En av dagarna strosar jag resonerande runt med en av mina amerikanska kollegor. Han har just landat efter en långflygning från Los Angeles. Vårluften i Uppsala är genomskinligt skön. När vi gått genom parken har han börjat berätta om hur Gustav Vasa enade landet på femtonhundratalet och nu vill han absolut se gravkoret i Domkyrkan.
Jag blir lite förvånad och tänker: Va? Här går denne brunbrände, jeansklädde, lite lufsige forskare; en av världens främsta på alternativ andlighetens relation till populärpsykologi, en som vet allt om hur de indiska religionerna förändras av den amerikanske kulturen. Han känner av varje nyans i västvärldens sätt att vrida mystikens traditioner in i enkla system för att nå wellbeing. Så går karln här och pratar om Gustav Vasa! Vi som skulle söka pengar till EU-projekt … Jag får söka i mitt minnes krokiga korridorer för att ha nåt vettigt att säga.
Men vi vankar ned i Domkyrkan och jag hör en sydstatsamerikansk släpig dialekt hålla en initierad föreläsning om enhetskulturens storhetstid på femtonhundratalet. Med sin mobiltelefon tar han ett foto av kungagraven längst fram i det östra gravkoret. Där ligger ”Gastav – how do you say that?” mitt emellan sina hustrur. ”Isn’t that cute”, säger han och rör sig snabbt vidare i sina vita jumpadojor.
När han sedan hittar Birgitta-koret berättar han utförligt om den heliga Birgittas visioner, hennes resor till Rom och grundandet av kloster. Han betonar att hon kritiserade maktens arrogans och kyrkans flathet under trettonhundratalet. I förbigående undrar han om samtidens svenska kyrkor är ett salt i såren på staten?
Storögd lyssnar jag när han säger att han absolut måste få se Swedenborgs grav, denne sjuttonhundratalsmystiker som såg syner och umgicks med den himmelska världen. Visst är det konstigt, säger han, att denne gamle stofil och andeskådare fortfarande påverkar den alternativa new age-fromheten. Änglatron är större än någonsin i USA. Flera populära böcker handlar om Swedenborg. ”And the body of this guy is right here, Oweee, isn’t that great!”
Jag börjar nu bli alldeles yr i huvudet av hans hejdlösa – men klarsynta – associationer och paralleller.
På dagarna diskuterar vi att privatiserad och icke-institutionell religion blir allt vanligare, att allt fler mixar religiösa föreställningar från de mest skilda håll för att skapa sig en identitet. Man tror utan genans både på drömfångare och CG Jungs arketyper samtidigt som man läser Dalai Lama, Johannes av Korset och gärna går i mässan. Det mångkulturella och postmoderna samhället skapar helt nya typer av religiositet.
Vi kollar nyandliga filmer på YouTube och diskuterar sociologer och etnologer som försöker urskilja ett mönster i den mångdimensionella samtiden. Forskarkollegorna är i sitt esse. Vi resonerar om hur både den ekologiska krisen och den ekonomiska förvirringen skapar ett slags global osäkerhet. Många söker då inre rötter, ett andligt universum.
Allt detta känner jag igen. Sociologer och antropologer är överens: den urbana människan har allt mer elastiska religiösa föreställningar, de är allt mer otrogna mot färdiga system och de blandar från skilda traditioner så att präster och imamer blir nervösa, för att inte tala om dogmatiskt troende.
Men efter mötet med denne man slår mig tre saker. Det första är att de intressantaste forskarna är de som inte bara har ett samtidsperspektiv (plågade av nuets tyranni) utan rör sig tvärs genom historien, det andra är att de förmår kryssa mellan kulturer och kunskapsfält (de är mot etnocentrismen – att västerlandet är alltings mått), det tredje och viktigaste – det är så lätt att bli så hemmablind, att inte se det självklara, det som man har runt omkring mig.
Hur många tusen gånger har jag inte cyklat förbi Domkyrkan, sett upp på dess spiror, suttit rörd i gudstjänster och konserter, vankat i ensamhet, mediterat, halvsovit, bett. Jag har sett, men ändå inte sett. Ska det behövas en jeansklädd orakad jetlaggad jänkare för att uppmärksamma mig på att tidens spår följer oss tätt, att min egen historia ger relief åt det vi kallar samtid. Det vi kallar nyandlighet är på många sätt urgammalt, kritik av överorganiserad religion har alltid funnits.
Det blir också tydligt att jag bokstavligen dagligen trampar omkring på kulturlager, övertäckta av självklarheter.
