För en introvert murvel är det underbart att tillbringa några svala timmar här. Jag har fått upp nya böcker från det gigantiska boklager som döljs under byggnaden. Denna dag har jag vikt åt att försöka förstå den samhällskritik och konstsyn som startade vid förra sekelskiftet. Ungefär när Edvard Munchs expressionism slutade, gick över till Salvador Dalis dadaism och i Rene Magrittes surrealism. Storögd vankar jag med böckernas hjälp omkring i sekelskiftets Paris.
Samtidigt hör jag en medstudent som tuggar på godis kasta sig över sin mobiltelefon som i denna tysta avdelning absolut måste vara avslagen. Det är just när jag läser om filosofin bakom den franska surrealismen som jag fnissande får syn på den svenske patafysikern Claes Hylingers ord. “Får det vara en kopp Kafka?” – “Nej, jag föredrar ett glas Joyce”. Snabbt inser jag mig att patafysikerna var ett slags skenbar nonsensfilosofer. Mina forskande kollegor i biblioteket stirrar storögt. Själv försöker jag hejda upprymdheten.
För några år sedan stötte jag häpen på patafysikens upprymda tankeflykt. Det är därför jag satt av några timmar för att om möjligt få ett grepp om denna lätt undanglidande, men skenbart meningslösa nonsensfilosofi. Den startade med en grupp intellektuella bohemer i Paris kring sekelskiftet. De drev med akademisk högtidlighet, blandade iakttagelser och svalt ironiska skämt – allt med en glimt i ögat. Upprymd läser jag att poängen med patafysik är att punktera retoriskt och självuppblåst svammel. En doktor Oktav Votka häcklar dem som – genom att utan genans krångla till sitt språk – demonstrerar att tanken är oklar.
Mitt bland Uppsala universitets ärevördigt gigantiska boksamlingar sitter jag och försöker lära mig vad patafysik är (häng med den som kan!): Den beskrivs som ”de imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter”, “Vetenskapen som följer efter metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna” eller “den sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken”. I en ännu mer distinkt definition hävdar herr Vodka är “Allt är samma sak”. Uppenbarligen driver man med logik. Upprymd ser jag mig om i den seriösa läsesalen. Mina ögon blir stora när jag försöker förstå dessa skenbart virriga utsagor, men framför allt har jag trevligt åt det absurda. Det är inte varje dag man skrattar högt i denna lärdomens högborg.
Efter år i akademin vet jag att mycket okunskap döljs av sådana som alltför gärna använder pompösa modeord som “diskurs”, “den Andre” eller “postmodernitet”. Ofta tänker jag på Strindbergs ord från Inferno “Förklara? Har man någonsin lyckats förklara något? Genom att omskriva en hop ord med en annan hop ord”. Här verkar det snarare som att de muntra patafysikerna ville riva ned förnumstiga förklaringar. Paradoxerna står kvar i all sin brutalitet.
Gravallvarlig sitter jag i bibliotekets svalka. Jag inser – via patafysiken – vad nonsens betyder (eller snarare vad den gör) för att kunna se världen fräscht. Paradoxer sägs öppna vägar till sådana friska samband. Någon tid senare sände jag skämtsamt in artikeln “The positive meaning of no” till en internationell tidskrift. Den kom in. Vitsen med detta parisiska nonsens eller snarare denna pseudoallvarliga gengre tycks vara att genomskåda det krångligas banalitet.
Just när jag läst följande ”vegodikt”: ” jag kan ej äta den framsatta biffstekhen. Förty den företer tydliga livstecken” kastar jag mig snabbt upp ur stolen och ger tusan i patafysikens morfologi.
Snart skall jag nu själv snart åka ned till Paris, Men leende går jag ut i höstsolen ned mot Uppsalas klassiska café Fågelsången och beställer en kaffe och bulle.
Uppsala xxxx xx xx
owew
Får det vara en kopp Kafka ? Nej, jag föredrar ett glas Joyce.
(fr work in progress – Bok 2016. Prel titel Cafe de Select – om leda, vänskap,läsning och samtal)
Det är helt tyst i Carolina Rediviva, det stora universitetsbiblioteket i Uppsala. Här, om någonstans, är det opassande att störa. Varje tappad linjal, skrapet av en stol eller dåligt dold viskning gör att mina medforskare upprört vänder sig om. Och visst, irritationen är berättigad. Är det någonstans som onödiga ljud måste minimeras så är det här. Man hör tangenter ticka hos dem som skriver på sina laptops, bläddrandet i böcker, att någon döljer en dämpad gäspning. Utanför står höstsolen. Ljudet från bussar brummar. Härinne brinner flitens lampa.