”Längtan efter strapatser är ingenting annat än en barnslighet, ett uttryck för oron hos dem som inte har hittat sin plats i livet; trötthetskänslan som följer på ansträngningar dövar tillfälligt hans ängslan. Det är ingen lämplig attityd för den sanne resenären/…/ Det finns också en annan vanföreställning som det kan vara på sin plats att undanröja; den gäller det så kallade sökandet. Missförstå mig inte, men i viss mening är det ingen idé att söka något alls som man inte redan funnit.
Jag har i olika världsdelar träffat på alltför många sökare på drift, unga män och kvinnor som hade gjort bäst i att lyssna till Emersons ord: ’ Den som reser för att bli road eller för att finna något som han inte för med sig, reser bort från sig själv och blir gammal redan som ung bland gamla ting. I Thebe, i Palmyra har hans vilja och tanke blivit gamla och förfallna som de. Han för ruiner till ruiner’” (Hylinger 1986, 24-25).
“En djupare mening går att finna var som helst” fortsatte Cotice ”och när som helst — när man tittar ut genom fönstret, när man går över gatan, när man äter sin coq au vin – och det är bara hysteriker och de förstockade i anden som måste bestiga indiska bergstoppar och segla i storm över Atlanten för att på så vis chocka sig själva till att se med friska ögon på sin tillvaro” (Hylinger 1988, 33).