Andliga behov
Finns det fundamentala behov som ett liberalt och sekulariserat samhälle inte kan tillfredsställa?” frågades häromåret i en serie i Svenska Dagbladet. Diskussionen handlade huvudsakligen om ett eventuellt värdemässigt och ideologiskt tomrum, dess socialt/politiska förutsättningar och följder.Men hur skall man egentligen förstå de fundamentala existentiella “behov” som inte självklart låter sig besvaras av politisk ideologi, tekniska framsteg eller i termer av teorier om välfärdsstaten och dess strategier? Vi minns hur det gick för Lars Ahlins Tåbb med Manifestet. Kvarstår det ett “behov” av att inte bara finna kollektiv konsensus kring grundläggande värderingar utan också att som individ finna en livshållning där gåtor av typen lidande, ondska, Gud, mening eller död tas på stort allvar? Sådana livsfrågor tycks ju varken vara vetenskapligt-empiriskt eller logiskt besvarbara (om man inte är vetenskapstroende) därav deras gåtfulla karaktär. De är av både emotionell och rationell natur. Hur förändras dessa frågor och religionens svar genom teknikens framfart? Vad sker inne i millenieskiftets rymdskepp Aniara när asteroider närmar sig och Mimans internet tycks allt viktigare? Var tog väntans kategori vägen?Verkligheten tycks allt mer massmedialt konstruerad. Den allmänna rörligheten, det oavbrutna och allt snabbare och billigare resandet gör att det stillastående samhällets relativt få och stabila värden nu ständigt ifrågasätts helt enkelt som en konsekvens av social och geografisk mobilitet. Ficktelefonernas nåbarhetsfälla tycks göra att väntans kategori snart försvinner. Både långsamhetens kultur och den självvalda tystnaden – zoner där de existentiella undringar trivs bäst – är på väg att bli bristvaror.I denna essay vill jag först ge en övergripande bild av hur man kan förstå religionens generella funktion i relativt homogena samhällen. Därefter vill jag visa vad som sker när de tekniken har skapat förutsättningar för en helt annat slags socialitet. En relativismens yrsel uppträder och två strategier kan urskiljas. Min tanke är att det huvudsakligen uppträder en “resa inåt“ – ett sökande efter autenticitet och icke blott övertagen livshållning. Men vid sidan av den anar vi även en dragning in mot totalitära svar – ett slags flykt från friheten.Heligheten
Religionens myter och dramaturgi liksom dess berättelser och symboler tycks märkligt väl anpassade till att både väcka och bearbeta hjärtats oro – något slags andligt behov fylls. Men de senaste decenniernas accelererande marginalisering av kyrkor och samfund har lett till en förlust av de symbolvärldar som tidigare givit människor gemensamma orienteringspunkter. “Var Abraham ett berg eller en flod ?” frågar mig en student. Ett kulturellt arv av judisk-kristen karaktär eroderar nu långsamt. Kanske leder denna förlust till ett slags ontologisk törst; ett behov av att reflektera över vem man innerst inne är? Varats olidliga lätthet framstår i relief när ingen andlighet längre har självklarhetens styrka. Vem skall då trösta Knyttet?
Upplevelsen av helighet är ett av de centrala dragen i alla religioner. I högkulturer har det funnits ritualiserade sätt att uttrycka vördnad inför livsgränserna (födelse, vuxenblivande, parbildning, åldrandet, död), sitt beroende av något/n som upprätthöll livets/samhällets okränkbarhet och sin tacksamhet gentemot livsvillkoren. Man gjorde detta regelbundet inför symboler för en “andra verklighet”, något som i sin tur dränerade livsångest.
Mircea Eliade hävdade att det heliga rummet och riten gjorde det möjligt för människan att komma i kontakt med en yttersta realitet. Just därför kittades kollektivet samman kring en gemensam värdegrund. Den ontologiska törsten släcktes vid kulturellt givna källor; i väst oftast altaret, kyrkorummet eller Torahrullarna. Människan återfann inför den Andre sitt vara. Hon grundande sin självförståelse i en kosmisk ordning, ett gudomligt centrum. Myterna reparerade meningsförluster.
Religiösa riter skapade och vidmakthöll en övergripande känsla av att vissa värden var okränkbara. Samtidigt gav de form åt en fascination inför tillvarons yttersta källa. Kyrkoåret, sabbatsfirandet etc., erbjöd människan att med regelbundenhet relatera sig till det Heliga. Uttrycken för det Heliga manifesterades visuellt i byggnader, konstverk och ceremonier. Västerländsk kultur är impregnerad av kristet tankegods.
Helighetsförvaltande aktörer och institutioner var då integrerade i samhället. De fungerade som relativt entydiga påminnelser om eller markörer för något fullständigt Annorlunda, det okränkbart Heliga. De hjälpte människor att erfara en korresponans mellan hjärtats inomhus och den Osynlige. Själen sågs inte som ett kringflytande och halt språkspel utan var en okränkbar gudomlig gåva. Människovärdet grundade sig inte blott på ett socialt kontrakt utan på tanken att livet är en gudomlig gåva. Mircea Eliade visar övertygande att ontofanin (det verkligen avslöjar sig) hör samman med hierofanin(det heliga manigesteras symboliskt i rit och myt); i närheten av det heliga återfanns Verkligheten. Talet om den helige Andre (Jahve, Allah, Krishna, Kristus etc.,) är därför också något annat än en metafor för social sammanhållning eller värdenas konsensus – metafysiken ligger som ett apriori. Symboler för denna andra värld finns fortfarande kvar, det må vara bönhuset i den lilla byn i Norrland, den ikon som hänger i ett studentrum, den buddhistiska stupa man ser i Nepal, minareten utanför en moské eller den majestätiska katedralens spiror i Uppsala. De bildar bryggor till en Annan värld.
Förändringen
Men vad sker på gränsen till millenieskiftet ? Religionerna har fått konkurrens, andra aktörer uppträder på den andliga arenan. Fler tror nu på reinkarnation än på Gud. New age-fromhetens tal om kristaller och aurahealing blir allt mer rumsrent. Tarotkortens läsare och UFO-logernas inflytande ökar. Esoteriken är på väg tillbaka. Tidigare epokers relativa konformitet och andliga likriktning ersätts av mångfaldens svindel. Den socialt skulpterade heligheten har i stort sett försvunnit. Var och en bygger sig sin privata ark.
I relief mot 1950 och 1960-talens framtidsoptimism framstår samtiden som – åtminstone vid en ytlig betraktelse – som fylld av privatisering, individualism och moralisk ljumhet. Relativt få upplever att etiska, politiska eller religiösa värden är viktiga att kämpa eller att offra sig för. Det sena 1960 talets politiska medvetenhet ersattes av “vägen inåt” genom psykologismens 1970-tal, där bekännelseromanerna flöt i en strid ström från bokförlagen. Indienromaniken talade om kosmiska inre medvetanden. Psykoterapin övergick från att vara en behandlingsform till att kanske främja en navelskådande narcissistisk livsstil.
Under början av 1980-talets växte en ohämmad tillväxttro och en yuppiekultur. Öststaterna föll samman. De politiska ideologierna monterades ned. Den stora berättelsen om det Moderna kollapsade. Sovjetimperiet vräktes överända. Vad sker ? Visst, miljörörelser och kvinnorörelser har en viss framgång. Och i ideologiernas vaacum plockas till och med Tingsten fram igen. Men var och en tycks bygga sin privata samhällssyn och vara föga intresserade av -ismer eller politisk ideologier.
På religionens område sker samma sak. Varje enskild skapar sin egen föreställningsvärld och man har relativt litet behov av legitimera den genom att ansluta den till en kyrlig organisation eller till ett idétradition: “Min tro är min och den duger väl?” och varför “skulle jag taga vara på min broder?”
Kanske anar vi en dubbel flykt från friheten. När relativismens yrsel leder till illamående lockar auktoritära rörelser där Storebror ger lugnande piller. Fundamentalismen firar triumfer; att få luta sig mot den slutliga lösningen stillar oro. Men, man kan också vända på kuttingen: den mångbesjunga dekonstruktionen av jaget leder till att talet om “person” och “ansvar” blir en ren illusion. Några svar gives icke, eftersom det inte finns en entitet i människans djup som frågar. Att inte ens vänta på Godot innebär också en lättnad. Postmodernism kan i sin förlängning både tolkas som flykt från etik, en självförtärande antidemokrati och som kreativitet och nya vyer.
I samtiden har många av de religiösa symbolerna blivit stumma. Gudstjänster har för det stora flertalet successivt tömts på upplevt (dock ej avsett) innehåll. I varje fall tycks det ofta saknas ett led som binder samman människans ontologiska törst med de källor som religionen själv hänvisar till. Krucifix, radband, psalmböcker lever nu ofta som kulturell artefakter med föga annat än nostalgiskt intresse. Kyrkorna riskerar bli ett slags livsåskådningarnas Skansen. Långt fler går dit när det inte är gudstjänst än när högmässorna pågår.
