Hjärtat i Matteuspassionen
Jag har olika lyssningsstrategier. Denna gång följde jag basgångarna och continuostämmornas glitter kring de skilda ariorna. De utgör ett slags miniatyr utsmyckningar, ofta elegant suveräna som motparter till solisternas röster.
I altarian 19 ”Ich will dir mein Herze schenken” glädjs jag åt de två oboernas växelspel, för att inte tala om hur violinens och cembalon väver sig kring alten i 47 ”Erbarme dich” eller den nästan gungande valsen kring basen i 75 ”Mache dich, mein Herze rein” med sina oboer – det låter som fagotter men kan väl knappast vara det – fanns de på Bachs tid? I arian 58 ”Aus Liebe will mein Heiland sterben” följer två nakna flöjterna sopranen. Här finns, uppenbarligen och helt medvetet från JSB s sida ingen basso continua och inga stråkar. Musikaliskt uttrycks skyddslösheten som finns kring Jesu överlämnande.
Andra tillfällen följer jag bara hur de olika stämmorna beledsagar varandra, åter andra gånger fascineras jag av havskänslan i den gungande rofyllda vågrörelserna mässan, ett slags långsamma hjärtslag ändå från inledningen till tårarna på slutet. Inget insmickrande. Dirigenten fick fram lugnet i söndags.
Den aria som lägger mig närmast hjärtat (!) är nog ”Erbarme dich”, dels därför att Petrus just svikit – och en grundkänsla ibland hos mig är svek – mot tro, ideal. Jag läser mig själv via passionens gestalter, det är inte Jesu lidande jag följer via honom (in-carnis) utan allas våra grundbetingelser. Just därför kombinerar jag för mig själv bönen om förbarmande med den tillit som finns i orden ”då vände sig Jesus om och såg på Petrus” som dock står i Lk 22:61. Ikonens blick är mig mycket kär. I Bysans dunkla estetik ser jag medlidandets och medsmärtans broder visuellt. Den pietistiska lätt makabra döds och offermystik är mig främmande. Det är com-passion, medlidandet som människorna visar med Kristus – genom de olika arierna och koralerna och som Han visar med mänskligheten som rör mig; inkarnationens dubbla dårskap. För mig är ikonens visuell estetik lika viktig för självuppfattningen, sedd älskad, mottagen, bevarad som den musikaliska estetikens gåvor är exempelvis Arvo Pärt eller Sjostakovitj eller i söndags fader Bach.
Ich will dir mein Herze schenken,
senke dich, mein Heil, hinein!
I will mich in dir versenken;
ist dir gleich die Welt zu klein,
ei, so sollst du mir allein
mehr als Welt und Himmel sein. (19)
Kanske tänker jag så här. Jag skänker åt dig mitt hjärta är ett slags horisontell rörelse. Hjärtat här = min personlighet. Men sen är det Frälsaren som skall sänka sig ned i mitt hjärta. Denna gång en rörelse nedåt, in carnis. Därefter är det jag som i min tur skall sänka mig ned i denna som redan sänkt sig och befinner sig under mig – Jag kommer att tänka på ”gjorde jag mig en boning ytterst i havet, bäddade jag åt mig i dödsriken så är du där”. (ps 139)
Detta att Gud ”befinner sig” under, bär, allt ju vilar i min faders händer etc. är regressiv metaforik kanske, men ack så trösterik. Inte minst på HIA, hjärtintensiven, när man är helt utlämnad, stentar sätts in i kransartärerna. Arytmidoktorer pratar ovanför ens huvud.
Men sen kommer Picanders paradox el mystik: trots (eller kanske just därför att ) att världen är alldeles för liten för den gudomlige ”skall du för mig vara mer än jord och himmel” Att världen är för trång för Gud – vilken tanke – jag minns här Gregorius (?) tanke om skapelsens ”doxologiska överskott, Guds kavod (hebr för härlighet), härligheten sipprar igenom i de vackraste vårkvällarna eller ekvationerna.
Eller att det finns ”hål” mellan estetikens härlighet i denna värld och den musik som ljuder i evigheten. Kanske väller därför skönheten, som ett ymnighetshorn. Är det detta Bach gör genom sin musik ”Vad härligt och dyrt folken har skapat skall man föra ditin”(Upp 21:26)
Jo, jag kombinerar nog helst de tre ariorna i mitt hjärta, men har svårast för förförståelsen att hjärtat måste renas (75) eller att hjärtat är en offerskål för Jesu blod (61). Jag lyssnar alltså utifrån mig själv – varifrån skulle jag annars lyssna? Har alltid haft svårt för tanken på att tanken på att Jesu lidand skulle vara till för att blidka den blodtörstige guden och att människan skall ta betäckning bakom hans offer. Jag kan förstår logiken men den bygger på ett slags numinös ambivalens. Jag attraheras långt mer av den gudomliga förståelsen för smärtan i våra svek och barmhärtigheten i med-dödendet, (72). Inte minst när jag minns eller tänker på HIA.
”Wenn ich einmal soll scheiden
So scheide nicht von mir,
Wenn ich den Tod soll leiden,
So tritt du denn herfür!
Wenn mir am allerbängsten
Wird om dass Herze sein
So riess mich aus den Ängsten
Kraft deiner Angst und Pein!
….Sen kväll i fastan 2011 /ow