Vad gör vi med själen, kamrater
Det är inte varje dag som man läser böcker som med elegans rör sig mellan antikens filosofi, evolutionslärans nuvarande ståndpunkter, renässansens humanism och kognitionspsykologins senaste rön. Jag har några veckor umgåtts med Kenan Malik med rätta prisade bok Man, Beast and Zombie. What Science Can and Cannot Tell Us About Human Nature från 2000. Det är en både lättsam och lärd text. Författaren sitter på tunnelbanan, går på muséer, lyssnar på Beatles samtidigt som han kritiskt refererar oceaner av forskning och filosoferande kring två problem; människans undanglidande natur och (natur-)vetenskapens förklaringsanspråk.
Maliks fråga är inte originell: Vari består likheter och skillnaderna mellan Homo Sapiens och övriga primater eller hjärnan och en jättelik dator och hur man förklarar man dessa skillnader? Det originella är att han bemödar sig om att göra rättvisa åt olika discipliners svar – särskilt evolutionsbiologi och kognitionspsykologi. Han sätter in vetenskapernas synsätt i en kulturell och filosofisk ram och har ett befriande sätt att inte trycka in ordet ”Själ” eller ”mysteriet ” så fort naturvetenskapen har otillräckliga svar. Men problemet handlar om vart tar det specifikt mänskliga tar vägen om man hävdar att hon uttömmande kan förklaras i ett strikt biologiska, kemiska, naturvetenskapliga termer? Denna fråga menar han fått en allt starkare betydelse efter den accelererande paradox som följt på renässanshumanism betoning av upptäckt: iakttagelse, experiment, lagbundenhet. Människan som sades vara alltings mått och skapelsen krona visade sig rätt snabbt vara en komplext system av evolutionära krafter. Gud ersattes av Naturen, änglarna av Generna. Trots humanisternas storvulna tal om människans höghet blir hon alltmer detroniserad.
Men paradoxen kvarstår. För män som Bacon eller Newton var vetenskapen det yttersta tecknet på humanism; att både förstå och domesticera världen. Men senare slets människan ned från sin piedistal. Samtidigt fördes Naturen upp och blev allting mått. Denna kluvenhet fortlever från Descartes och Darwin till Dawkins och postmodernisterna. Vi har lärt oss att förstå världen inklusive människan i huvudsakligen mekanistiska termer, en process som drev ut talet om Anden i flaskan, gud eller en yttersta mening. Vetenskapen avförtrollade världen. Samtidigt finns en grundläggande motsägelse när man omedvetet tillskriver människan icke-mekanistiska förmågor som vilja, självständighet och ansvar. Någon måste rimligen hålla i en penna när man skriver en artikel, eller skall vi tro att det i själva verket språket som håller i pennan. Men varför tillskrivs i så fall Språket för att inte tala om Naturen eller Evolutionen ett slags subjektivitet?
Människans hjärnkavitet och hjärnkapacitet är stor. Hon har en originell förmåga att bilda inre representationer av yttervärlden och utav sig själv (något som vår egen evolutionsbiolog/filosof, Peter Gärdenfors, så elegant visat). Ibland grips hon av en förundran över jaget, friheten, döden och meningen. Men just denna hennes förmåga till självreflexion är tragisk eftersom hon förblir inlåst i en evolutionär nödvändighet. Allt tal om autonomi, ”existensens längtan efter essens”, spelet mellan frihet och determinism blir rena pseudofrågor. Flyktig som en dimma lägger sig hennes medvetenhet i ett biologiskt kärl eller ännu klarare: människans medvetande är intenting-annat-än detta kärl.
Det är just här Malik sätter ned bromsklossarna. Han undrar varför denna materialism eller wissenschaftsaberglaube har utvecklats till ett axiom i vissa delar av vetenskapssamhället. Samma personer som med lätthet reducerar människan till ett biokemiskt preparat är noggrann med att i nästa stund uppfattas som ett självständigt jag, en ansvarig samhällsvarelse, ett subjekt som skriver en text.
