Poesin tröst – Tranströmer 80 år

Poesins tröst
Tomas Tranströmer fyller 80 år i dagarna. Många betraktar poesin som ett slags profan andaktslitteratur – och nog lutar somliga åt Gud.I Transtömers lyrik finns en hemlighet som har öppningar till heliga.Hans ger språk åt det osynliga. Det finns stråk i medvetandet – eller bättre –gränslinjen mellan vaka och sömn. Just i denna zon sägs vi vara delaktiga av ”en annan värld”.
“Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves”.
Ur ”Nocturne” (Den halvfärdiga himlen, 1962)
I önskedrömmarnas värld döljs en kod som det gäller att dechiffrera,ett brev som söker sin adressat – kallelsen från den helt Annorlunde.Drömmar och poesi utgörs inte av meningslösheter. De kan inte reduceras till hopkok av fantasier.Tvärtom, precis som i Bibeln bringas vi genom dem i kontakt med vår egen intensiva längtan
“I drömmen steg jag ner i en självlysande bassäng under jorden,
en svallande gudstjänst.
Vilken stark längtan! Vilket idiotiskt hopp!
Och över mig trampet av miljoner tvivlare.”
Ur ”Många steg” (Det vilda torget, 1983)
Men inte bara i nattens dunkla landskap, utan även i den påtagliga naturen sänds dolda meddelanden.En vårdag eller sommaräng sänder signaler till dem som är lyhörda.Men poeterna talar inte katekesernas eller trosbekännelsernas språk.I stället hänvisar de till det lågmälda bultande som ständigt pågår. I naturen finns knappt hörbara frekvenser där vi är delaktiga av Något Annat:
Om natten inte bara är frånvaron av ljus,
om natten verkligen är något, så är den detta ljud.
Stetoskopljuden från ett långsamt hjärta,
det bultar, tystnar ett tag, kommer tillbaka.
Som om varelsen rörde sig i sick-sack över Gränsen.
Eller någon som bultar i en vägg,
någon som hör till den andra världen men blev kvar här. /…
/ Den andra världen är också den här världen.
Ur ”Början på senhöstnattens roman” (Sanningsbarriären, 1978)
Fornkyrkan talade om att det djupast inne i varje människas hjärtafinns en kvardröjande aning om det gudomliga.Den yttrar sig som en längtan eller en malande oro. Fornkyrkan benämnde den suspiria, de heliga tårarna; längtan.Vemodet och hemlängtan kan antingen tolkas som en i kaos utslängd människas besvikelse över tomheten;något kosmos gives icke.Men man kan även vända på det hela och påminna om Augustinus ord:
Du skulle inte söka mig om du inte redan hade funnit mig”:
Urban Andersson är i diktsamligen  Det hemliga ljuset (1990) gör det. Hans texter låter sig väl förenasmed en kristen verklighetsuppfattning. Andersson visar på mystikens negativa teologi.Det som människan saknar är just det som finns. Styrkan i längtanär ett tecken på det efterlängtades realitet.Det undanglidande är svårfångat just eftersom det finnssom en verklighet i själva sökandet, eller som Ekelöf skaldade”Evigheten finns – emedan den fattas oss”;
Det som är verkligast
är alltid det som inte syns
det som står inom dig
i tyst förbidan
det som äger din röst
och som du alltid talar till
det som öppnar sig
utan begär
som en mörk famn
i drömmen, i jorden
det som är verkligast
är alltid det du väntar
allt det du bär genom åren
men ändå alltid saknar.
Moln av tröst...  Urban Andersson. De hemliga ljuset (1990).