän som inte ständigt ser på klockan eller har en blinkande mobil på bordet är kanske en viktigare ”åtgärd” än åtskilliga sammanträden. Stillheten återerövrad.