Det är helt tyst i universitetets stora läsesal, Carolina Rediviva i Uppsala. Här om någonstans är det opassande att störa. Varje tappad linjal, skrapande av en stol eller en dåligt dold viskning gör att mina medforskande systrar och bröder upprört vänder sig. Och visst, irritationen är berättigad. Är det någonstans som allt störande måste minimeras så är det här. Man hör tangenter ticka hos dem som skriver på sina laptops, bläddrande i böcker, en dämpad gäspning. Utanför står vårsolen het. Bussar brummar.
Just när jag läser om filosofin bakom surrealismen får jag fnissande syn på Hylingers skämt. ”Får det vara en kopp Kafka?” – ”Nej, jag föredrar ett glas Joyce”. En farbror som ser ut att syssla med filosofins syn på ånglok hyssjar åt mig.
För en introvert murvel är det underbart att tillbringa några svala timmar härinne. Jag försöker förstå den samhällskritik och konstsyn som startade ungefär när Edvard Munchs expressionism slutade, gick över till Salavador Dalis dadaism och vidare i Rene Magrittes surrealism.
I dag har jag kommit in på patafysiken som litteratur, en underlig mix av studentikos drift med akademisk bildning, kritisk reflexion och svalt ironiska iakttagelser. Allt görs med en glimt i ögat – häpp! Poängen är att punktera allt retoriskt svammel menar doktor Oktav Votka (sic.), av dem som krånglar till sitt språk för att visa att tanken är oklar.
Jag har nu fått lära mig att patafysik är (häng med här den som kan!) ”De imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter” eller ”Vetenskapen som följer efter metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna” eller ”Patafysiken sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken” eller den ännu trevligare definitionen att ”Allt är samma sak”.
Mina ögon blir stora när jag försöker förstå dessa nonsensutsagor, men framför allt har jag kul. Efter exakt tjugofem år som professor vet jag att mycket okunskap döljer sig hos dem som ständigt använder krångligt språk eller modeord som ”diskurs”, ”den Andre” eller ”Postmodernitet”. Gång på gång tänker jag på Strindbergs ord ”Förklara? Har man någonsin lyckats förklara något. Genom att omskriva en hop ord med en annan hop ord”.
Det finns exkluderande elitistiska språk som gör att man snarare vill signalera sin tillhörighet till en viss grupp inom akademi, kyrka eller samhället. Varför måste man säga ”budgetunderskott ”när det gäller dåligt med pengar eller ”kognitiv dissonans” när det betyder tvivel etc etc, för att inte tala om namedropping.
Gravallvarligt sitter jag i bibliotekens svalka och läser om vad nonsens betyder för att kunna se världen fräscht. Paradoxerna sägs gränsa till sådana samband. Ungefär som när jag skämtsamt sände in en artikel som hette ”The positive meaning of no” för en internationell tidskrift. Den kom in.
Poängen är snarare att försöka genomskåda det krångliga och inte ständigt söka mening. Går det att komma förbi det ständigt rannsakande intellektets boja? Leken, det oväntade, det absurda, vart tog det vägen? Är livet verkligen värt att ta på sådant allvar och vem var det som talade om att vara ”som ett barn”? Men just när jag läser följande ”vegodikt” kastar jag mig snabbt upp ur stolen och ger tusan i patafysik. Leende går jag ut i vårsolen för att köpa en glass:
”Jag kan ej äta den framsatta biffsteken. Förthy den företer tydliga livstecken.”
Just när jag läser om filosofin bakom surrealismen får jag fnissande syn på Hylingers skämt. ”Får det vara en kopp Kafka?” – ”Nej, jag föredrar ett glas Joyce”. En farbror som ser ut att syssla med filosofins syn på ånglok hyssjar åt mig.
För en introvert murvel är det underbart att tillbringa några svala timmar härinne. Jag försöker förstå den samhällskritik och konstsyn som startade ungefär när Edvard Munchs expressionism slutade, gick över till Salavador Dalis dadaism och vidare i Rene Magrittes surrealism.
I dag har jag kommit in på patafysiken som litteratur, en underlig mix av studentikos drift med akademisk bildning, kritisk reflexion och svalt ironiska iakttagelser. Allt görs med en glimt i ögat – häpp! Poängen är att punktera allt retoriskt svammel menar doktor Oktav Votka (sic.), av dem som krånglar till sitt språk för att visa att tanken är oklar.
Jag har nu fått lära mig att patafysik är (häng med här den som kan!) ”De imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter” eller ”Vetenskapen som följer efter metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna” eller ”Patafysiken sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken” eller den ännu trevligare definitionen att ”Allt är samma sak”.
Mina ögon blir stora när jag försöker förstå dessa nonsensutsagor, men framför allt har jag kul. Efter exakt tjugofem år som professor vet jag att mycket okunskap döljer sig hos dem som ständigt använder krångligt språk eller modeord som ”diskurs”, ”den Andre” eller ”Postmodernitet”. Gång på gång tänker jag på Strindbergs ord ”Förklara? Har man någonsin lyckats förklara något. Genom att omskriva en hop ord med en annan hop ord”.
Det finns exkluderande elitistiska språk som gör att man snarare vill signalera sin tillhörighet till en viss grupp inom akademi, kyrka eller samhället. Varför måste man säga ”budgetunderskott ”när det gäller dåligt med pengar eller ”kognitiv dissonans” när det betyder tvivel etc etc, för att inte tala om namedropping.
Gravallvarligt sitter jag i bibliotekens svalka och läser om vad nonsens betyder för att kunna se världen fräscht. Paradoxerna sägs gränsa till sådana samband. Ungefär som när jag skämtsamt sände in en artikel som hette ”The positive meaning of no” för en internationell tidskrift. Den kom in.
Poängen är snarare att försöka genomskåda det krångliga och inte ständigt söka mening. Går det att komma förbi det ständigt rannsakande intellektets boja? Leken, det oväntade, det absurda, vart tog det vägen? Är livet verkligen värt att ta på sådant allvar och vem var det som talade om att vara ”som ett barn”? Men just när jag läser följande ”vegodikt” kastar jag mig snabbt upp ur stolen och ger tusan i patafysik. Leende går jag ut i vårsolen för att köpa en glass:
”Jag kan ej äta den framsatta biffsteken. Förthy den företer tydliga livstecken.”