Om att inte läsa utan snarare umgås med Marcel Proust
Många har djup respekt för Marcel Proust. Också jag. Samtidigt kan jag inte slita mig från hans roman. Jag återvänder ständigt, läser en vecka eller två, djupt fascinerad. Ibland läser jag ett stycke högt för mig själv eller för någon vän. Jag skriver av några meningar och sänder till en bekant. Simmande i detta ordhav omsluts jag lycklig av iakttagelsernas mängd, starka metaforer, filosofiska reflexioner. Proust framstår som nyansernas mästare. Utmejslade detaljer flätas samman sida upp och ned.
Att läsa Proust är tröttande. Hans utsmyckningar och meanderliknande arabesker är oändliga. Ofta tappar man tråden mitt i en mening och måste återvända. Kanske har det med vår accelererande mediekonsumtion att göra. Vi har svårt att vara koncentrerade länge. Proust erbjuder en helt annan läsart än den när vi mekaniskt och snabbt stirrar ned i mobilen och läser ett sms, ögnar igenom mailboxen eller snabbt slukar en krönika i en kvällstidning,
Irriterade tänker jag; varför sätter han aldrig punkt – i stället för alla dessa semikolon. Kanske, tänker jag, är det därför att han vill tvinga läsaren att läsa noggrant, avlocka en tanke, en doft eller ett ansikte flera nyanser, hålla kvar vår uppmärksamhet.
Han verkar vilja att vi som läsare skärper oss. Han tvingar oss att läsa observant. Ett av romanens teman handlar just om att bryta vanans makt för att i stället se på tillvaron fräscht, att öka närvarokänslan. Hans språk är därför raka motsatsen till internets snabbhet, Twitter eller Facebook. Den skummande eller ögnande läsning är honom främmande. Tvärtom tycks vilja hålla fast oss och pressa ned oss i texten. Walter Benjamin karaktäriserade Prousts ändlösa meningar som: ”språkets Nilen som översvämmar verklighetens terräng och gör den fruktbar”. Han har ett slags kubistiskt sätt att skriva. Han visar att man kan se på samma ting med olika glasögon – samtidigt.
Därför återvänder jag ständig djupt fascinerad. Simmande i detta ordhav omsluts jag lycklig av iakttagelsernas mängd, metaforernas originalitet, hisnande associationer. Men ordskogen står tät.
Ibland har jag avskräckts. Mångordigheten är påfrestande, rent av utmattande. Jag tänker att livet är för kort och de sju delarna av På Spaning är alltför pratiga för att man skulle ägna honom möda. Han skulle behövt en bra redaktör som röjt undan några bifigurer som plötsligt inträder i handlingen för att återkomma först efter några hundra sidor. Han har förresten själv givit förslag på hur man skulle kunnat korta texten med en tredjedel.
Själv måste jag erkänna att jag fortfarande – efter decenniers läsande har rätt vaga föreställningar om själva handlingen – förutom det triviala: att följa en ung person som vill bli författare från barndomsåren ända fram till att han sätter ned pennan och startar sin roman.
Till detta kommer att finns det alldeles för få platser i boken där man som läsare kan vila sig. Kapitelrubriker lyser med sin frånvaro. Inte heller finns det sammanfattningar som och hjälper oss att förstå den labyrintiska handlingen. Ett konstverk nämns – inte sällan Giotto eller Vermeer – i en bisats för att kommenteras först efter hundratals sidor. Handlingen vindlar sig oändligt långsamt framåt. Persongalleriet uppgår till hundratal. Ett tiotal sidor går åt till att beskriva längtan efter en godnattkyss. I detalj och med stor elegans beskrivs en förfallen landsortskyrka. I avsnitt efter avsnitt dissekerar psykologiska tillstånd, inte minst sexualitetet, avundsjuka eller åldrande. Personporträtten är lysande.
Nu och då kliar man sig i huvudet tittar ut genom fönstret och undrar vad det hela rör sig om. Samtidigt märker jag att jag egentligen inte läser utan snarare frivilligt låter mig gå vilse i ordskogen. Det sker några timmar nu och då på tågresor elleri trista hotellrum. Samtidigt har jag tänkt att man på något underligt sätt läser om sig själv när man umgås med hans texter. De blir till ett slags andaksböcker. Att läsa Proust är som att läsa lyrik, ett uppstannandets läsning.
Att reducera På spaning till kulturell markör
Inte sällan reduceras På spaningefter den tid som flytt till ett slags kulturell identitetsmarkör. Den som nämner honom i en bisats – oavsett om man läst romanen eller inte – vill indirekt berätta något om sig själv som bildad. Name-dropping kring Marcel Proust är nog lika vanlig som kring författare som T S Eliot, James Joyces eller Rubert Musil. Sannolikt är det så med de flesta klassiker. Många talar om dem. Färre har läst dem. De lever som kulturella referenser.
