Den sista tiden har jag umgåtts med Marcel Proust. Hans skildringar av de fiktiva kyrkorna och klocktornen i S:t Hilaire och Martinville fascinerar. Åtskilliga stenar och pelare har han gjort nästan självlysande. Med sina meanderliknande meningar låter han skiftningarna mellan ljus och skugga frammana katedralernas lyster. De svalor som kastar sig kring rosettfönstren liksom hagtornsbuskarnas skönhet gör att man inte läser ”På spaning efter den tid som flytt”. Snarare dras man in i en eterisk estetisk värld som endast det exakta språket, poesin, kan fånga. Han har ett sätt att iaktta en portal eller skulptur så att upplevelsen av skönhet kommer i centrum. Han ger språk åt de skiftningar som sker i åskådarens sinne. Visst hänvisar han till yttre detaljer av kyrkohistorisk art – men de är få.
Proust översatte konsthistorikern John Ruskins ”The Stone of Venice” (1851-1853). Dock fjärmade han sig från dennes idealiserade syn på gotiken. Proust misstrodde skulpturernas förmåga att utsöndra ett slags epifanier, ge oss delaktigheter i de osynligas rike. Det är snarare i betraktarens öga som konstupplevelsen utspelar sig.
Prousts suggestiva språk är påtagligt frånvarande i den bok jag har haft under armen när jag några dagar tillsammans med en kikare vandrat runt i Uppsala domkyrka. Volymen Kragstenarnas hemlighet; medeltid i Uppsala domkyrka. av Sven Tengström och Benft Z Nordström foto Tord Harlin (Z-Produktion Uppsala 2010 179 s) är inte ute efter att skildra de intryck som konsten gör utan vad några av kyrkans skulpturreliefer faktiskt föreställer, Strävan efter det nyansrika seendet är påtagligt; att urskilja varje detalj och avlocka dem ett teologiskt innehåll.
Estetiken är inte fokus utan att ”läsa” stenhuggarnas bilder på pelaromgången längst fram i kyrkan. Det är snart glömd konst att lyfta fram det obeaktade. Skiftningarna i dessa grå reliefer riskerar att helt ignoreras. De befinner sig nämligen i närheten av en annan sevärdhet.
Drygt en halv miljon turister vankar mer eller mindre andaktsfulla inne i Uppsala domkyrka varje år. På ett ställe brukar många rycka till. Just när de passerar högaltaret framme i öster ser man konstverket. En kvinna är nästan skrämmande realistiskt framställd. Hon är 160 cm hög, iklädd en vardaglig kappa, kjol och vinterkängor. Det mörka håret som sticker fram under huvudsjalen är äkta, kroppen gjord av silikon. Det är Anders Widoffs installation ”Maria – återkomsten”(2005). Närapå otäckt verklig står en 45 åriga kvinna med fårat ansikte. Med intensiv blick spejar hon rakt österut, mot den gudason som försvann. Hon skådar nu över Gustaf Vasas gigantiska sarkofag. Medeltidens Mariakor ersattes ju vid reformationen av det Vasakoret där Gustaf ligger fet. Widoffs Mariaskulptur är spektakulär. De som står framför henne påverkas. Kanske är det hennes intensiva ögon och skenbara vanlighet som attraherar. Alla människors existentiella väntan tycks inskriven i hennes blick.
Men lyfter man ögonen ett par meter ovanför Widoffs konstverk ser man kragstenarna uppe på koromgångens pelare. En bit ovanför manshöjd omgärdar de högaltaret. De är inte särskilt belysta. Tvärtom är de svåra att se. Genom Tengström och Nordströms bok lyfts de ur sin anonymitet.
Författarna hävdar att motiven på kragstenarna inte bara är uttryck för de gotländska stenhuggarnas fria konstfärdighet eller för de dygder som högmedeltidens prelater önskade främja – något som hävdats av konsthistoriker.