Det finns något underligt i maskineriet människan, menar Malik. Vissa saker kan inte alls förklaras av naturvetenskapen. Enkla kausala förklaringar måste med nödvändighet kompletteras med finala förståelser. För att kunna förklara en persons handlingar krävs att man lägger in en mellanliggande variabel mellan stimulus och respons; den tänkande, kännande,planerande och autonoma personen. Därför; det svarta hål som vi kallar ”jag” eller ”självmedvetande” tycks förbli motståndskraftigt. Men huruvida detta jag ”finns” i någon slags metafysisk mening – kanske som en kringflytande själ – tror jag inte Malik lägger sig i. Han har snarare en pragmatisk hållning. För att vara intellektuellt ärlig i sitt studium av människan måste man hålla sig med en term som förmår att fånga in hennes ansvarighet, hennes estetiska sensibilitet eller sökande efter mening.
I samtal med ett oändligt antal forskare tycks Malik driva tanken att människan inte bara som något mer-än utan snarare något annat-än summan av sin evolutionära bakgrund och inlärda kognitiva mönster.. Detta till synes triviala påstående kvalificeras genom bokens olika delar. Här möter vi forskare som hävdat att man måste eftersträva enkla kausala förklaringsmodeller, allt i syfte att kunna reproducera experiment, med allt vad det betyder av intersubjektiv kontrollerbarhet, skiljande på fakta och värdering etc. Detta menar Kalik är en självklar uppgift och resulterar helt följdriktigt att människan – ur just ett sådant perspektiv – blir en del av ett biologiskt/kemiskt universum. Men att talet om subjektets död inte bara skulle vara en postmodern uppfinning utan dessutom ett biologiskt faktum ifrågasätter Kalik starkt. Tvärtom är viktigt att forskaren – även naturvetaren – beaktar människans upplevelse av sig som ett aktivt subjekt som samspelar med kultur och samhälle. En del av hennes handlingar är determinerade av arv och gener, några är följder av kulturell och social inlärning, men åter andra en konsekvens av hennes högst privata val. För att kunna förstå det sistnämnda kommer man aldrig ifrån ord som avsikt eller intention. Neurologi samverkar med kulturella tolkningar av filosofisk art.
Kalik gendriver både en enkel biologisk eller psykologisk grundsyn. Han hyllar i stället både-och principen. Människan som intentionellt subjekt behöver inte alls försvinna ur bilden bara för att man ser hennes bundenhet i sin natur. Bara för att medvetandet självfallet har en biologisk grund betyder detta inte att ord om frihet, demokrati, skönhet eller tro skulle vara nonsens. Malik tycks sålund värna om skillnaden mellan den metodiska reduktion som är nödvändig för alla som vill fixera sitt forskningsföremål och den ontologiska reduktion(ism) som säger att människan är ”ingenting-annat-än ” biologi eller psykologi.
Postmodernisternas och socialkonstruktivisternas megafoner avhånas vederbörligen i kostliga avsnitt. De tycks mena att kunskap skapas och upprätthålls genom den ordbinge som håller samman en grupp i ett givet fält – men ”egentligen ” finns ingen yttre värld. En sådan depressiv hållning är snarast suicidal eller solipsistiskt menar Malik. Naturvetenskapen ger oss förvisso kunskaper om en faktisk yttre värld. Men också naturvetenskaperna måste se att tolkningen av dess data är följder av en kulturell inskolning i mer eller mindre tydliga ideologier. I de idéhistoriska genomgångarna av naturvetenskapens bindning till sin tids kulturklimat är Malik lysande.
Människan är alltså ett objekt som man kan mäta, väga, lägga in i kedjor av orsaker, the Black box som Skinner hävdade. Men hon är paradoxalt nog samtidigt ett intenderande moraliskt subjekt som stör sin enkla lagbundenheten. Om man gör människan till en agent som kan påverka de betingelser som hon lever av, då blir hon inte då något annat än sekundär bi-effekt till ett stumt evolutionärt spel?
Spänningen mellan vetenskapligt mekanistisk förståelse eller human intentionalistisk kvarstår fortfarande, trots vackert tal om de två kulturernas möte. Vad gör vi med själen – kamrater? ” är Maliks fråga. ” Han svarar genom är att lättsamt och lärt tugga sig genom oceaner av forskningslitteratur och hittar de glipor där människan som subjekt slinker undan. Jag förstår att denna bok har vunnit många läsare.
Man beast and Zombie. What Science Can and Cannot Tell Us About Human Nature (London:Phoenix Paperback 2001, 467 s). Publ i Dagens Vetenskap 2002)