Den destruktiva kraften i religion (Under strecket SvD)
De senaste åren har den massmediala bilden av religionen givit religionskritiker vatten på sin kvarn. Maktbegär och ond bråd död har alldeles uppenbart haft med religiös tro att göra. Inte bara pingstvänner utan delar av det katolska prästerskapet svajar inför obehagligheter. På den politiska arenan är det tydligt att religiös retorik och symbolik är kraftladdade vapen i etniska och ekonomiska konflikter. Ideal byggda på urgamla berättelser med föregivet transcendent ursprung får legitimera våld, hämnd och cynism. Det gäller lika väl på familjeplan som på gruppnivå eller i ett geopolitiskt perspektiv. Gud kan knappast reduceras till en ofarlig kosmisk nallebjörn eller ge stöd åt den stilla långsamhetens lov. Religiösa texter ger tvärtom stundom bränsle till terror och himmelsskriande brutalitet. Bibeln och Koranen erbjuder maktens arrogans en gudomlig förlängning; ”Den som är mot mig är mot Fadern”.
Just denna förbisedda sida av religionen står i centrum för en fyrbandsvolym som utkommit denna vår: The Destructive Power of Religion: Violence in Judaism, Christianity and Islam (vol I: ”Sacred Scriptures, Ideology, and Violence”, vol II: ”Religion, Psychology, and Violence”, vol III: ”Models and Cases of Violence in Religion”, vol IV: ”Contemporary Views on Spirituality and Violence”, Praeger, 1 230 s).
Psykologen och religionsvetarenJ Harold Ellens har samlat ett stort antal skribenter som ur en mängd skilda perspektiv diskuterar sambandet mellan religion och destruktivitet. Förvisso blir det spretande kvalitet och skilda ambitionsnivåer när så många som 40 olika författare skall samsas kring ett gemensamt tema. Men det visar sig snart nog att fundamentalistforskaren Martin E Marty och ärkebiskopens Desmund Tutus berömmande förord i boken inte bara är tomt smicker. I dessa böcker finns en del oväntade insikter om religionens baksidor.
Hämndens sociologi och psykologi får en intressant belysning liksom tankegångar om hur föreställningen om Guds vrede och domens dag finns i de tre stora religionernas urkunder och har haft en tydlig funktion ända fram till vår egen samtids intifada. Dessa trossystems starka betoning av utvaldhet och renhet har i sin tur att göra med att de är monoteistiska – de hävdar att det bara finns en gudom som dessutom är helt igenom god. Det sistnämnda är ju inte särskilt framträdande i indisk eller kinesisk religiositet. Guden Shiva uppfattas ju som samtidigt både ond och god eller snarare bortom sådana kvaliteter. Flera gudar accepteras där bredvid varandra. Till detta kommer att motsägelselagen – enkelt uttryckt att en sak inte samtidigt kan vara både A och icke A – inte är lika självklar i många asiatiska religioner. Dessa förhållanden innebär förvisso inte att religiöst våld skulle saknas i öst, enligt författarna.
Detta resonemang ter sig dock alldeles för förenklat. Påståendet att den monoteistiska religionerna skulle ha lättare att legitimera våld än polyteistiska liksom att den något annorlunda logik som finns i vissa delar av österns tänkade automatiskt skulle leda till minskad våldsbenägenhet ter sig snarare som en romantisering eller idealisering av orienten. Sådana förklaringar undanhåller snarare insikten om de politiska och sociala konfikter som kläds i de frommaste kläder. Det är förvånande att en samlingsvolym av denna karaktär inte utförligare fördjupar frågan om hur olika etniska, kulturella, ekonomiska och sociala processer samverkar och får draghjälp av en religiös legitimering..De skilda uppsatserna lever i två skilda akademiska rum, antingen samhällsvetenskap/psykologi eller historia/teologi. Att finna länkarna mellan dem överlämnas lite för ofta till läsarna
Ellens visar hur föreställningen om den kosmiska klyvningen mellan det helt igenom onda och den helt igenom goda världen ligger som en pelare i de abrahamitiska religionerna, en tanke som i sin tur går tillbaka på förbibliska föreställningar. Jahve, Allah eller Gud sägs ha en uppdämd vrede som ligger och lurar långt efter att en ond gärning eller en synd har begåtts. Denna hans kosmiska kittlighet orsakar krav på moralisk konsekvens hos människan. Den ligger bakom allt från syndabocksbegreppet, Kristi försoningsdöd och reningsriter. Men den himmelska kampen mellan ont och gott ligger även bakom religiöst motiverade erövringar och begrepp som jihad.