Den av-mystifiering som stora delar av den protestantiska kyrkan ägnat sig åt i predikningar och som dränerat symboler på deras otolkbara styrka ersätts delvis med en “remystifiering”. Midnattsmässor ökar och gregorianska munkar sjunger. Men flera av de kristna livsberättelserna har trivialiserats och trevligfierats. De absoluta moraliska kraven har tystnats ned. När di fromme häcklats har de av pur självbevarelsedrift stundom givit avkall på den råa tilliten till sin egen övertygelse. Heligheten som en hemlighetsfull, stram och djupt skakande upplevelse har nära nog försvunnit i mysiga – med ljusblonda röllakanmattor försedda – furuvita kyrkor. Kanske till och med helighetens officiella distributörer i något fall har hindrat mötet med heligheten. I delar av västs kyrkor har det funnits en tilltro till “rätt lära”, till dogmatisk precision som placerat mystiken och den icke-rationella delen av det religiösa livet – om inte i skamvrån så i varje fall – i dunkla korridorer. Samtidigt är behovet av en zon för intellektuell reflexion över religonernas egen självförståelse skriande.
När allt färre i Sverige säger sig tro tycks ändå ett “behov” kvarstå av att – åtminstone i olika samhälleliga kriser, personliga livskriser och inför livsfrågorna – hålla något avskilt från det vardagliga. Man vill ha riter som strukturerar det hotande. Kaos söker kosmos: vi minns vad som hände efter Estonia, Stureplansmorden och andra kollektiva olyckor. Riter uppstod. I en tid där långsamhet som kultur förvisso icke är särskilt uppodlad tycks kyrkorna, inte minst själva kyrkorummen, kyrkogårdar, minneslundar, musiken i samband med de stora kyrkohögtiderna bli allt viktigare.
Men problemet är att de institutioner som upprätthåller tilltron till “detta Annorlunda” oftast uppfattas som reliker. Dessutom tar kritiker gärna udden av religionernas sanningsanspråk för att i stället tala i termer av deras sociala eller psykologiska funktion: “Kyrkor är bra att ha – den gör att man blir lugn i kriser, får en mening i livet eller skapar en värdegemenskap i samhället, men att en Gud skulle ‘leva’ verkar högst osannolikt.” De kristna kyrkorna utgör nu kognitiva minoriteter.
I kommunikations- och IT samhället möter man alternativa andliga verkligheter: det religiösa smörgåsbordet har fler rätter än någonsin. Man kan välja livsåskådning på samma sätt som man väljer mat eller kläder. Men vad sker när samhällets utbud av religioner och livshållningar ökar och ingen längre har självklarhetens styrka? Ja, man använder sig av det som verkat relevant : “Västerländsk kristendom plus indiansk kultur. Olika beståndsdelar. Jag plockar det bästa ur det mesta” är ett svar ur en undersökning. Relevanskravet blir tydligare. Om man inte förstår varför man skall tro på en komponent i ett dogmatiskt system så tackar man nej. Man MBL förhandlar med vår Herre.
Sådana nya “alternativa” livshållningar tycks inte socialt avgränsade. De är inte kopplade till samhällsengagemang. De tycks ej genomtänkta som existentialismen, humanismen eller andra -ismer. De verkar vara programmatiskt föränderliga – likt den Proteus som aldrig kunde stanna i sin form.
Kyrkor som i detta läge säger sig tala å ett helt folks vägnar blir en självmotsägelse, helt enkelt därför att de flesta av de som kyrkorna säger sig representera, knappast har en aning om dess teologi. De tycks iklädda alltför stora byråkratiska överrockar och hektiskt upptagna av interna problem. Kanske skulle de återfå trovärdigheten om den tonade ned sitt självplågande rop “Varför kommer di inte när vi ringer?” och i stället börjar granska sin egen erfarenhet/icke erfarenhet av det som den talar om.
Religion – ett sätt att tolka sin förundran
Man kan söka förstå religionen i funktionella termer. Den är ett sätt att strukturera mänskliga grundupplevelser. Religionen försvinner inte alls från den moderna världen, hävdar exempelvis religionssociologen Peter Berger. Tvärtom, erfarenheter av helighet, vördnad och tacksamhet inför livsvillkoren utgör i stället en universell komponent i varje människas liv. Mänsklig erfarenhet är ett kontinuerlig flöde av små, mellan och stora vördnadserfarenheter. Däremot skiljer sig samhällen och kulturer åt till vilken grad de uppmärksammar, tolkar respektive “organiserar” och kontrollerar dessa subjektiva upplevelser av att vara “delaktiga av något Större”.
Det som har hänt de sista decennierna är att de entydiga och självklara sociala strukturer som vidmakthåller en religiös tolkning av sådana förundransupplevelser nu har förändrats och ifrågasatts. Det gäller särskilt Europa och i synnerhet i Sverige. De officiella och av samhället sanktionerade distributörerna för idéer om religiösa verkligheter har fått konkurrens av privata andlighetsentrepenörer. Det har uppkommit ett slags transcendenserfarenheternas legitimeringskris. Legitimeringsgrunden när det gäller religiositet flyttas successivt från auktoritet till autenticitet, från troskollektiv till privata upplevelsevärldar, från modernismens väntade “svar” till postmodernismens “det beror på”. Denna förändring beror sannolikt inte så mycket på att folk tror mindre eller finner det intellektuellt ohederligt att tro på en gudomlig värld. Långt mer går det att tolka den processen som den tekniska revolutionens följder för det sociala samlivet, massmedia, mobiliteten, ljudterror, visuell nedsmutsning och den elektroniska nåbarheten. Men mer om det senare.
Från kollektiv till privat sfär
Enskilda personers medvetande om och erfarenhet av “något utomjordiskt”, tolkades av enhetssamhället ofta enligt givna former. Kyrkorna ville gärna (ibland med maktspråk och under hot) tillhandahålla entydiga sätt att förstå denna “andra värld”. I det svenska bondesamhället, gick de flesta i högmässan. Årets fester anslöt till en teologisk tolkning; jul, påsk, midsommar. Livscyklens riter var kopplade till en religiös övertygelse, dop, konfirmation, vigsel och jordfästning. Erfarenheter av det heliga var förutsägbart eftersom de kanaliserades i klara strukturer. Frågan om folk “trodde” mer eller mindre är här inte det primära. Folklorister har visat att religiösa seder och bruk med en folklig och icke-kyrklig förankring fanns vid sidan om den officiella. Men kyrkan hade i varje fall genom sina gudstjänsten, skolundervisningnen och konfirmationundervisning den avgjort största andelen av rituella uttryck. För att säga det på annat sätt; det fanns och tilläts färreval av andliga verklighetsbeskrivningar, den kristna traditionen hade genom sin status ett kulturellt och rituellt tolkningsföreträde när det gällde svaren på livsfrågorna.
Den homogena verklighetsbeskrivning (i vilken den Andra/heliga världen ingick som en självklarhet) fortlevde därför relativt oemotsagd som en funktion av ett enhetligt och relativt statiskt samhälle. Även den heliga världen var entydig. Människor reste sällan, den sociala gemenskapen var avgränsad och kontrollen var tydligare. Självfallet har det alltid funnits undantag. När väckelserrörelser och fria samfund växte fram skedde det under stort motstånd från de “rätte lärare”.
Vid en enkel jämförelse med nutidens idéflöde framstår det klart att den senmoderna människan måste välja andlighet. Kyrkornas – av Bibeln präglade – beskrivning av den andliga verkligheten är nu bara en av flera svar. Även personer som kommer från små likriktade (fri-) religiösa (sub-) samhällen och som fostrats inom sina sociala kupor av likasinnade, tvingas nu genom TV, radio att möta andra religiösa synsätt.
Denna glidning av den religiösa idevärlden från entydighet till mångfald, från klarhet till diffusitet, från institutioner till vaga och kringflytande privata system är provocerande åt tre håll: dels för det samhälle som vant sig vid att religion är en innehållsligt avgränsad företeelse, dels för den kyrka som tryggt har trott sig ha andligheten på entrepenad, dels för de individer som erfar sig slungade ut i friheten.
Mobilitet och religiös uppluckring
Mobiliteten, dvs att människor reser mer i det moderna samhället, gör att den enskilde fritt kan röra sig mellan olika religiösa eller livsåskådningsmässiga språkspel på ett helt annat sätt än för några årtionden sedan. Med nödvändighet tvingas nu människor att lyssna till sådana som befinner sig i ett annat ideologiska territorier. En period lever man kanske i ett helt andra sociala rum och tvingas då att se på sitt eget rum ur en helt annan synvinkel. Detta betyder att det tenderar att blir mer sprickor inne i den organiserade fromheten. Kyrkan som idébärande instititon lever vidare utan att dess aktörer självklart är solidariska med dess idéer. Lojaliteterna är inte givna. Kyrkorna (liksom andra idérörelser) måste aktivt erövra lojaliteter. Trolösheten tycks legitimerad – inte så mycket av ideologiska som av sociala skäl, man har inte tid, man är alltför splittrad. Andra säger att den stillastående ankdammen vill man fly. Mångfalden är alls inte svindlande – den är lockande, kreativ och kul. Men, var går gränsen mellan individualism och egoism?