När han åker säger han att han inte ville skryta eller briljera. På planet över till Sverige hade han helt enkelt läst en guidebok, haha. Visst, tänker jag, men poängen var ju att han fick mig att tänka. Man borde gräva där man står!
Jag blir lite förvånad och tänker: Va? Här går denne brunbrände, jeansklädde, lite lufsige forskare; en av världens främsta på alternativ andlighetens relation till populärpsykologi, en som vet allt om hur de indiska religionerna förändras av den amerikanske kulturen. Han känner av varje nyans i västvärldens sätt att vrida mystikens traditioner in i enkla system för att nå wellbeing. Så går karln här och pratar om Gustav Vasa! Vi som skulle söka pengar till EU-projekt … Jag får söka i mitt minnes krokiga korridorer för att ha nåt vettigt att säga.
Men vi vankar ned i Domkyrkan och jag hör en sydstatsamerikansk släpig dialekt hålla en initierad föreläsning om enhetskulturens storhetstid på femtonhundratalet. Med sin mobiltelefon tar han ett foto av kungagraven längst fram i det östra gravkoret. Där ligger ”Gastav – how do you say that?” mitt emellan sina hustrur. ”Isn’t that cute”, säger han och rör sig snabbt vidare i sina vita jumpadojor.
När han sedan hittar Birgitta-koret berättar han utförligt om den heliga Birgittas visioner, hennes resor till Rom och grundandet av kloster. Han betonar att hon kritiserade maktens arrogans och kyrkans flathet under trettonhundratalet. I förbigående undrar han om samtidens svenska kyrkor är ett salt i såren på staten?
Storögd lyssnar jag när han säger att han absolut måste få se Swedenborgs grav, denne sjuttonhundratalsmystiker som såg syner och umgicks med den himmelska världen. Visst är det konstigt, säger han, att denne gamle stofil och andeskådare fortfarande påverkar den alternativa new age-fromheten. Änglatron är större än någonsin i USA. Flera populära böcker handlar om Swedenborg. ”And the body of this guy is right here, Oweee, isn’t that great!”
Jag börjar nu bli alldeles yr i huvudet av hans hejdlösa – men klarsynta – associationer och paralleller.
På dagarna diskuterar vi att privatiserad och icke-institutionell religion blir allt vanligare, att allt fler mixar religiösa föreställningar från de mest skilda håll för att skapa sig en identitet. Man tror utan genans både på drömfångare och CG Jungs arketyper samtidigt som man läser Dalai Lama, Johannes av Korset och gärna går i mässan. Det mångkulturella och postmoderna samhället skapar helt nya typer av religiositet.
Vi kollar nyandliga filmer på YouTube och diskuterar sociologer och etnologer som försöker urskilja ett mönster i den mångdimensionella samtiden. Forskarkollegorna är i sitt esse. Vi resonerar om hur både den ekologiska krisen och den ekonomiska förvirringen skapar ett slags global osäkerhet. Många söker då inre rötter, ett andligt universum.
Allt detta känner jag igen. Sociologer och antropologer är överens: den urbana människan har allt mer elastiska religiösa föreställningar, de är allt mer otrogna mot färdiga system och de blandar från skilda traditioner så att präster och imamer blir nervösa, för att inte tala om dogmatiskt troende.
Men efter mötet med denne man slår mig tre saker. Det första är att de intressantaste forskarna är de som inte bara har ett samtidsperspektiv (plågade av nuets tyranni) utan rör sig tvärs genom historien, det andra är att de förmår kryssa mellan kulturer och kunskapsfält (de är mot etnocentrismen – att västerlandet är alltings mått), det tredje och viktigaste – det är så lätt att bli så hemmablind, att inte se det självklara, det som man har runt omkring mig.
Hur många tusen gånger har jag inte cyklat förbi Domkyrkan, sett upp på dess spiror, suttit rörd i gudstjänster och konserter, vankat i ensamhet, mediterat, halvsovit, bett. Jag har sett, men ändå inte sett. Ska det behövas en jeansklädd orakad jetlaggad jänkare för att uppmärksamma mig på att tidens spår följer oss tätt, att min egen historia ger relief åt det vi kallar samtid. Det vi kallar nyandlighet är på många sätt urgammalt, kritik av överorganiserad religion har alltid funnits.
Det blir också tydligt att jag bokstavligen dagligen trampar omkring på kulturlager, övertäckta av självklarheter.
När han åker säger han att han inte ville skryta eller briljera. På planet över till Sverige hade han helt enkelt läst en guidebok, haha. Visst, tänker jag, men poängen var ju att han fick mig att tänka. Man borde gräva där man står!