Hämndens psykologi får i ”The Destructive Power of Religion” särskilda (onödigt svårlästa) kapitel. Hämnden sägs gå tillbaka på två typer av mänsklig aggressivitet. Vid den direkta aggressionen är upprördheten en momentan respons på kränkning eller våld. Den uppskjutna aggressionen, ruvande hämnd, sägs däremot – evolutionärt sett – gå tillbaka till den del i hominiseringsprocessen då människan förmådde skapa minnesbilder, som kunde göra fienden present. Hon kunde då under långa tider stimulera aggressivitet mot en föreställd fiende. Sådana hämndberättelser kan förmedlas över generationer, och fyller en funktion både för det egna folket och gentemot fienden. De definierar det främmande och farliga, upprätthåller oförrätter och skapar stridsberedskap. Hämndhjältar finns i berättelser som Simson eller David i Gamla Testamentet, Orestes eller Odysseus. Ja stora delar av ”Iliaden” handlar just om uppskjuten gudomlig vrede; hämnd.
Nästan alla religiösa texter beskrivs ha en gudomlig avsändare. Särskilda tolkningskollektiv tar sig eller tilldelas makt att på ett auktoritativt sätt uttyda denna skrifts mening. Men det är viktigt, påpekar flera av författarna, att påminna sig om att texter inte lever för sig själva. En föregivet gudomlig text lever i symbios med en from grupps specifika sociala eller politiska behov. Bibeln eller Koranen fungerar som ett jättelikt rorschachtest; användarna finner det de själva behöver. De nyttjar texterna för särskilda syften. Fundamentalisternas skriftanvändning säger därför nog så mycket om uttydarens egna behov (politiska/sexuella/moraliska) som om själva texten. Religiösa våldshandlingar är därför snarast en legering mellan en helig text och användarens – mer eller mindre medvetet – dolda aggresiva agenda.
Våld och dödande hämtar i sin tur näring i mytiska berättelser. Författarna tar exempel ur det som ligger som ett kitt i hela västvärldens kulturella arv; den tidiga israeliska religionen. Gud beskrivs där med många metaforer – men en framträdande bild är krigaren och erövraren. En geografisk yta uppfattas vid en bestämd tidpunkt som given en folkgrupp och är därför helig. Varje ifrågasättande av eller motstånd mot att detta landområde skall erövras uppfattas som synd eller hädelse. Svikare måste fördrivas eller dödas. Enligt Första Samuelsbokens femtonde kapitel offras urbefolkningen amalekiterna liksom kananéerna. De förintas i Guds namn. Själva våldshandlingen ses inte i politiska utan religiösa termer. Dödandet blir en välbehaglig gärning, ett offer i en den erövrande härskargudens tjänst. Bakom detta finns tanken på den kosmiske envåldshärskaren som inte tål motsägelser. Dödandet är ett direkt utflöde ur Guds egen vilja: ”så dra nu iväg och slå amalekiterna och tillspilloge dem, med allt vad de har, och skona dem inte, utan döda både män och kvinnor, både barn och dibarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor.” Att utföra dessa dåd är en del av en gudstjänst, hur cyniskt det än låter. Etnisk rensning är ett sätt att åstadkomma religiös renhet. Det finns en teologisk legitimering av slakten av oskyldiga urinnevånare – helt enkelt eftersom dessa har fel tro.
