Patafysik är ett franskt tankesätt. Det ligger mitt mellan milt vansinne och elegant skarpsyn. Det växte fram ungefär samtidigt som surrealismen och dadaismen. Båda ville aktivt punktera det märkvärdiga. Framför allt driver de hejdlöst och med glatt humör med sådana som tar sig själva på alltför stort allvar, de som tappat förmågan att leva förutsättningslöst. Det finns sällskap med personer som delar denna lattjo hållning. Claes Hylinger är patafysiker, en lisa för ordtrötta. Typiskt är hans citat. Det är inte alla människor förunnat att bli grundligt trötta på sig själva. Det är en gåva. Tag vara på den!
Den franske grundaren, Alfred Jarry, menade att alla människor är och har varit patafysiker, men utan att vara medvetna om det. Hans definition är lika klassisk som absurd (fattar någon?): Patafysiken är vetenskapen om det som följer metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna, och den sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken.
Som synes är en sådan bestämning lätt elastisk. Varför? Jo, den tycks vara konstruerad för att störa det logiska tänkandet. Den visar hur skör en alltför självklar beskrivning av tillvaron är. Och just därför är det viktigt att synliggöra livet i dess mångfald, att bryta upp det självklara. Patafysik som charmerande (och skenbart) banal filosofi. Eller hör här:
Det rör sig inte om att (håll i er nu!) komplettera vetenskapen, utan om att bringa oreda i den. Patafysiken blir därför en lära om allting. Viktigast är att man tar undantag på större allvar än det regelmässiga. Det som måste uppmärksammas är det specifika på det allmännas bekostnad. Alla människor är patafysiker därför att vi alla lever våra liv som undantag från övergripande regler. Och det är de som vet om detta – och som aktivt söker sin egenart, sin identitet, sitt unika livsöde – som är patafysiker säger Jarry.
Det gäller alltså att ifrågasätta den självklara. I stället måste man se på världen med det avvikandes glasögon. Lagbundenhet stämmer sällan i vår privata erfarenhetsvärld.
Ständigt inträffar ju händelser som inte passar in i något system – utom det patafysiska, som ju just är undantagen. Därför är alla som tar det unika på allvar viktiga. För en individ står ju den enskilda händelsen i centrum. Detta är inte egoism utan förutsättning för gemenskap. Man är ju inte intresserad av att omvända någon; alla tillhör redan kretsen. Här en patafysisk nonsenshälsning:
Jag vaknade en morgon när klockan den slog sex
Jag tog mig en kopp kaffe och smör och ost och kex
Sen satte jag på radion, som spelade så nätt
Då somnade jag åter och sov till klockan ett.