Kluvenheten är tydlig. Men vad beror denna ambivalens på? Polerna tycks vara två. Å ena sidan ignorans, som ibland är stegrad till arrogans, blandad med militant avståndstagande från kristen tro som livshållning och/eller kyrkan som institution. Å andra sidan ett lika starkt andligt intresse eller längtan efter heliga rum, stämningar, allvar och stram skönhet. Inte minst gäller detta kyrkorummen, de tända ljusen, riterna, pelarnas höga majestät. Varför finns denna starka skepsis kombinerad med lika starkt existentiellt intresse i ett så frigjort och väl utvecklat land som Sverige? Om detta har det skrivits böcker och forskningsrapporter.
Sverige är – globalt sett – det stora undantaget; med viss reservation för någon av de tidigare programmatiskt ateistiskt socialistiska länderna. Kanske har det att göra med statskyrkosystemet som skapat en kultur där alla ”borde” eller måste vara kristna. Från detta reste redan Kristina och Karl- Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarna, allt för att slippa en påtvingad överhets tro. Protesten mot den monolitiska överhöghetskyrkan lever kanske kvar
Till detta kommer ett missnöje mot kyrkornas yttre organisation, bråk och konflikter – inte minst bland kyrkligt engagerade aktörer och lekmän. Decennielånga diskussioner om kvinnofrågor, (homo-) sexualitet, ämbetssyn, liksom strukturella frågor om samfundens organisationer– allt sådant bidrar till att det skapas en polarisead bild av religion som tråkig och konfliktfylld. Den medialt konsturerade föreställning av religion eller kristen tro blir ett slags filter. Det färgar i sin tur människors förutfattade uppfattningar av kyrkor, präster och kristna.!”.
Mentala föreställningar om hur kristna människor påstås tänka eller vara ligger som tolkningsraster. Var kommer ordet präst ifrån i följande utsaga, rätt vanlig i samtiden. ”Våran präst är jattetrevlig han är inte alls som en präst!”. Stereotypa bilder blir effektiva hinder för fördjupande seriösa existentiella samtal. Polariserade schabonbilder och kyrkors byråkratisering bidrar sannolikt till att personligt engagerade resonemang om kristen tro sällan kommer till stånd.
Själva lärorna förorsakar inte sällan förvåning bland kritiker – hur kan någon vara så infantil att man tror på en gammal bok, Luther eller Påven? För att inte tala om hur religion förvandlats till att i stort sett enbart uppfattas som medel och politiska slagträn, legitimera våld, etnicitet och övergrepp. Då osynliggörs kyrkornas roll i tredje världen, kamp mot orättvisa och korrumperade regimer.
Ovanpå sådana hinder för existentiella samtal kommer en bråte av hierarkier och institutioner. Just de inrättningar som i århundraden kanaliserat människors längtan efter och erfarenhet av ”de osynliga” – kyrkorna – tycks för många bli till ett hinder för vad de skulle förmedla, ett slags ”sekularisering inifrån”. Med det menas att kyrkor och samfund inte blir offer för avkristning utan snarare aktiva agenter i det spelet – kyrkorum och gudstjänster upplevs för tråkiga, hurtiga eller allvarliga. Det banaliserade, trivialiserade eller sönderpratade andligheten gör att en eventuell längtan efter att få ge sig hän nästan omöjliggörs. Kyrkorna fylls mer av kulturella konserter och musikuppträdanden medan det vanliga gudstjänstdeltagandet avtar. Eller gör de det?
Samtalets två nivåer
Enligt min erfarenhet finns det en påtaglig skillnad mellan två nivåer av religiösa samtal. Den ena kan vi kalla den intellektuella kampen. Den rör Guds eventuella när- eller frånvaro, tro och vetande, evolution, skapelse, kyrka och stat, muslimers slöjor, kvinnliga präster, sekter, motsägelser i Bibeln, teodicéproblemet, religiösa skolavslutningar etc. Den andra nivån rör de mer lågmälda men djupt personliga samtalen om existensens mening, den längtan man känner efter en personlig ängel, skräcken inför tomheten, klimathot, meningen med Haitis brutala skräckdygn efter jordbävningen etc. Hur man skall – personligen och inte principiellt – förhålla sig till existensens gåtfullhet. Hur överlever man där inga vetenskapliga svar gives utan grundfrågorna kvarstår? Finns det en aktör bortom eller i det fattbara eller är människan är utlämnad i ett oändligt kosmos ?
Men andliga samtal blir ofta svårare om man lämnar den religiösa diskussionens eller dispytens nivå och kommer in på personliga upplevelser; av typ ”vad tror just du på och varför?” Ofta märker man då av en genans eller i varje fall hummanden kring”Något kanske finns, men jag vet inte riktigt vad”. Vanligtvis snacksaliga människor blir blyga, språklösa och irrar med blicken när saken inte gäller diskussioner om kreationism, kyrkornas konservatism, Darwin eller teologiska dogmer. När samtalen blir närgångan och närmar sig den existentiella undran över om tillvaron bara är slump, om människan bara är ett bloss som tänds och släcks i årmiljonernas tomma rymd – eller snarare ständigt utvidgande universum – blir det tyst. Liknande vilsenhet och språklöshet finns när det gäller ens egen oro inför för död och åldrande, skriet kring det meningslösa lidandet eller ångesten inför de livsavgörande valen. Sådana frågor är terapiresistenta.
Samtal får alltså en helt annan tyngd när någon försöker vara djupt personlig och inte bara på ett teoretiskt plan diskuterar det vetenskapligt (o)rimliga med en gudstro. Inte så få säger sig ofta fundera på de existentiella meningsfrågorna, ja till och med säger de sig attraheras av kyrkorum, musiken, rökelse och tända ljus, de är kogntiva men inte emotionella ateister. Andra talar om att de fascineras av, ja, ibland nära nog avundsjuka på sådana som säger sig kunna tro. Samtidigt vill de vare sig beskriva sig som rena ateister troende eller agnostier. Snarare talar de om intresse, förhoppningar, förmodanden, eller att ”någonting” kanske eller ”eventuellt” finns.
Detta latenta intresse ignoreras under långa perioder. Nu och då återkommer det, inte minst när åren går och tillvarons ändlighet blir påtaglig, sjukdomar drabbar eller inför i livkriser av olika slag. Då bränner det till. ( förel ant)