Moderna erövringskrig har nyttjat denna retorik, som när exempelvis Oliver Cromwell nyttjade de bibliska föreställningarna om kanaéerna för att motivera sin kamp mot katolikerna på Irland. Detsamma gällde puritanerna i New England som uppfattade den indianska ursprungsbefolkningen som just kananiter och amalekiter. För erövringen av det förlovade landet var de värda att fördriva.
Under århundranden har de religiöst legitimerande krigstexterna filtrerats genom en mängd teologers mer eller mindre spekulativa tolkningar. Oftast har detta skett för att mildra deras bestialiska bokstavliga innebörd, andra gånger för att stärka nya politiska motiv och legitimera våld.
Hos många av de psykologiskt orienterade författarna finns en viktig diskussion om att ett faktiskt destruktivt beteende inte alls på ett entydigt sätt kan förklaras genom hänvisning till en eller annan religiös text. I stället måste man förstå ett religiöst-aggressivt våldsbeteende som ett intrikat samspel mellan psykologiska och politiska krafter. Där kan religionens berättelser visserligen initiera, förstärka eller legitimera en redan intagen position, men att reducera religiöst våld till en enda orsak – tron på en uppenbarelse – förblir en återvändsgränd. Som vanligt ser man att psykoanalytikerna betonar intrapsykiska processer medan socialt intresserade mer talar om gruppens betydelse för identitet, hur den religiösa gruppen ”tar över” som normgivare när en person allt mer lierar sig med dess intressen och förnekar alla tendenser till medlidande med dem som befinner sig utanför.
Det finns sålunda ingen enkel linje mellan vad som står i en text och ett faktiskt destruktivt beteende. Vid sidan av aggressiva texter finns ju andra berättelser som betonar barmhärtighet, förbarmande och frid/fred. Psykologiska och sociala komponenter bestämmer liksom personlighetsmässiga förutsättningar hur en given individ extraherar olika modeller eller imperativa tendenser ur en viss text.
Nästan all psykologisk forskning utgår från att religionen fyller en meningsgivande eller kognitiv funktion. Religionens berättelser innehåller jättelika mytiska nätverk av gudomar, synliga lika väl som osynliga, vilka man kan idealisera, identifiera sig med eller hämta kraft från. Den religiösa människans personliga berättelse länkas då till en stor berättelse, blir del i ett kosmiskt sammanhang. Ett annat perspektiv talar i mer emotionella termer; Gud kan ses som en personifikation av godhet och rättvisa. Att knyta an till denna eviga och kompenserande makt fungerar stabiliserande både för en individ och för en förorättad grupp (”En gång skall rättvisa skipas”). Andra framhäver att kollektivet utgör ett slags socialt och moraliskt kitt. I kondenserad form finns dess etos beskrivet i symboler som korset, halvmånen, tempel och kyrkor. Religion sägs då ”egentligen” vara uttryck för social sammanhållning. Sådana beskrivningar av religionens sociala eller känslomässiga förutsättningar kan emellertid på ett försåtligt sätt dölja dess destruktiva potential.
I förklaringsförsök som dessa finns ett förrädiskt a priori, sällan diskuterat – nämligen att religion är något gott-i-sig. Att religiös gudstro, för att inte tala om religiösa institutioner, faktiskt också kan vara nedbrytande, kränkande och våldsamma är långt mindre beaktat. Det är denna teoretiska och empiriska lakun som böcker om den svarta sidan av religiositeten har att fylla.
Intresset för religionens humanistiska sida – ofta omhuldad i ämnen som litteraturhistoria, filosofi och dogmhistoria – kunde med fördel balanseras av en granskning av religionens samhälleliga uttryck. Om inte fokus flyttas från de teologiska till de politiska och psykologiska dimensionerna finns risken att frågan om religionens destruktiva sida stannar vid den eviga metafysiska gåtan, lika svår som undflyende, om var och hur ondskan eller godheten finns.
Owe Wikström är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet.
(under strecket SvD 2004)