Tvärtom driver författarna med en illa dold envishet att motiven utgör kondenserade uttryck för den tankevärld som fanns i det sena 1200 talet och tidiga 1300 talet och som i sin tur färgat gotikens arkitektur. I Sigtuna fanns både arkitekter och stenhuggare som var djupt impregnerade av den thomistiska verklighetsuppfattningen som florerade särskilt i Frankrike. Skolastikens tanke om tillvarons kristna ursprung, mening och mål översattes av stenhuggarmästarnas uppdragsgivare i reliefernas motiv. De illustrerar och fördjupa medeltidens teologiska tankeväv.
Allt detta låter sig sägas,men det är svårt att låta sig övertygas om att det skulle finnas enkla linjer mellan universitetens filosoferande över kristen tro och de yviga bilder som präglade stenhuggarkonsten. Det hindrar inte att detta är intressant läsning för den som vill förstå den medeltida teologins symbolspråk, ifrågasatt och delvis förstörd par århundraden senare av reformationen.
Boken startar alltså med en idéhistorisk översikt.När vi väl satt på oss trons glasögon menar författarna att vi har lättare urskiljer bildernas mening. Hela kyrkobyggnade är egentligen ingenting annat än en gigantisk semiotiskt kod som både döljer och avslöja den kristna trons elementa. Men ivern att belägga sambandet mellan thomistisk tankeväv och bildsviterna förblir nog en fråga för konsthistoriker att utlägga. Nu verkar det hela något för tillrättalagt.
Så hur resonerade det tidiga 1300-talets teologer? Enligt författarna så här: Hur kommer det sig att någonting över huvud taget existerar hellre än ingenting? Denna grundläggande undran inför själva tillvaron är basal och finns självfallet också i vår egen samtid – det konstiga i att det faktiskt finns en verklighet; quod est. Denna principiellt metafysiska undran kan nog naturvetenskap inte besvara. Där stannar man vid frågor om hur verkligheten är beskaffad, dess väsen eller vad den är (quid est). Men tingens väsen eller natur ju är inte orsak till och kan kanske inte förklara det faktum att de existerar. Det är alltså enligt skolastikerna skillnad mellan väsen och vara.
Sedan länge har vi sen- eller postmoderna människor lärt oss av den logiska positivismen eller empirismen att väsensfrågan är meningslös. Meningsfrågor har också sagts vara fel ställda. De kan ju inte besvaras vetenskapligt, vare sig logiskt eller empiriskt, Lika fullt återkommer frågorna ”Meningen, meningen, vad är meningen?”
Svaret på varför någonting existerar snarare än ingenting var för Thomas och skolastikerna givet – snarast ett axiom; en rå och distinkt Gudstro: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”; ur intet. Han är den ytterst transcendenta orsaken som ger verklighet åt skapelsens mångfald. Men själv är Gud utan orsak; det absoluta och nödvändiga Varat. Annorlunda uttryckt är både vara och väsen är detsamma hos honom. Så tolkade medeltiden det svar till Moses på hans fråga efter namnet på den Gud som uppenbarar sig i den brinnande busken: ”Jag är den jag är” på hebreiska JHWH. För Thomas av Aquiono var ”Den som är” den mest adekvata gudsbestämningen. Insikten om att något existerar implicerar dock frågan om varför något är. Ja, så här går man på. Men det är här skapelsetron kommer in. Självfallet kan den ifrågasättas, men just detta svar finns gestaltat i kyrkokonsten
Tron på en bakomliggande intention hade sin narrativa grund i de bibliska historiensa. Kragstenarnas hemlighet är enligt författarna yttryck för den gudomliga uppenbarelsen. De skriver att ”Budskapet ges i form av en stiliserad och symbolisk värld som i århundraden lockat betraktare till nya tolkningsförsök av de gåtfulla bildernas innebörd. Varje sten är en gåva till oss från dess upphovsmän – en vädjan om förståelse. Inte bara för bildernas ytliga skönhetsvärde utan fastmer för dessa bilders andliga och moraliska innehåll som finns dolt i varje sten”.