De tvivel som uppträder inne i troende har sannolikt mer att göra med att det sena 1990 talet erbjuder alltfler – varandra motsägande – uppenbarelser som alla har sannings- och absolutetsanspråk. Muslimerna och andra religionsutövare blir allt fler i Sverige. Framtidens kyrkor kommer därför att behöva tala långt mer om religionsteologi än om ekumenik – såvida man inte tror att lösningen är ett slags religiöst esperanto eller fromhetens EU. Men en sådan tolkning gör kanske varken kristendomen, andra religoner eller den intellektuella moralen rättvisa.
Privatiserade förhållningssätt växer sålunda. Sannolikt har det inte bara att göra med att rimligheten i den kristna gudstron (som med rätta ifrågasattes av Hedenius och hans eftersägare) utan med att det moderna samhället är segmenterat och differentierat på ett annat sätt än tidigare. Den religiösa människa som lever i en mångkulturellt samhälle tvingas ständigt att ifrågasätta sig själv. Social rörlighet och masskommunikationens utbud av livsstilar gör att den religiöst engagerade tvingas att konfronteras med alternativa verkligheter. Den entydiga och endimensionella gudomliga verkligheten har ersatts av en religiös mångfald. Man kan välja eller ignorera livsåskådning på samma sätt som man väljer mat eller kläder. Vad sker när samhället tillhandahåller ett alltmer förvirrat utbud av religioner och livshållningar samtidigt som psykologerna säger oss att de “jag” som skall hantera dessa ideologier i sin tur blivit allt mer porösa?
Vägen inåt eller “jag tror väl på vad jag vill”
Ja, tillsammans skapar ovanstående faktorer kanske något som vi kan kalla vägen inåt. När man övergår från att följa konvenans eller auktoritet till att fatta egna val blir kluvenheten tydligare. Detta har benämnts allt från “dömd till frihet”, “liberalisering” och “alienation”, beroende på politisk och filosofisk hemvist. Det som ur den religiösa erfarenhetens synvinkel blir påtagligt är: “lita bara på dina egna erfarenheter, bygg dig din egen ark!” Resan inåt med dess privatiserade föreställningar väcker anklang.
En följd av att gudstron minskat är att individen tvingas bort från vad alla andra säger. Hon börjar sannolikt fråga sig “vad upplever just jag?”. Vad kan jag peka på som just jag uppfattar som sant eller som framstår som viktigt för mig?” När den moderna sekulariserade människan, men även många kristna, vänder sig från det institutionellt traderade förhållanden så utgör subjektiviteten och privatiseringen ett skydd mot den hotande mångfalden.
Låt oss förtydliga ! En individ säger sig tro på X. Så länge som de “andliga realitetsexperterna” tror på X blir han en del av en social gemenskap. Men när tilliten till de professionella faller eller när det uppträder andra -varandra motsägande – andliga realitetsexperter på scenen, så måste ju individen själv fundera över om han verkligen tror på detta X. Kanske det är så att X är en ren illusion? Då kommer frågan “Vad har varit min egen erfarenhet av x”? Individen tvingas att återvända till subjektiviteten, krisen blir tydligare genom att man då går från en extern institutionell och social legitimering av den andliga världen till en intern och subjektiv.
Sagt på ett annat sätt; när tilltron till en tradition avtar, tvingas individer att bli mer erfarenhetsorienterade och att fråga sig: “Vad i min tro är grundad i erfarenhet och vad tror jag på bara för att någon har sagt detta till mig?” Denna självrannsakan är smärtsam. Samtidigt som man vänder sig inåt åstadkoms en polarisering; den yttre världen, organisationers färdiga svar blir mer ifrågasatta och den inre, erfarenheternas värld, blir mer väsentlig.
Nya idéer och livsåskådning handlar alltså sannolikt mer om teknisk och social förändring än om inflytande från nya läror. 1990-talets människor är vana vid förhandlingar. Det gäller att resonera sig fram mot en lösning: att ge och att ta. Överfört till religionen; man förhandlar sig fram till det som verkar vettigt i en livsåskådning. Färre köper lydigt hela paket. Man MBL förhandlar även med vår Herre. Men sådana individuella “alternativa” livshållningarna är inte socialt avgränsade. De flyter omkring oorganiserade. De bekräftas inte av bestämda grupper. Inte heller är de rituellt förankrade som religionerna. De är inte kopplade till socialt engagemang eller till massmöten. De är ej sofistikerade eller genomtänkta som existentialismen, humanismen eller andra -ismer.
Ett par tendenser blir tydliga på det moderna ideologiska och religiösa fältet: fundamentalism och relativism. Båda erbjuder lättnat, en flykt från det splittrade. På den ena kanten finns de idérörelser som inte anpassat sig, de som inte läser av trender utan insisterar på strikta lärosatser, hävdar klara moraliska regler och hjälper människor att få en social trygghet. De utövar en dragningskraft och ökar numerärt. Sådana religiösa rörelser som däremot tillåter osäkerhet och väger argument har svårare att både behålla sina gamla och att få nya medlemmar. Här finns de som ser den osäkerhet som pluralismen har fört med sig som allt för tung. Det är då skönt att få vila från den. Om man lyckas ge sig hän till en enkel idé – religiös eller profan – så kan glädjen bli avsevärd alldeles oavsett det idemässiga innehållet.
På den andra kanten finns en annan typ av flykt. Den leder till ett slags nihilism; ingenting är riktigt sant eller falskt. Man misstror varje auktoritet. Även denna lösning är till en viss grad attraktiv. Också den tar ifrån människan bördan av alla undringar. Den gör det genom att förneka att det överhuvud taget skulle kunna finnas någon sanning “där ute”. Man väntar inte längre på Godot. Folk får tycka vad de vill. Ingenting är riktigt fast. Låt alla blommor blomma! Världen blir de-konstuerad men någon re-konstruktion är inte möjlig.
Social förändring och misstro
Genom det tekniska informationsöverflödet, genom massresandet och masskommunikationen möts ständigt flera kulturer i människors inre – även utan att människorna behöver lämna sin födelseort. Människor blir urbaniserade trots att de bor på landet. De viktigaste referenspunkterna är storstäder eftersom televisionen och kvällspressens förgrovade och teatrala verklighetskonstruktion sällan motsägs. Pluralismen går då djupare och fortare. Demokratin institutionaliserar toleransen varvid olika kulturers skam- och skuldtrösklar ständigt konfronteras och sänkes. En sak blir rätt om flera anser att den är rätt – inte för att det är ett uttryck för en gudagiven önskan. Allah, Jahve eller Kristus är inte längre nationalstatens yttersta normkälla. Nästan alla nationer har tonat ned den teologiska legitimeringen av moralen. Man talar hellre i termer av sociala kontrakt. Men även här finns mottendenser. I fundamentalistiska rörelser söker sig man sig mot entydiga och klara moralregler, sådana som är förankrade i heliga skrifter. Globalt är den islamska och den kristet/evangelikala fundamentalismen ökning den tydligaste religiösa förändringen som just nu pågår.
Ur individens perspektiv kan vi tolka det sagda som ett uttryck för kognitiv och moralisk kontamination. De livstolkningar som människor sedan länge har tagit för självklara blir ständigt ifrågasatta. Det finns så många världsbilder att välja mellan och den enskilde måste bygga upp sin egen av det material som ställs till hennes förfogande. Det finns färre gemensamma säkerheter, färre gemensamma tolkningssystem och färre uttalade gemensamma mål.
För att inte slungas ut i en total förvirring pågår en motrörrelse som vi kan kalla centripetal – en dragning mot den lilla världen, det inre livet. Man börjar observera vad man själv känner och blir då mindre benägen att bedöma andra – “folk får väl tro vad de vill – det finns ju ändå inget objektivt mått – men min tro är i alla fall min”. Ett uttryck för detta är att man mindre talar om åsikter. Man “anser” mindre och “känner” mer. Själva språket visar på en osäkerhet när det gäller ideologi. Upplevelse ersätter övertygelse, psykologisk autenticitet ersätter innehållsmässig konsistens. Både teologernas intresse för mystik och den populära varianten som ibland nedlåtande benämns new age är två sidor av samma process; den centripetala resan.
