Närvaron av en osynlig gestalt
Upplevelsen av en stark närvaro, utan att det är fysisk tredje person närvarande, är väl känd i psykologin för att inte tala om i religionspsykologin. Berättelser om änglars, helgons, Kristi, Buddhas eller döda släktingars närvaro är legio. Nästan all religion handlar om heliga gestalter, gudomar och osynliga väsen som somliga tror på, andra tvekar om. Men oändligt många har faktiska – stundom vaga, andra gånger nästan fysiskt påtagliga – förnimmelser utav. Hur många har inte känt närvaron av Kristus vid en nattvardsgång, under en förtvivlad natt, eller i jublet efter att ett barn fötts. Psykologerna skulle kalla detta en externalisering av tankeinnehåll. Det känslomässigt starka relationer man har till en föreställd person – synlig eller osynlig, helig eller profan – gör att man under vissa betingelser får auditioner (man hör dem) eller visioner ( man ser dem).
Allt sedan religionspsykologis fader William James finns ”närvarokänsla av en tredje” väl beskrivet. Denna gestalt, som ofta uppträder som en kompenserande kraft (trygghetsskapande, minskande oro, hjälpande eller skapare av mod) – färgas av den kultur man tillhör.
Sedan länge vet man att extrem stimulibrist – i en grotta som är mörk, piloter som förr i timmar satt stirrande ut i mörker, något i en munkcell, styrmän som står nätterna igenom på ett fartyg eller personer som utsätts för outhärdligt ensamma förhållanden – nu och då erfar en närvaro, eller till och med ser personer. Detta är psykets sätt att kompensera – återställa balans. Religiösa personer kan tillskriva denna ”figur” andliga drag, andra kallar det underligt eller svårförklarligt, bara hallucinaterer etc., allt beroende på vem man är och i vilket syfte man berättar.
I år kommer det ut en bok John Geiger The third man factor – Surviving the impossible.(2009. Det är en delvis imponerande samling av berättelser kring personer som under extrema förhållanden känt att det funnits en tredje person närvarande. Man får följa åtskilliga högrisktagare, inte minst från de tidigaste nittonhundratalet. De som ville erövra nord- och sydpolen levde i extrem fysisk plåga, sömnlöshet, vattenbrist etc innan de äntligen nådde sina mål. Förvånansvärt många menade sig erfara en närvaro Det samma gäller dykare som fastnat i smala trånga grottor långt under havsytan, de som de klättrat i Himalaya, ensamseglare med extrem monotoni eller instängda i World trade centers rasmassor.
Det är en lättläst bok och riktigt spännande. De historiska delarna som diskuterar skyddsänglarnas roll, eller de kliniska studierna som visar på hur barn ibland lever med låtsaskamrater blir ytliga. Det finns ingen diskussion om hur säkra de gamla ideliserade hjältehistorierna är. De neuropsykologiska resonemangen är klarare, inte minst kring hur syrebrist, intensiv smärta och kyla skapar pseudohallucinatorer. Men framför allt slipper man hos Geiger alla förnumstiga ”ingenting-annat-än- förklaringar,” att allt ”bara” är hjärnspöken etc. I själva verket måste alla upplevelser – såväl trivialt alldagliga och mer starka – ha ett neurologiskt underlag. Bara för att en upplevelse beskrivs i neurokemiska termer säger det ju ingenting om denna upplevelses värde eller giltigthet. Om Gud finns och sänder sina änglar är det väl självklart att han använda sig av psyket. Men huruvida närvaron ”bara” är psykisk akt eller en intervention av levande Gud kan ingen forskare i världen avgöra. Jag tror det senare, men vet inte. Än. ( Rec KT 2009)