När den första delen hans bok publicerades 1914 var man intresserad av skvaller och rykten gick kring vilken person i Paris societét som hade stått modell för en viss karaktär i boken. Under mellankrigstiden sjönk intresset. Den uppfattades som en dekadent fin-de-siecle bok. Tystnaden var rätt stor. Men allt sedan andra världskriget har boken rönt en allt större uppmärksamhet. Vad man än må tycka om denna gigantiska ordmassa kan man inte undgå den. Den ingår i västerlandets litterära kanon. De sista decennierna har den blivit alltmer omtalad. Om man Googlar på ordet Proust på internet (sept 2011) så får man 2 300 000 träffar.
Han återfinns numera bland annat under ”Gay and HBTQ- studies” eftersom homo- och bisexualitet är ett genomgående tema i romanen. Och postmoderna teoretiker har fascinerats över att den som berättar eller kanske snarare berättarpositionen inte är riktigt fast. Man har talat om att Proust har skapat en berättarkaraktär som har ett ”flytande eller undflyende jag”. Psykoanalytikerna funnit sina egna modeller bekräftade, inte minst när det gäller kvardröjande minnens funktion, hur omedvetna krafter styr känslolivet eller människans regressiva tendenser. Huvudpersonen Marcels intensiva och livslånga längtan efter moderns uteblivna kyss har varit frestande för psykoanalytiska uttolkare att kasta sig över.
Författares eget liv och verk är i detalj genomlyst av massor av forskare och essayister. Oceaner av vetenskapliga uppsatser, monografier och biografier har skrivits om författaren Proust homosexualitet, hans sjukdomar, allergier, astma, hans psykologiska skarpsyn, estetiska program, hans syn på teknik och samhälle för att inte tala om hur han påverkats av och själv påverkat litteratur, musik och kulturens betydelse. Ännu mycket mer finns skrivet om hans författarskap själva romanbygget i all sin ordrikedom.
Vid sidan av dessa lärda verk tycks det samtidigt inte finnas två Proustläsare som fastnat för precis samma ställen i denna tretusen sidor långa roman. – förutom möjligen avsnitten om hur smaken av den berömda madeleinkakan öppnade ett helt minnsförråd.
Om skönheten som profan andlighet hos Proust
Men oändliga är de antal läsare som fascinerats över Prousts iförmåga att ständigt belysa det han skriver om genom hänvisning till konstverk – musik, arkitektur, måleri och litteratur. Konst eller snarare referenser till starka skönhetsupplevelser lyser upp den gigantiska ordskog som man annars lätt och ofta med behag, kan – och till och med bör – låta sig gå vilse i.
Det är dessa glimmande skönhetsupplevelser jag vill söka upp. Enligt min mening gestaltar Berättaren på ett otal ställen konstens (särskilt musiken) roll som epifani – ett slags mystiska utanför-sig- själva- hänvisande erfarenheter De utgör ett slags glimtar av, aning om eller återsken av en tidlös och evig värld, vid sidan av denna materiellt påtagliga. Samtidigt finns det en kvalitativ förändring av denna mystiska skönhetsupplevelse under romanens förlopp. Från början får man inblick i skönhetsvär(l)den i anslutning till Berättarens minnesresa – när han smakar på den berömda madeleinkakan i del ett. Han nuddar då vid en sfär av tillvaron som är tidlös, skön och reell. Alldeles mot slutet av de sju delarna finns dessa tidsupplösande minnesfärder när han i del sju snubblar på en sten och snabbt förs tillbaka till en upplevelse inne i Venedigs San Marco katedral.
Vid sidan av dessa stora tidsupplösande tidsresor – via en smak, en kroppsrörelse eller ett ljud där han förs han utanför tiden – har han lika starka tidsfragmenterade mystiska erfarenheter men de kommer via skönheten i konst och kultur. Främst är det den fiktive författarens Bergottes texter som glimmar och ger återsken av något annat, något mer, några kyrkobyggnader, målningar av den fiktive konstnären Elstir. hagtornsbuskar. Men den viktigaste upplevelsen a kommer Marcel till del via musiken, särskilt en liten fras av den fiktive kompositören Vinteuil. Skenet, det osynliga ljuset som strålar av musiken lyser upp hans livsstig blir än tydligare mot slutet av romanen när vi som läsare är på väg att gå ut ur ordskogen. När Marcel beslutar sig för att inte bara vara åskådare eller samlare av konstupplevelser (estet o konstnjutare) utan själv skapa en tidlös upplevelse som skrivande konstnär (artist) något han drömt om men skjutit upp hela sitt och liv – och sätter sig ned för att skriva en roman om tiden utanför tiden; just samma stund avslutas boken. Den börjar där den slutar.
(ur arbetsboken – kommande ms)