Traditionellt starka normsändare som familjen, skolan och kyrkan har försvagats. Andra normsändare kommer tidigare in – framför allt i ungdomarnas värld där de viktigaste förebilderna i identitetsbildningen nu är “kompisar”. Organiserade marknads intressen, förstärkta av reklam och managment i storindustrin styr effektivt via de starka nya tekniska innovationerna; medier, bilder och musik. Förr var livsstilarna relativt klassbundna, man kunde se om en person kom från socialgrupp ett eller om vederbörande kom från socialgrupp tre. Nu är livsstilarna hellre bundna av ålders- grupperingar än av ekonomisk stratifiering.
Förändringen på det normativa planet är bland annat en konsekvens av att underliggande familjemönster ändrats. De sociala beröringsytorna har blivit allt fler, samtidigt som de har blivit allt mindre. Självfallet får detta konsekvenser även för den relation vi kan kalla den Ultimata, den till Gud. Varför skulle han stå still, alla andra är ju ersättbara? Varför bara en Gud, varför bara en sanning, varför Sanning överhuvudtaget?
Uttryckt mer konkret, unga människor träffar nu långt fler personer. Samtidigt ser de dessa under allt kortare och kortare tidsrymder. Det betyder att en individ under livet träder i relation till ett större antal personer än blott för några decennier sedan, samtidigt som relationerna till de man umgås med blir allt mindre permanenta. I det gamla bondesamhället var beröringsytorna få och långvariga, man umgicks med i stort sett med samma människor under hela sitt liv. Nu har man tidigt flera dagisfröknar, lärare, vikarier mm – som man tvingas förhålla sig till vare sig man vill det eller inte – personomsättning ökar i skolan och ju högre upp man kommer desto fler viktiga personer uppträder i den växandes liv. Tanken att man skulle ha samma arbete under hela livet är snart främmande, flexibilitet krediteras. Äktenskapet är för många inte längre ett livsprojekt. Till detta hör den kommunikativa förändringena, allt via teknikens framsteg; massresandet, arbetsresor, fritidsresor och konferensresor ökar. Väger man samman allt detta innebär det att persontätheten ökar samtidigt som personomsättningen.
Att lära känna en annan människa kräver emellertid en viss tid och en viss konstans. Av sociala skäl lär sig nu människor relativt tidigt att inte förlägga stora förväntningar på flyktiga kontakter. Med nödvändighet investerar människans sällan spontant in i en annan människas värld. Den nya individualismen får som konsekvens att man helt naturligt har en annorlunda utrustning för att blir djupare berörd av någon annan/t.
Teknisk socialitet och media som verklighetskonstruktör
På vilket sätt byggs människors förhandsinställning upp till religionen, till erfarenheter av det/n heliga/e? Elektroniska massmedia har här en avgörande betydelse i en helt annan utsträckning än i äldre samhällen. Då fördes kunskapen om heligheten vidare genom muntlig tradition och i direkt upplevelse i riten. Det finns nu en förutfattat mental bild av religion som skapas genom massmedia. Den är trubbig och förenklad. Den människa som själv söker sig mot en personlig andlig erfarenhet måste därvid ta sig förbi den massmedialt konstruerade religiösa verkligheten.
Tidigare var de stora heligheterna huvudsakligen kopplade till kyrkorna. Dess organisationer och aktörer, språk och bilder förde heligheten vidare. Kyrkorna hade tolkningsföreträde när det gällde “andliga erfarenheter” och de distribuerade den via sina gudstjänster och förrättningar. Deras symbolvärld var oemotsagd. Den skapade det yttersta Vara som de flesta i samhället levde i eller tog spjärn emot. Inget sådant värdesystem har längre självklarhetens styrka. Snarare är nu massmedia den viktigaste verklighetskonstruktören
Mycket är nu på ett helt annat sätt än för bara några årtionden filtrerad genom massmedia, det gäller även den “andliga verkligheten”. Jag talar här utifrån ett kunskapssociologiskt betraktelsesätt om verkligheten som en social konstruktion. Helt enkelt genom teknikens utveckling tycks media nu vara en av de viktigare meningsgeneratorerna, det må sedan gälla Expressen, Aftonbladet, TV-kanalerna, videofilmerna, dekonstruerande och postmodernistiska poptrailers eller affischkampanjernas massiva utbud.
Att få ut ett budskap på den gemensamma samhälleliga scenen är viktigt för varje ideologibärande grup. Att få en företeelse omskriven i pressen eller omtalat i TV gör den reell. Först om något är omnämnt i massmedia, i kvällstidningen eller i Aktuellt så “finns” det. Men det som inte speglas i det offentliga samtalet utan för en tynande tillvaro i privata sfärer osynliggörs inte bara, det blir overkligt.
Även andligheten måste finna sig i att filtreras via “den tredje statsmakten”. Synen på vad en kyrka eller en präst är kommer kommer knappast längre från en faktisk präst som man möter i kyrka eller församling utan från den präst- eller kyrkobild som skapats via det massmediala utbudet. Talet om och beskrivningen av religionens måste – för att överhuvudtaget slå igenom – tecknas i grova och grälla färger. Därmed osynliggörs automatiskt svårbeskrivna erfarenheter som för den fromma människan själv är starkt betydelsefulla. Massmedia är beroende av förenkling. Det innebär att själva mediet plattar ut eller snarare osynliggör den heliga erfarenheten.
Men om erfarenheter från den religiösa människans världar varken benämns eller gestaltas så förpassas de till något overkliga. Det heliga “mättas inte med vara”. Sensationsreportage, gärna om någon skandaliserad präst som har sex med konfirmander eller en kyrkoherde som vägrar döpa barn skapar en mental föreställning om vad “präst” är som en reell – helt vanlig – präst måste komma förbi. “Våran präst var jättetrevlig – inte som en präst brukar vara” säger flera i intervjuundersökningar. Varifrån kommer den bilden. Glättade och hurtiga, alternativt djupsinnigt intellektuella program, filtrerar undan religion som erfarenhet från den massmediala scenen.
Medier ger även ny information i en allt snabbare takt. Vad sker då med andlighetens förutsättningar; eftertanke och ro. Det finns ett stimuliöverskott. – “Varje eftermiddag när man kommer hem går man förbi brevlådan och en binge papper hamnar omedelbart i den stora papperskorgen” säger någon. “Det viktigaste man har att göra på skrivbord är inte sällan att hålla rent” säger en annan. Fällan är klar; det finns en överproduktion av information samtidigt som människan har begränsad förmåga att ta den till sig. I vetenskapsvärlden har det lett till en allt större specialisering. Forskaren får allt svårare att hinna med, men också tv-tittaren har svårt att välja kanal. Det finns en kamp om uppmärksamhet Samtidigt som stimuliöverflödet är bedövande skapas ett uppmärksamhetsunderskott. Nästan varje yrkesaktiv persons tidsbudget spricker ständigt. Om någon vill föra ut ett budskap och verkliggöra den via massmedia, måste man brutalisera eller “gasa” för att över huvud kunna göra sig uppmärksam.
Ur religionens perspektiv innebär detta att den kulturella ram där fromhet och andlighet odlas sällan speglas i medier. Långsamheten som kultur tonas ned. Det ytliga får större chans att slå igenom än ett sakligt avvägt samtal. Eftertänksamhet är knappast något som premieras. Konsekvenserna blir därefter. De sociala plattformar för andakt, stillhet kring det okränkbara blir osynliggjorda. De som söker förverkliga det inre livet, mystik eller andlig fördjupning blir antingen betraktade som kufar, upplevs obegripliga eller blir föremål för ett exotiskt och insmickrande intresse. .
Samtidigt, religionens heliga rum och riter har kanske sin attraktionskraft och styrka just tack vare att de inte (går att) medialiseras. Att befinna sig inne i en kyrka, där ingen predikar och ingen förklarar är snarast exotiskt och kanske därför tilldragande i det moderna samhället. “Vad tyst det blev” tycker en liten femåring i dagis, när man kommer in i en kyrka och tänder ett ljus på besök hos några katolska systrar. Hon talar länge om den ljudlösheten.
Den ontologiska osäkerheten eller törsten efter en livsåskådning
En människa som luckrar upp sina relationer till medmänniskor, ständigt är på väg, erfar verkligheten huvudsakligen via media och samtidigt inte heller (hinner) fästa/er sig vid tingen, lever med en nära underliggande ontologisk osäkerhet. Hennes verklighet tycks blir skör och måste ständigt återerövras i en nuets tyranni, i tingens mångfald eller i jakten på Det Senaste. Ingenting är riktigt permanent. Mycken verksamhet och stress kan kanske tolkas som besvärjelser mot en känsla av att allt går för fort och att allt är för mycket.