Ett enda exempel får illustrera deras tes. Alldeles i närheten av Lindoffs Maria finns kragstenen som föreställer ”Kristus den sanna vinstocken”. Där ser man ett grovhugget manshuvud ur vars mun två vinrankor växer ut med bladverk som omger huvudet. Ögonen skelar lite, blicken verkar inåtvänd och frånvarande. Dessa vinrankor har sammanlagt tolv blad och dessutom sju druvklasar. Detta motiv kallat ”The green man” är väl känt i konsthistorien och sägs ibland gå tillbaka till Bacchus, vinets och rusets gud och till den antika Dionysuskulten. Den tidiga kyrkan tog över redan existerande bilder. Detta är ett sådan lån. Det illustrerade Psaltarens första psalm står det att den rättfärdige är ”som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i sin tid, aldrig vissnar bladen”. Även Jesaja liknar Israel vid en vingård. De sju druvklasarna sägs motsvara de sju huvuddygderna. Apostlarna var tolv.
Kragstenarna är således till för att peka på människans relation till tillvarons ursprung: Kristus. Självfallet är han i centrum i ”Kristus den sanna vinstocken” men syns även indirekt i kragstenen över ”Marias insomnande”. Indirekt antyds han i bilden över ”Jakobs kamp” – av kyrkan setts som förebildande berättelsen om försoningen genom Kristus. Han lyser i den sten som handlar om stjärnan över Betlehem Men Kristus är också närvarande i ”Stefanos stenas” som ett uttryck för dennes ståndaktighet. Reliefen ”Marie upptagelse” är i sin tur en förebild för den genom Kristus frälsta mänskligheten vars eviga mål är den himmelska saligheten. Fokus är på skapelsens ursprung, centrum, mål.
Bilderna visar även hur människan kan inlemmas i den osynliga värld. Genom nattvarden förblir Kristus inte ett minne. Det syns i allegorin om trädet och grenarna. Han ger liv åt trädet. Blod representeras av vinets gestalt. Kanske har just dessa stenar placerats i närheten av högaltaret den kyrkans brännpunkt där prästerna som förvaltade sakramenten mötte folket.
Bilden och brödet kompletterades av orden, de heliga. Den bok som patriarken Jakob håller i händerna under sin kamp med Gud är ännu inte öppnad – det kan ses förebåda de ögonblick når Ordet genom Kristus blir människa. Boken är därför öppen i bilden av Marias insomnande.
Kragstenare har tidigare tolkats som illustrationer av de klassiska dygderna. Det har ifrågasatts av flera eftersom den ansågs alltför stereotyp och sannolikt ej historiskt möjlig att belägga. Författarna driver i stället med lika stark envishet att deras viktigaste poäng inte går att reducera till uppmaning till dygdigt liv. Snarare står de i traditionen från dominikanernas måtto ”Contemplatio aliis tradere” att ge vidare åt andra det som man själv lärt genom bön och studium.
Nej, författarna har inte Proust suggestiva sätt att se. Det är väl. Styrkan är iakttagelsernas exakthet. Men vad de trettonhundratalets besökare såg som passerade kragsteniarna och som varken läst filosofi eller Bibeln får vi sannolikt aldrig veta. Men boken är läsvärd genom att den uppmärksammar det förbisedda, hjälper oss att se och söka förstå vad konstnärena kanske avsett.
I vår tid har Facebook blivit samtidens viktigaste ikonostas (Ylva Eggehorn). Där ser vi in mot ansikten som speglar oss. Just därför kan det vara viktigt att vanka omkring i en kyrka som inte relaterar oss till nätets förbiilande vänner utan till de helgon och apostlar som talar om ”Den som är” och vänder ansiktet mot oss. Sociologerna har lärt oss att den stora berättelsen eroderat. Av att då vila blicken på en svunnen periods ontologiska figurer – en altartavla, en ikon eller varför inte en stenhuggares grovt utmejslade ansikten – kan man återfå ett slags inre identitet. Men förmodligen går de flesta bara förbi dem för att utanför kyrkan kolla sina mail. Det vore synd. Stenarna fortsätter att berätta medan århundradena gäspar.