Allt prat om att det skulle finnas en mening i lidandet tror jag leder fel. Vissa saker är helt meningslösa, även för en kristen människa, även för Jesus. Talet om att Gud aktivt skulle vilja det onda är cyniskt – en sån arrogant världsfurste måste man tillbakavisa. Att Gud passivt skulle se på när ondskan drabbar verkar än värre. Och en Gud som är kastrerad eller handlingsförlamad inför ondskan är sämre än en livslögn.
Jag vet att det jag nu säger kan uppfattas att undvika grundfrågan, men själv finner jag ingen mening i det onda. Däremot tror jag (jag vet inte, utan litar på en aning) att mitt tvivel delas av en som – tillsammans med mig – säger ”Min Gud, Min Gud varför har Du övergivit mig?” En frågande frälsare verkar existentiellt trovärdigare än en lycklig. Jag gillar långfredagarnas råa tomhet, den är nära min egen. Kristus erbjuder inga svar för mitt intellektet utan en tillit i det svåraste. Men sådant kan bli cynism att säga – ”Gud är ju snäll kära vän!” Det är snarare en upptäckt som den kan göra som i tomheten långsamt närmar sig Mannen som var övergiven av alla – även av Gud.