Olika processer och institutioner i samhällen skapar, vidmakthåller och förintar meningen i den enskildes och kollektivets liv. För inte länge sedan var politiken och religionen viktiga, kanske de viktigaste meningsgeneratorerna. De gjorde människors delaktiga en en gemensam föreställningsvärld och man trodde på en ljus framtid. Nu anar vi att såväl politiker som kyrkor har förlorat sitt meningsföreträde. Allt färre ger sig hän till klara tydliga politiska ideologier, färdiga partiprogram misstänkliggörs. För att då inte slungas ut i en total förvirring pågår en motrörrelse som vi kan kalla centripetal, en dragning mot den lilla världen, det inre livet. Man börjar observera vad man själv känner och blir då mindre benägen att bedöma andra: “folk får väl tro vad de vill – det finns ju ändå inget objektivt mått – men min tro är i alla fall min”. Ett uttryck för detta är att man talar mindre om åsikter. Man “anser” mindre och “känner” mer. Själva språket visar på en osäkerhet när det gäller ideologi. Upplevelse ersätter övertygelse. Psykologisk autenticitet ersätter innehållsmässig konsistens.
Samtidigt anar man de existentiella, andliga och moraliska frågornas återkomst. Filosoferna har vind i seglen. Snart kommer både forskare av humanistisk, teologisk och samhällsorienterad karaktär att gå i konfrontation och dialog med denna privata “rörelse inåt“ och underkastelse i fundamentism. Harmlösa och populära beskrivningar av new age och livsfrågor och naiv teknisk framtidsoptimism kommer sannolikt att ersättas av kritisk samhällsvetenskaplig, politisk och teologisk granskning. Redan har frågan om new age och sekter som ett hot mot demokrati diskuterats och frågorna om var gränserna går mellan kvacksalveri, folkmedicin och skolmedicinen kommer snart kräva fördjupad reflexion.
Upplevelsen av helighet är ett av de centrala dragen i alla religioner. I högkulturer har det funnits ritualiserade sätt att uttrycka vördnad inför livsgränserna (födelse, vuxenblivande, parbildning, åldrandet, död), sitt beroende av något/n som upprätthöll livets/samhällets okränkbarhet och sin tacksamhet gentemot livsvillkoren. Man gjorde detta regelbundet inför symboler för en “andra verklighet”, något som i sin tur dränerade livsångest.
Mircea Eliade hävdade att det heliga rummet och riten gjorde det möjligt för människan att komma i kontakt med en yttersta realitet. Just därför kittades kollektivet samman kring en gemensam värdegrund. Den ontologiska törsten släcktes vid kulturellt givna källor; i väst oftast altaret, kyrkorummet eller Torahrullarna. Människan återfann inför den Andre sitt vara. Hon grundande sin självförståelse i en kosmisk ordning, ett gudomligt centrum. Myterna reparerade meningsförluster.
Religiösa riter skapade och vidmakthöll en övergripande känsla av att vissa värden var okränkbara. Samtidigt gav de form åt en fascination inför tillvarons yttersta källa. Kyrkoåret, sabbatsfirandet etc., erbjöd människan att med regelbundenhet relatera sig till det Heliga. Uttrycken för det Heliga manifesterades visuellt i byggnader, konstverk och ceremonier. Västerländsk kultur är impregnerad av kristet tankegods.
Helighetsförvaltande aktörer och institutioner var då integrerade i samhället. De fungerade som relativt entydiga påminnelser om eller markörer för något fullständigt Annorlunda, det okränkbart Heliga. De hjälpte människor att erfara en korresponans mellan hjärtats inomhus och den Osynlige. Själen sågs inte som ett kringflytande och halt språkspel utan var en okränkbar gudomlig gåva. Människovärdet grundade sig inte blott på ett socialt kontrakt utan på tanken att livet är en gudomlig gåva. Mircea Eliade visar övertygande att ontofanin (det verkligen avslöjar sig) hör samman med hierofanin(det heliga manigesteras symboliskt i rit och myt); i närheten av det heliga återfanns Verkligheten. Talet om den helige Andre (Jahve, Allah, Krishna, Kristus etc.,) är därför också något annat än en metafor för social sammanhållning eller värdenas konsensus – metafysiken ligger som ett apriori. Symboler för denna andra värld finns fortfarande kvar, det må vara bönhuset i den lilla byn i Norrland, den ikon som hänger i ett studentrum, den buddhistiska stupa man ser i Nepal, minareten utanför en moské eller den majestätiska katedralens spiror i Uppsala. De bildar bryggor till en Annan värld.
Förändringen
Men vad sker på gränsen till millenieskiftet ? Religionerna har fått konkurrens, andra aktörer uppträder på den andliga arenan. Fler tror nu på reinkarnation än på Gud. New age-fromhetens tal om kristaller och aurahealing blir allt mer rumsrent. Tarotkortens läsare och UFO-logernas inflytande ökar. Esoteriken är på väg tillbaka. Tidigare epokers relativa konformitet och andliga likriktning ersätts av mångfaldens svindel. Den socialt skulpterade heligheten har i stort sett försvunnit. Var och en bygger sig sin privata ark.
I relief mot 1950 och 1960-talens framtidsoptimism framstår samtiden som – åtminstone vid en ytlig betraktelse – som fylld av privatisering, individualism och moralisk ljumhet. Relativt få upplever att etiska, politiska eller religiösa värden är viktiga att kämpa eller att offra sig för. Det sena 1960 talets politiska medvetenhet ersattes av “vägen inåt” genom psykologismens 1970-tal, där bekännelseromanerna flöt i en strid ström från bokförlagen. Indienromaniken talade om kosmiska inre medvetanden. Psykoterapin övergick från att vara en behandlingsform till att kanske främja en navelskådande narcissistisk livsstil.
Under början av 1980-talets växte en ohämmad tillväxttro och en yuppiekultur. Öststaterna föll samman. De politiska ideologierna monterades ned. Den stora berättelsen om det Moderna kollapsade. Sovjetimperiet vräktes överända. Vad sker ? Visst, miljörörelser och kvinnorörelser har en viss framgång. Och i ideologiernas vaacum plockas till och med Tingsten fram igen. Men var och en tycks bygga sin privata samhällssyn och vara föga intresserade av -ismer eller politisk ideologier.
På religionens område sker samma sak. Varje enskild skapar sin egen föreställningsvärld och man har relativt litet behov av legitimera den genom att ansluta den till en kyrlig organisation eller till ett idétradition: “Min tro är min och den duger väl?” och varför “skulle jag taga vara på min broder?”
Kanske anar vi en dubbel flykt från friheten. När relativismens yrsel leder till illamående lockar auktoritära rörelser där Storebror ger lugnande piller. Fundamentalismen firar triumfer; att få luta sig mot den slutliga lösningen stillar oro. Men, man kan också vända på kuttingen: den mångbesjunga dekonstruktionen av jaget leder till att talet om “person” och “ansvar” blir en ren illusion. Några svar gives icke, eftersom det inte finns en entitet i människans djup som frågar. Att inte ens vänta på Godot innebär också en lättnad. Postmodernism kan i sin förlängning både tolkas som flykt från etik, en självförtärande antidemokrati och som kreativitet och nya vyer.
I samtiden har många av de religiösa symbolerna blivit stumma. Gudstjänster har för det stora flertalet successivt tömts på upplevt (dock ej avsett) innehåll. I varje fall tycks det ofta saknas ett led som binder samman människans ontologiska törst med de källor som religionen själv hänvisar till. Krucifix, radband, psalmböcker lever nu ofta som kulturell artefakter med föga annat än nostalgiskt intresse. Kyrkorna riskerar bli ett slags livsåskådningarnas Skansen. Långt fler går dit när det inte är gudstjänst än när högmässorna pågår.
Den av-mystifiering som stora delar av den protestantiska kyrkan ägnat sig åt i predikningar och som dränerat symboler på deras otolkbara styrka ersätts delvis med en “remystifiering”. Midnattsmässor ökar och gregorianska munkar sjunger. Men flera av de kristna livsberättelserna har trivialiserats och trevligfierats. De absoluta moraliska kraven har tystnats ned. När di fromme häcklats har de av pur självbevarelsedrift stundom givit avkall på den råa tilliten till sin egen övertygelse. Heligheten som en hemlighetsfull, stram och djupt skakande upplevelse har nära nog försvunnit i mysiga – med ljusblonda röllakanmattor försedda – furuvita kyrkor. Kanske till och med helighetens officiella distributörer i något fall har hindrat mötet med heligheten. I delar av västs kyrkor har det funnits en tilltro till “rätt lära”, till dogmatisk precision som placerat mystiken och den icke-rationella delen av det religiösa livet – om inte i skamvrån så i varje fall – i dunkla korridorer. Samtidigt är behovet av en zon för intellektuell reflexion över religonernas egen självförståelse skriande.
