”Så Gud finns alltså – frågade han häpen, med det tvivelaktiga förtroligheten som brukas intellektuella emellan. – Naturligtvis svarade jag. – Var någonstans, frågade han, återigen med en rationalists leende,Och i stället för klyschan. Inuti oss svarade jag med en annan klyscha Utanför både tid och rum. Det gjorde mig förstår dyster till sinnes, därför att allt detta bara är ord, men nu är det ju en gång för alla så att orden bara finns i rummet och tiden, mera exakt, det är där de är betydelsebärande.
Men de kan bara vara betydelsebärande i fråga om saker som är fattbara för människan, som tiden och rummet, inget annat, inte om saker som man skulle kunna förstå utan en enskild överenskommelse; ty dessa överenskommelser blir omedelbart till intet i närvaron av en tredje part/../Det enda jag velat säga var att den musik eller den konst som förbigår Gud med tystnad är inte musik, är inte konst. Men därmed inte sagt att Gud som objektiv, som en av oss oberoende verklighet, inte existerar, åtminstone inte för oss”’
Imre Kertez Från Budapest till Berlin. Dagbok Weyler 2012