O beata solitudo ( Ur ”Att älska livet mer än dess mening” NoK aug 2010.
Många människor talar inte med någon alls under dagar eller veckor. Den opersonliga TV:n eller radion står på för att någon mänsklig röst skall höras. Detta är den onda, förödande ensamheten. Den måste med alla medel bekämpas. Men låt oss påminna oss om den goda ensamheten. Den skiljer sig från den påtvingade ensamheten. I kyrkornas långa historia har man ofta betonat den självpåtagna och frivillig ensamheten. Där drar man sig aktivt undan någon dag eller några timmar för att hinna ikapp sig själv. Ordet ”retreat” betyder just att dra sig undan.
Vår tids upptagenhet med och bekymmer för mänskliga relationer är kanske ett uttryck för vi snart inte längre kan vara ensamma, inte står ut med att inget händer. Den ständiga betoningen av social gemenskap verkar på något sätt ersätta tidigare generationers ängslan för den oberäkneliga och otrygga naturen.
Andliga vägledare återkommer ofta till termen O, beata solitudo: O, heliga ensamhet. Innebörden är tydlig. Den människa som trivs med, eller åtminstone står ut med, sig själv har sannolikt stor förmåga till djupgående gemenskap med andra. Hon ”behöver” inte andra, klänger sig inte fast vid andra av rädsla för sin egen ensamhet, men skräms inte heller av för djup kontakt eller av att andra människor skall komma henne alltför nära. Kanske beror det på att hon i ensamhet har övat sig i att vila i en annan slags gemenskap, den med sig själv liksom i den hemlighetsfulla delaktighet i det mysterium som vi kallar Gud, den som var, är och skall komma. Den – också i ensamhet – trygga människan har en inre integritet som tillåter både närhet och distans.
Visa människor beskrivs ofta så. Det finns en värdighet, självständighet och egenartad styrka kring den människa som ibland söker ensamhet, som kan vila i sig själv.
Den goda ensamhetens gåvor kräver ansträngning för att upptäckas. Det finns många sätt, men de kräver att man skaffar sig ”fickor ”i tiden. Att gå in i en sval kyrka och tända ett ljus och tänka på någon man älskar, att under en arbetsdag strunta i lunchen, lägga undan dagstidningen och sitta i en park och iaktta folk, att skriva några rader i en bok som är bara är ens egen – sådant hjälper till att ordna ens inre. Man vet ju inte riktigt vem man är förrän man har formulerat sig.
Den goda ensamheten är inte bara avsaknad av andra människor. När man är utlämnad till sig själv anas en sakta susning, ett slags tilltal.
I början är ensamheten svår – tankarna åker runt, man skönjer ingen ordning. Mystikerna råder människan att ignorera denna förvirring. Dröjer en människa sig kvar i ensamheten kommer hon nämligen att lägga märke till ett annan slags övergivenhet en andlig törst. Det är i detta inre mörket människan upptäcker sin egen törst inför alltet, sin längtan efter någonting Större, det heliga, något som grundläggande stabilt. I dessa situationer bör hon reflektera över Augustinus bön: ”Betänk, Herre, att min törst efter dig är Ditt eget verk”.