När allt färre i Sverige säger sig tro tycks ändå ett “behov” kvarstå av att – åtminstone i olika samhälleliga kriser, personliga livskriser och inför livsfrågorna – hålla något avskilt från det vardagliga. Man vill ha riter som strukturerar det hotande. Kaos söker kosmos: vi minns vad som hände efter Estonia, Stureplansmorden och andra kollektiva olyckor. Riter uppstod. I en tid där långsamhet som kultur förvisso icke är särskilt uppodlad tycks kyrkorna, inte minst själva kyrkorummen, kyrkogårdar, minneslundar, musiken i samband med de stora kyrkohögtiderna bli allt viktigare.
Men problemet är att de institutioner som upprätthåller tilltron till “detta Annorlunda” oftast uppfattas som reliker. Dessutom tar kritiker gärna udden av religionernas sanningsanspråk för att i stället tala i termer av deras sociala eller psykologiska funktion: “Kyrkor är bra att ha – den gör att man blir lugn i kriser, får en mening i livet eller skapar en värdegemenskap i samhället, men att en Gud skulle ‘leva’ verkar högst osannolikt.” De kristna kyrkorna utgör nu kognitiva minoriteter.
I kommunikations- och IT samhället möter man alternativa andliga verkligheter: det religiösa smörgåsbordet har fler rätter än någonsin. Man kan välja livsåskådning på samma sätt som man väljer mat eller kläder. Men vad sker när samhällets utbud av religioner och livshållningar ökar och ingen längre har självklarhetens styrka? Ja, man använder sig av det som verkat relevant : “Västerländsk kristendom plus indiansk kultur. Olika beståndsdelar. Jag plockar det bästa ur det mesta” är ett svar ur en undersökning. Relevanskravet blir tydligare. Om man inte förstår varför man skall tro på en komponent i ett dogmatiskt system så tackar man nej. Man MBL förhandlar med vår Herre.
Sådana nya “alternativa” livshållningar tycks inte socialt avgränsade. De är inte kopplade till samhällsengagemang. De tycks ej genomtänkta som existentialismen, humanismen eller andra -ismer. De verkar vara programmatiskt föränderliga – likt den Proteus som aldrig kunde stanna i sin form.
Kyrkor som i detta läge säger sig tala å ett helt folks vägnar blir en självmotsägelse, helt enkelt därför att de flesta av de som kyrkorna säger sig representera, knappast har en aning om dess teologi. De tycks iklädda alltför stora byråkratiska överrockar och hektiskt upptagna av interna problem. Kanske skulle de återfå trovärdigheten om den tonade ned sitt självplågande rop “Varför kommer di inte när vi ringer?” och i stället börjar granska sin egen erfarenhet/icke erfarenhet av det som den talar om.
Religion – ett sätt att tolka sin förundran
Man kan söka förstå religionen i funktionella termer. Den är ett sätt att strukturera mänskliga grundupplevelser. Religionen försvinner inte alls från den moderna världen, hävdar exempelvis religionssociologen Peter Berger. Tvärtom, erfarenheter av helighet, vördnad och tacksamhet inför livsvillkoren utgör i stället en universell komponent i varje människas liv. Mänsklig erfarenhet är ett kontinuerlig flöde av små, mellan och stora vördnadserfarenheter. Däremot skiljer sig samhällen och kulturer åt till vilken grad de uppmärksammar, tolkar respektive “organiserar” och kontrollerar dessa subjektiva upplevelser av att vara “delaktiga av något Större”.
Det som har hänt de sista decennierna är att de entydiga och självklara sociala strukturer som vidmakthåller en religiös tolkning av sådana förundransupplevelser nu har förändrats och ifrågasatts. Det gäller särskilt Europa och i synnerhet i Sverige. De officiella och av samhället sanktionerade distributörerna för idéer om religiösa verkligheter har fått konkurrens av privata andlighetsentrepenörer. Det har uppkommit ett slags transcendenserfarenheternas legitimeringskris. Legitimeringsgrunden när det gäller religiositet flyttas successivt från auktoritet till autenticitet, från troskollektiv till privata upplevelsevärldar, från modernismens väntade “svar” till postmodernismens “det beror på”. Denna förändring beror sannolikt inte så mycket på att folk tror mindre eller finner det intellektuellt ohederligt att tro på en gudomlig värld. Långt mer går det att tolka den processen som den tekniska revolutionens följder för det sociala samlivet, massmedia, mobiliteten, ljudterror, visuell nedsmutsning och den elektroniska nåbarheten. Men mer om det senare.
Från kollektiv till privat sfär
Enskilda personers medvetande om och erfarenhet av “något utomjordiskt”, tolkades av enhetssamhället ofta enligt givna former. Kyrkorna ville gärna (ibland med maktspråk och under hot) tillhandahålla entydiga sätt att förstå denna “andra värld”. I det svenska bondesamhället, gick de flesta i högmässan. Årets fester anslöt till en teologisk tolkning; jul, påsk, midsommar. Livscyklens riter var kopplade till en religiös övertygelse, dop, konfirmation, vigsel och jordfästning. Erfarenheter av det heliga var förutsägbart eftersom de kanaliserades i klara strukturer. Frågan om folk “trodde” mer eller mindre är här inte det primära. Folklorister har visat att religiösa seder och bruk med en folklig och icke-kyrklig förankring fanns vid sidan om den officiella. Men kyrkan hade i varje fall genom sina gudstjänsten, skolundervisningnen och konfirmationundervisning den avgjort största andelen av rituella uttryck. För att säga det på annat sätt; det fanns och tilläts färreval av andliga verklighetsbeskrivningar, den kristna traditionen hade genom sin status ett kulturellt och rituellt tolkningsföreträde när det gällde svaren på livsfrågorna.
Den homogena verklighetsbeskrivning (i vilken den Andra/heliga världen ingick som en självklarhet) fortlevde därför relativt oemotsagd som en funktion av ett enhetligt och relativt statiskt samhälle. Även den heliga världen var entydig. Människor reste sällan, den sociala gemenskapen var avgränsad och kontrollen var tydligare. Självfallet har det alltid funnits undantag. När väckelserrörelser och fria samfund växte fram skedde det under stort motstånd från de “rätte lärare”.
Vid en enkel jämförelse med nutidens idéflöde framstår det klart att den senmoderna människan måste välja andlighet. Kyrkornas – av Bibeln präglade – beskrivning av den andliga verkligheten är nu bara en av flera svar. Även personer som kommer från små likriktade (fri-) religiösa (sub-) samhällen och som fostrats inom sina sociala kupor av likasinnade, tvingas nu genom TV, radio att möta andra religiösa synsätt.
Denna glidning av den religiösa idevärlden från entydighet till mångfald, från klarhet till diffusitet, från institutioner till vaga och kringflytande privata system är provocerande åt tre håll: dels för det samhälle som vant sig vid att religion är en innehållsligt avgränsad företeelse, dels för den kyrka som tryggt har trott sig ha andligheten på entrepenad, dels för de individer som erfar sig slungade ut i friheten.
Mobilitet och religiös uppluckring
Mobiliteten, dvs att människor reser mer i det moderna samhället, gör att den enskilde fritt kan röra sig mellan olika religiösa eller livsåskådningsmässiga språkspel på ett helt annat sätt än för några årtionden sedan. Med nödvändighet tvingas nu människor att lyssna till sådana som befinner sig i ett annat ideologiska territorier. En period lever man kanske i ett helt andra sociala rum och tvingas då att se på sitt eget rum ur en helt annan synvinkel. Detta betyder att det tenderar att blir mer sprickor inne i den organiserade fromheten. Kyrkan som idébärande instititon lever vidare utan att dess aktörer självklart är solidariska med dess idéer. Lojaliteterna är inte givna. Kyrkorna (liksom andra idérörelser) måste aktivt erövra lojaliteter. Trolösheten tycks legitimerad – inte så mycket av ideologiska som av sociala skäl, man har inte tid, man är alltför splittrad. Andra säger att den stillastående ankdammen vill man fly. Mångfalden är alls inte svindlande – den är lockande, kreativ och kul. Men, var går gränsen mellan individualism och egoism?
De tvivel som uppträder inne i troende har sannolikt mer att göra med att det sena 1990 talet erbjuder alltfler – varandra motsägande – uppenbarelser som alla har sannings- och absolutetsanspråk. Muslimerna och andra religionsutövare blir allt fler i Sverige. Framtidens kyrkor kommer därför att behöva tala långt mer om religionsteologi än om ekumenik – såvida man inte tror att lösningen är ett slags religiöst esperanto eller fromhetens EU. Men en sådan tolkning gör kanske varken kristendomen, andra religoner eller den intellektuella moralen rättvisa.
Privatiserade förhållningssätt växer sålunda. Sannolikt har det inte bara att göra med att rimligheten i den kristna gudstron (som med rätta ifrågasattes av Hedenius och hans eftersägare) utan med att det moderna samhället är segmenterat och differentierat på ett annat sätt än tidigare. Den religiösa människa som lever i en mångkulturellt samhälle tvingas ständigt att ifrågasätta sig själv. Social rörlighet och masskommunikationens utbud av livsstilar gör att den religiöst engagerade tvingas att konfronteras med alternativa verkligheter. Den entydiga och endimensionella gudomliga verkligheten har ersatts av en religiös mångfald. Man kan välja eller ignorera livsåskådning på samma sätt som man väljer mat eller kläder. Vad sker när samhället tillhandahåller ett alltmer förvirrat utbud av religioner och livshållningar samtidigt som psykologerna säger oss att de “jag” som skall hantera dessa ideologier i sin tur blivit allt mer porösa?
Vägen inåt eller “jag tror väl på vad jag vill”
Ja, tillsammans skapar ovanstående faktorer kanske något som vi kan kalla vägen inåt. När man övergår från att följa konvenans eller auktoritet till att fatta egna val blir kluvenheten tydligare. Detta har benämnts allt från “dömd till frihet”, “liberalisering” och “alienation”, beroende på politisk och filosofisk hemvist. Det som ur den religiösa erfarenhetens synvinkel blir påtagligt är: “lita bara på dina egna erfarenheter, bygg dig din egen ark!” Resan inåt med dess privatiserade föreställningar väcker anklang.
En följd av att gudstron minskat är att individen tvingas bort från vad alla andra säger. Hon börjar sannolikt fråga sig “vad upplever just jag?”. Vad kan jag peka på som just jag uppfattar som sant eller som framstår som viktigt för mig?” När den moderna sekulariserade människan, men även många kristna, vänder sig från det institutionellt traderade förhållanden så utgör subjektiviteten och privatiseringen ett skydd mot den hotande mångfalden.
Låt oss förtydliga ! En individ säger sig tro på X. Så länge som de “andliga realitetsexperterna” tror på X blir han en del av en social gemenskap. Men när tilliten till de professionella faller eller när det uppträder andra -varandra motsägande – andliga realitetsexperter på scenen, så måste ju individen själv fundera över om han verkligen tror på detta X. Kanske det är så att X är en ren illusion? Då kommer frågan “Vad har varit min egen erfarenhet av x”? Individen tvingas att återvända till subjektiviteten, krisen blir tydligare genom att man då går från en extern institutionell och social legitimering av den andliga världen till en intern och subjektiv.
Sagt på ett annat sätt; när tilltron till en tradition avtar, tvingas individer att bli mer erfarenhetsorienterade och att fråga sig: “Vad i min tro är grundad i erfarenhet och vad tror jag på bara för att någon har sagt detta till mig?” Denna självrannsakan är smärtsam. Samtidigt som man vänder sig inåt åstadkoms en polarisering; den yttre världen, organisationers färdiga svar blir mer ifrågasatta och den inre, erfarenheternas värld, blir mer väsentlig.
Nya idéer och livsåskådning handlar alltså sannolikt mer om teknisk och social förändring än om inflytande från nya läror. 1990-talets människor är vana vid förhandlingar. Det gäller att resonera sig fram mot en lösning: att ge och att ta. Överfört till religionen; man förhandlar sig fram till det som verkar vettigt i en livsåskådning. Färre köper lydigt hela paket. Man MBL förhandlar även med vår Herre. Men sådana individuella “alternativa” livshållningarna är inte socialt avgränsade. De flyter omkring oorganiserade. De bekräftas inte av bestämda grupper. Inte heller är de rituellt förankrade som religionerna. De är inte kopplade till socialt engagemang eller till massmöten. De är ej sofistikerade eller genomtänkta som existentialismen, humanismen eller andra -ismer.
Ett par tendenser blir tydliga på det moderna ideologiska och religiösa fältet: fundamentalism och relativism. Båda erbjuder lättnat, en flykt från det splittrade. På den ena kanten finns de idérörelser som inte anpassat sig, de som inte läser av trender utan insisterar på strikta lärosatser, hävdar klara moraliska regler och hjälper människor att få en social trygghet. De utövar en dragningskraft och ökar numerärt. Sådana religiösa rörelser som däremot tillåter osäkerhet och väger argument har svårare att både behålla sina gamla och att få nya medlemmar. Här finns de som ser den osäkerhet som pluralismen har fört med sig som allt för tung. Det är då skönt att få vila från den. Om man lyckas ge sig hän till en enkel idé – religiös eller profan – så kan glädjen bli avsevärd alldeles oavsett det idemässiga innehållet.
På den andra kanten finns en annan typ av flykt. Den leder till ett slags nihilism; ingenting är riktigt sant eller falskt. Man misstror varje auktoritet. Även denna lösning är till en viss grad attraktiv. Också den tar ifrån människan bördan av alla undringar. Den gör det genom att förneka att det överhuvud taget skulle kunna finnas någon sanning “där ute”. Man väntar inte längre på Godot. Folk får tycka vad de vill. Ingenting är riktigt fast. Låt alla blommor blomma! Världen blir de-konstuerad men någon re-konstruktion är inte möjlig.
Social förändring och misstro
Genom det tekniska informationsöverflödet, genom massresandet och masskommunikationen möts ständigt flera kulturer i människors inre – även utan att människorna behöver lämna sin födelseort. Människor blir urbaniserade trots att de bor på landet. De viktigaste referenspunkterna är storstäder eftersom televisionen och kvällspressens förgrovade och teatrala verklighetskonstruktion sällan motsägs. Pluralismen går då djupare och fortare. Demokratin institutionaliserar toleransen varvid olika kulturers skam- och skuldtrösklar ständigt konfronteras och sänkes. En sak blir rätt om flera anser att den är rätt – inte för att det är ett uttryck för en gudagiven önskan. Allah, Jahve eller Kristus är inte längre nationalstatens yttersta normkälla. Nästan alla nationer har tonat ned den teologiska legitimeringen av moralen. Man talar hellre i termer av sociala kontrakt. Men även här finns mottendenser. I fundamentalistiska rörelser söker sig man sig mot entydiga och klara moralregler, sådana som är förankrade i heliga skrifter. Globalt är den islamska och den kristet/evangelikala fundamentalismen ökning den tydligaste religiösa förändringen som just nu pågår.
Ur individens perspektiv kan vi tolka det sagda som ett uttryck för kognitiv och moralisk kontamination. De livstolkningar som människor sedan länge har tagit för självklara blir ständigt ifrågasatta. Det finns så många världsbilder att välja mellan och den enskilde måste bygga upp sin egen av det material som ställs till hennes förfogande. Det finns färre gemensamma säkerheter, färre gemensamma tolkningssystem och färre uttalade gemensamma mål.
För att inte slungas ut i en total förvirring pågår en motrörrelse som vi kan kalla centripetal – en dragning mot den lilla världen, det inre livet. Man börjar observera vad man själv känner och blir då mindre benägen att bedöma andra – “folk får väl tro vad de vill – det finns ju ändå inget objektivt mått – men min tro är i alla fall min”. Ett uttryck för detta är att man mindre talar om åsikter. Man “anser” mindre och “känner” mer. Själva språket visar på en osäkerhet när det gäller ideologi. Upplevelse ersätter övertygelse, psykologisk autenticitet ersätter innehållsmässig konsistens. Både teologernas intresse för mystik och den populära varianten som ibland nedlåtande benämns new age är två sidor av samma process; den centripetala resan.
Traditionellt starka normsändare som familjen, skolan och kyrkan har försvagats. Andra normsändare kommer tidigare in – framför allt i ungdomarnas värld där de viktigaste förebilderna i identitetsbildningen nu är “kompisar”. Organiserade marknads intressen, förstärkta av reklam och managment i storindustrin styr effektivt via de starka nya tekniska innovationerna; medier, bilder och musik. Förr var livsstilarna relativt klassbundna, man kunde se om en person kom från socialgrupp ett eller om vederbörande kom från socialgrupp tre. Nu är livsstilarna hellre bundna av ålders- grupperingar än av ekonomisk stratifiering.
Förändringen på det normativa planet är bland annat en konsekvens av att underliggande familjemönster ändrats. De sociala beröringsytorna har blivit allt fler, samtidigt som de har blivit allt mindre. Självfallet får detta konsekvenser även för den relation vi kan kalla den Ultimata, den till Gud. Varför skulle han stå still, alla andra är ju ersättbara? Varför bara en Gud, varför bara en sanning, varför Sanning överhuvudtaget?
Uttryckt mer konkret, unga människor träffar nu långt fler personer. Samtidigt ser de dessa under allt kortare och kortare tidsrymder. Det betyder att en individ under livet träder i relation till ett större antal personer än blott för några decennier sedan, samtidigt som relationerna till de man umgås med blir allt mindre permanenta. I det gamla bondesamhället var beröringsytorna få och långvariga, man umgicks med i stort sett med samma människor under hela sitt liv. Nu har man tidigt flera dagisfröknar, lärare, vikarier mm – som man tvingas förhålla sig till vare sig man vill det eller inte – personomsättning ökar i skolan och ju högre upp man kommer desto fler viktiga personer uppträder i den växandes liv. Tanken att man skulle ha samma arbete under hela livet är snart främmande, flexibilitet krediteras. Äktenskapet är för många inte längre ett livsprojekt. Till detta hör den kommunikativa förändringena, allt via teknikens framsteg; massresandet, arbetsresor, fritidsresor och konferensresor ökar. Väger man samman allt detta innebär det att persontätheten ökar samtidigt som personomsättningen.
Att lära känna en annan människa kräver emellertid en viss tid och en viss konstans. Av sociala skäl lär sig nu människor relativt tidigt att inte förlägga stora förväntningar på flyktiga kontakter. Med nödvändighet investerar människans sällan spontant in i en annan människas värld. Den nya individualismen får som konsekvens att man helt naturligt har en annorlunda utrustning för att blir djupare berörd av någon annan/t.
Teknisk socialitet och media som verklighetskonstruktör
På vilket sätt byggs människors förhandsinställning upp till religionen, till erfarenheter av det/n heliga/e? Elektroniska massmedia har här en avgörande betydelse i en helt annan utsträckning än i äldre samhällen. Då fördes kunskapen om heligheten vidare genom muntlig tradition och i direkt upplevelse i riten. Det finns nu en förutfattat mental bild av religion som skapas genom massmedia. Den är trubbig och förenklad. Den människa som själv söker sig mot en personlig andlig erfarenhet måste därvid ta sig förbi den massmedialt konstruerade religiösa verkligheten.
Tidigare var de stora heligheterna huvudsakligen kopplade till kyrkorna. Dess organisationer och aktörer, språk och bilder förde heligheten vidare. Kyrkorna hade tolkningsföreträde när det gällde “andliga erfarenheter” och de distribuerade den via sina gudstjänster och förrättningar. Deras symbolvärld var oemotsagd. Den skapade det yttersta Vara som de flesta i samhället levde i eller tog spjärn emot. Inget sådant värdesystem har längre självklarhetens styrka. Snarare är nu massmedia den viktigaste verklighetskonstruktören
Mycket är nu på ett helt annat sätt än för bara några årtionden filtrerad genom massmedia, det gäller även den “andliga verkligheten”. Jag talar här utifrån ett kunskapssociologiskt betraktelsesätt om verkligheten som en social konstruktion. Helt enkelt genom teknikens utveckling tycks media nu vara en av de viktigare meningsgeneratorerna, det må sedan gälla Expressen, Aftonbladet, TV-kanalerna, videofilmerna, dekonstruerande och postmodernistiska poptrailers eller affischkampanjernas massiva utbud.
Att få ut ett budskap på den gemensamma samhälleliga scenen är viktigt för varje ideologibärande grup. Att få en företeelse omskriven i pressen eller omtalat i TV gör den reell. Först om något är omnämnt i massmedia, i kvällstidningen eller i Aktuellt så “finns” det. Men det som inte speglas i det offentliga samtalet utan för en tynande tillvaro i privata sfärer osynliggörs inte bara, det blir overkligt.
Även andligheten måste finna sig i att filtreras via “den tredje statsmakten”. Synen på vad en kyrka eller en präst är kommer kommer knappast längre från en faktisk präst som man möter i kyrka eller församling utan från den präst- eller kyrkobild som skapats via det massmediala utbudet. Talet om och beskrivningen av religionens måste – för att överhuvudtaget slå igenom – tecknas i grova och grälla färger. Därmed osynliggörs automatiskt svårbeskrivna erfarenheter som för den fromma människan själv är starkt betydelsefulla. Massmedia är beroende av förenkling. Det innebär att själva mediet plattar ut eller snarare osynliggör den heliga erfarenheten.
Men om erfarenheter från den religiösa människans världar varken benämns eller gestaltas så förpassas de till något overkliga. Det heliga “mättas inte med vara”. Sensationsreportage, gärna om någon skandaliserad präst som har sex med konfirmander eller en kyrkoherde som vägrar döpa barn skapar en mental föreställning om vad “präst” är som en reell – helt vanlig – präst måste komma förbi. “Våran präst var jättetrevlig – inte som en präst brukar vara” säger flera i intervjuundersökningar. Varifrån kommer den bilden. Glättade och hurtiga, alternativt djupsinnigt intellektuella program, filtrerar undan religion som erfarenhet från den massmediala scenen.
Medier ger även ny information i en allt snabbare takt. Vad sker då med andlighetens förutsättningar; eftertanke och ro. Det finns ett stimuliöverskott. – “Varje eftermiddag när man kommer hem går man förbi brevlådan och en binge papper hamnar omedelbart i den stora papperskorgen” säger någon. “Det viktigaste man har att göra på skrivbord är inte sällan att hålla rent” säger en annan. Fällan är klar; det finns en överproduktion av information samtidigt som människan har begränsad förmåga att ta den till sig. I vetenskapsvärlden har det lett till en allt större specialisering. Forskaren får allt svårare att hinna med, men också tv-tittaren har svårt att välja kanal. Det finns en kamp om uppmärksamhet Samtidigt som stimuliöverflödet är bedövande skapas ett uppmärksamhetsunderskott. Nästan varje yrkesaktiv persons tidsbudget spricker ständigt. Om någon vill föra ut ett budskap och verkliggöra den via massmedia, måste man brutalisera eller “gasa” för att över huvud kunna göra sig uppmärksam.
Ur religionens perspektiv innebär detta att den kulturella ram där fromhet och andlighet odlas sällan speglas i medier. Långsamheten som kultur tonas ned. Det ytliga får större chans att slå igenom än ett sakligt avvägt samtal. Eftertänksamhet är knappast något som premieras. Konsekvenserna blir därefter. De sociala plattformar för andakt, stillhet kring det okränkbara blir osynliggjorda. De som söker förverkliga det inre livet, mystik eller andlig fördjupning blir antingen betraktade som kufar, upplevs obegripliga eller blir föremål för ett exotiskt och insmickrande intresse. .
Samtidigt, religionens heliga rum och riter har kanske sin attraktionskraft och styrka just tack vare att de inte (går att) medialiseras. Att befinna sig inne i en kyrka, där ingen predikar och ingen förklarar är snarast exotiskt och kanske därför tilldragande i det moderna samhället. “Vad tyst det blev” tycker en liten femåring i dagis, när man kommer in i en kyrka och tänder ett ljus på besök hos några katolska systrar. Hon talar länge om den ljudlösheten.
Den ontologiska osäkerheten eller törsten efter en livsåskådning
En människa som luckrar upp sina relationer till medmänniskor, ständigt är på väg, erfar verkligheten huvudsakligen via media och samtidigt inte heller (hinner) fästa/er sig vid tingen, lever med en nära underliggande ontologisk osäkerhet. Hennes verklighet tycks blir skör och måste ständigt återerövras i en nuets tyranni, i tingens mångfald eller i jakten på Det Senaste. Ingenting är riktigt permanent. Mycken verksamhet och stress kan kanske tolkas som besvärjelser mot en känsla av att allt går för fort och att allt är för mycket.
Olika processer och institutioner i samhällen skapar, vidmakthåller och förintar meningen i den enskildes och kollektivets liv. För inte länge sedan var politiken och religionen viktiga, kanske de viktigaste meningsgeneratorerna. De gjorde människors delaktiga en en gemensam föreställningsvärld och man trodde på en ljus framtid. Nu anar vi att såväl politiker som kyrkor har förlorat sitt meningsföreträde. Allt färre ger sig hän till klara tydliga politiska ideologier, färdiga partiprogram misstänkliggörs. För att då inte slungas ut i en total förvirring pågår en motrörrelse som vi kan kalla centripetal, en dragning mot den lilla världen, det inre livet. Man börjar observera vad man själv känner och blir då mindre benägen att bedöma andra: “folk får väl tro vad de vill – det finns ju ändå inget objektivt mått – men min tro är i alla fall min”. Ett uttryck för detta är att man talar mindre om åsikter. Man “anser” mindre och “känner” mer. Själva språket visar på en osäkerhet när det gäller ideologi. Upplevelse ersätter övertygelse. Psykologisk autenticitet ersätter innehållsmässig konsistens.
Samtidigt anar man de existentiella, andliga och moraliska frågornas återkomst. Filosoferna har vind i seglen. Snart kommer både forskare av humanistisk, teologisk och samhällsorienterad karaktär att gå i konfrontation och dialog med denna privata “rörelse inåt“ och underkastelse i fundamentism. Harmlösa och populära beskrivningar av new age och livsfrågor och naiv teknisk framtidsoptimism kommer sannolikt att ersättas av kritisk samhällsvetenskaplig, politisk och teologisk granskning. Redan har frågan om new age och sekter som ett hot mot demokrati diskuterats och frågorna om var gränserna går mellan kvacksalveri, folkmedicin och skolmedicinen kommer snart kräva fördjupad reflexion.